Vissa säger att det är bäst att sträckläsa romanen Göra gott av Trude Marstein (översättning Lotta Eklund) och kanske är det så sant som det är skrivet (SvD). Jag gjorde inte så. I början. Mig tog det ungefär hundra sidor att överhuvudtaget bestämma mig om jag skulle fortsätta läsningen eller ge upp den. Min första känsla var att boken var jobbig, närapå oläslig.Jag irriterade mig på alla säger jag, säger hon, säger han. Jag avskydde avsaknad av styckeindelning. Jag hängde inte med i myllret av jag-personer. Fyra hundra sidor? Inte en chans, tänkte jag. Men jo, det fanns en. Som jag tog. Som tur var! För Göra gott är en läsupplevelse utöver det vanliga.
Göra gott är inte alls någon rörig bok, trots att det finns över hundra namngivna huvud- och jag-personer. Att detta fungerar är antingen ett litterärt under eller en ofattbar författarskicklighet. Eftersom Trude Marstein 2006 belönades med det norska kritikerpriset för Göra gott, lutar jag tveklöst åt det senare.
Föreställ dig en norsk småstad en helg i juli, förutom värmeböljan som vilken annan helg som helst. Vad har invånarna för sig? Vad gör de? Till vilka hållplatser har livet fört dem? Vad rör sig i deras huvuden? Vem träffar vem? Var? Vad pratar de om? Varför? Göra gott består av ett myller av röster och tankar riktade från en människa till en annan, på en bestämd plats i universum och under en liten tidsrymd. Det är inte mycket handling i vanlig bemärkelse - snarare ett mellanmänskligt samspel.
Boken börjar med att en man vid namn Peter är på väg tillbaka till staden och från sitt tågfönster ser han Karoline som sitter på ett tåg i motsatt riktning. Det är sent, redan söndag. Karoline har just utan ett ord lämnat sin femtioårsfets, helgens stora tillställning i staden. Det är dessa två tidpunkter som bildar romanens tidsram. En gång i tiden var Karoline Peters älskarinna.
Romanen börjar och slutar med samma händelse, men kompositionen är mer komplicerad än så. Bokens första del heter 8 juli och del två 7 juli. Vi rör oss därmed baklänges, från början till början eller från slut till slut, som vi vill, bara vi förstår att den enda rörelse som inte är möjlig är den linjerära från ett början till ett slut.
Karoline - hustru, fyrabarnsmamma, framgångsrik yrkeskvinna, en skönhet. Vem är hon, denna i allas ögon perfekta kvinna? I viss bemärkelse är hon romanens centrala gestalt: "Alla män älskar Karoline och anstränger sig för att inte visa det. Alla kvinnor hatar Karoline och anstränger sig för att inte visa det." Och Karoline själv "använder andra människor som redskap till att nå sina mål, däribland sin egen familj". Jag uppfattar Karoline som motpol till både romanens övriga personer och titel:
"Du ska älska din nästa så som dig själv, säger Kroline muntert nedlåtande. Inte elakt, men inte så öppet och vänligt heller. Det är orealistiskt, säger hon. Det är hyckleri. Ingen människa älskar andra människor så som sig själv. Möjligen en och annan självuppoffrande mor, men till och med det har jag svårt att tro. /.../ Det är människans hela drivkraft att älska sig själv högre än allt annat, säger Karoline."
Det är ingen slump att romanen heter Göra gott. Det är en banderolltitel!
Något som också är spännande med Trude Marsteins kollektiva roman är hur hon på några få sidor lyckas göra varje person till en levande individ. Hon måste vara ett geni på gestaltning och personbeskrivningar, det finns ingen annan förklaring. Och hur går alla dessa jag-huvudperson-byten egentligen till? Det är enkelt: som en mänsklig kedjereaktion. Exempel: En jag-person tittar ut genom fönstret och ser sin granne småprata med någon. Klipp, ny scen, perspektivbyte, och grannen är jag-huvudperson. Busenkelt att hålla reda på.
Alltså? Trots tveksamheter i början tycker jag att Göra gott är en mycket läsvärd roman; och helt unik i sitt slag. Ge den tid och du blir rikligt belönad.
Läs gärna även recensionerna i DN och i Aftonbladet.
Köp boken på Bokus
