tisdag, april 28, 2009

Flickvännen

Vem minns inte Fittstim från 1999? Och vem minns inte bråket som Karolina Ramqvist hade med Ulf Lundell angående ett privat brev som blev Ramqvists bidrag till denna feministiska antologi? I förordet till Fittstim står det att "vi vill visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige. Vi vill visa att vi finns och att vi bryr oss. Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga och framför allt så är vi feminister".

Karolina Ramqvists nya roman Flickvännen rör sig i trakter fjärran från feminismen. Därför är den intressant att läsa.

Karin, huvudpesronen i Flickvännen, har endast en ambition här i livet och det är att vara sin killes flickvän. Hon vill inte jobba, inte plugga, inte vara normal. Att vara normal och leva ett svenssonliv vore som en mardröm, tycker hon. Hon vill att pojkvännen John försörjer henne, tar hand om henne. Karin väljer passiviteten för hon vill slippa göra egna val och fatta egna beslut. På alla hjärtans dag får Karin en lyxvilla i present av John.

Innan Karin flyttar in i villan och ihop med John gör hon sig av med alla personliga saker, hon kastar allt som betytt något för henne och hon klipper även av banden till sina gamla vänner och till familen. Bara böcker behåller hon. Varför vet hon inte riktigt.

På en punkt går Karin emot John - hon vill inte ha barn med honom, hon vågar inte, trots kärleken. P-piller gömmer hon bakom handfatet. Mera ångest.

Romanen utspelar sig under några varma sommardagar när John, som sysslar med grov kriminalitet, är ute på jobb. På morgonnen sätter han på sig en ny träningsoverall och nya joggingskor, plagg som är för anonyma för att kunna spåras, och så är han borta. Karin sitter kvar i sin sterila hotellaktigt inredda villa och väntar på att den nya kontantkortsmobilen som John gett henne ska ringa. Den ringer inte. Ovissheten sliter henne nästan itu.

Karin går omkring i huset, städar lite här, städar lite där. Hon tänker på sitt förhållande med John och frågar sig själv varför hon väljer att leva tillsammans med en kriminell man som när som helst kan bli skjuten eller hamna på kåken. Ångest, rädsla, tvivel! Kärlek och pengar. Det enda hon är säker på är att hon inte vill omvända John, hon vill ha honom så som han är: stark, mäktig och spännande.

Skildringar av Karins motstridiga känslor är romanens styrka. I sådana avsnitt kokar Ramqvist ihop språket till en essens av ångest och tvivel, då kommer man nära Karin. En fantastisk gestaltning som gör romanens Karin till en sammansatt person. Karolina Ramqvist lyckas med komplexiteten, hon har skapat ett trovärdigt psychologiskt porträtt.

En tjemiddag som Karin anordnar för sina så kallade vänninor, som alla är fruar eller flickvänner till Johns kumpaner, blir också en uppvisning i ångest. Och nonchalans. Dessa unga kvinnor är alla lika stora nervvrak och anorexioffer, de röcker, dricker och tar kokain, för det är så mycket att hela tiden vara rädd för... Under kvällen råkar de höra nyheterna - en väktare blev skjuten i ansiktet under ett bankrån. Alla anar sig till sanningen, men ingen säger något. Det är tabu att prata om vad männen sysslar med.

I stället pratar kvinnorna mycket om kläder och sex och här tappar tyvärr boken sitt värde lite grann, det blir för mycket chick-lit. Mycket skitsnack som inte tillför handlingen något. Smått tråkigt.

Trots att tanken på en ung kvinna som väljer ett liv i lyx och passivitet tillsammans med en kriminellt belastad man är provocerande i sig, lämnar mig romanen tämligen oberörd. Det finns ett driv och spänning i berättelsen, men engagemanget räcker inte ända fram. Men bra underhållning är det, ungefär som att se Gudfader, Scarface, Maffiabröder eller Sopranos.

I en intervju sa Ramqvist att hon ville lyfta fram kvinnorna som lever i maffiavärlden och ge dem en röst. Det har hon lyckas med, fast debatten uteblev.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

1 kommentar:

Kajsa sa...

Jag tyckte också att det var någonting som saknades i Ramqvists bok, samtidigt stämmer ju berättandet väl överens med Karins personlighet på något vis. Alltså: hon är ganska tråkig: boken är ganska tråkig. Hon rör sig som i ett vakuum: boken andas inte.