Kulturfyran om läsning

Kulturbloggens Kulturfyra faller mig inte alltid på läppen, men den här veckan gör den det för den handlar om läsning. Fyra frågor, fyra svar.

1. Vilka böcker planerar du att läsa i sommar?
Alldeles för många. Utöver böckerna till Jorden runt resan kan jag nämna tre andra: Maken (Gun-Britt Sundström), Kärleken till Frank (Nancy Horan) och Vilda vägar (Annie Proulx). Men min vill-läsa-hög uppgår till nästan tjugo titlar, så det finns lite att välja mellan.

2. Vilken bok läser du just nu?
Just nu har jag sällskap av Solzjenicyn och Nina Hemmingsson, ett spännande par. Båda blir jag klar med idag. I morgon påbörjar jag Det brinnande trädet av Mare Kandre och därefter står Hjärtdjur av Hertha Müller på tur. Och kanske en omläsning av Kafkas Förvandlingen - på tyska.

3. Hur mycket läser du varje vecka?
Det blir en till två böcker i veckan, beroende på bokens omfång och tillgänglig tid. Jag är en långsam läsare som inte gillar att hasta igenom boken.

4. Om du skulle beskriva vad som är viktigast med en bok, med tre ord, vilka tre ord väljer du då?
Språket, tanken, berättelsen.

Veckans citat om litteratur

"Att tycka om en författare och sedan träffa honom kan vara som att tycka om gåslever och träffa gåsen." (Arthur Koestler)

"Författare ska läsas men aldrig ses eller höras." (Daphne Du Maurier)

Förra veckan glömde jag helt bort att publicera veckans citat om litteratur och därför kompenserar jag mitt dåliga minne med att idag plocka fram två stycken - som jag inte tycker stämmer. Oftast. Jag brukar uppskatta möjligheten att träffa, se och höra en författare som jag tycker om.

Det är inte Stig Larsson som är geniet, det är jag.

Pressens bild

"Det är inte Stig Larsson som är geniet, det är jag" , sade Mare Kandre i slutet av 80-talet. Först tänkte jag att usch, vad läskigt. Hade hon på känn att Milleniumtrillogin skulle komma? Men så förstod jag att Stig Larsson och Stieg Larsson är olika personer, naturligtvis.

Mare Kandre (1962-2005) tillhör Sveriges främsta författare och som det geni hon var dog hon alldeles för ung, men hade hunnit skriva elva böcker. Enligt experterna spelar hon i samma division som Virginia Woolf, Sylvia Plath, Franz Kafka eller Fjodor Dostojevskij.

Varför skriver jag nu detta? För att tipsa om programmet K-special nu på fredag den 1 maj kl 20.00 och som är tillägnat henne. Dokumentären heter Det är jag som är geni (klicka på länken för att läsa mera och se lite diverse klipp) och jag vill absolut INTE missa det.

Jag har inte läst något av Mare Kandre tidigare och ju mera jag får veta om henne, desto mer fascinerad av hennes författarskap blir jag. Och nyfiken. Var till och med på biblioteket igår och bunkrade upp med ett par böcker (Det brinnande trädet och Bübins unge) i rädsla av att de skulle bli utlånade allihop när programmet väl har sänts. Så småningom funderar jag på Xavier, Kandres sista bok och den som Kafka skulle ha kunnat skrivit om han levat under samma tid.

Mare Kandres officiella hemsida är en guldgruva för den som vill veta mer. Vill man snabbt skapa sig (eller fräscha upp) en bild av henne och hennes författarskap rekommenderar jag artikeln som publicerades i SvD i samband med hennes död i mars 2005. I samband med det aktuella programmet skriver DN så här.

Har du läst någon av Mare Kandres böcker? Är de så bra som de lärda påstår?

Självkritik?

Karolina Ramqvist på Twitter idag. Är det Flickvännen som får 2,8?

Flickvännen

Vem minns inte Fittstim från 1999? Och vem minns inte bråket som Karolina Ramqvist hade med Ulf Lundell angående ett privat brev som blev Ramqvists bidrag till denna feministiska antologi? I förordet till Fittstim står det att "vi vill visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige. Vi vill visa att vi finns och att vi bryr oss. Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga och framför allt så är vi feminister".

Karolina Ramqvists nya roman Flickvännen rör sig i trakter fjärran från feminismen. Därför är den intressant att läsa.

Karin, huvudpesronen i Flickvännen, har endast en ambition här i livet och det är att vara sin killes flickvän. Hon vill inte jobba, inte plugga, inte vara normal. Att vara normal och leva ett svenssonliv vore som en mardröm, tycker hon. Hon vill att pojkvännen John försörjer henne, tar hand om henne. Karin väljer passiviteten för hon vill slippa göra egna val och fatta egna beslut. På alla hjärtans dag får Karin en lyxvilla i present av John.

Innan Karin flyttar in i villan och ihop med John gör hon sig av med alla personliga saker, hon kastar allt som betytt något för henne och hon klipper även av banden till sina gamla vänner och till familen. Bara böcker behåller hon. Varför vet hon inte riktigt.

På en punkt går Karin emot John - hon vill inte ha barn med honom, hon vågar inte, trots kärleken. P-piller gömmer hon bakom handfatet. Mera ångest.

Romanen utspelar sig under några varma sommardagar när John, som sysslar med grov kriminalitet, är ute på jobb. På morgonnen sätter han på sig en ny träningsoverall och nya joggingskor, plagg som är för anonyma för att kunna spåras, och så är han borta. Karin sitter kvar i sin sterila hotellaktigt inredda villa och väntar på att den nya kontantkortsmobilen som John gett henne ska ringa. Den ringer inte. Ovissheten sliter henne nästan itu.

Karin går omkring i huset, städar lite här, städar lite där. Hon tänker på sitt förhållande med John och frågar sig själv varför hon väljer att leva tillsammans med en kriminell man som när som helst kan bli skjuten eller hamna på kåken. Ångest, rädsla, tvivel! Kärlek och pengar. Det enda hon är säker på är att hon inte vill omvända John, hon vill ha honom så som han är: stark, mäktig och spännande.

Skildringar av Karins motstridiga känslor är romanens styrka. I sådana avsnitt kokar Ramqvist ihop språket till en essens av ångest och tvivel, då kommer man nära Karin. En fantastisk gestaltning som gör romanens Karin till en sammansatt person. Karolina Ramqvist lyckas med komplexiteten, hon har skapat ett trovärdigt psychologiskt porträtt.

En tjemiddag som Karin anordnar för sina så kallade vänninor, som alla är fruar eller flickvänner till Johns kumpaner, blir också en uppvisning i ångest. Och nonchalans. Dessa unga kvinnor är alla lika stora nervvrak och anorexioffer, de röcker, dricker och tar kokain, för det är så mycket att hela tiden vara rädd för... Under kvällen råkar de höra nyheterna - en väktare blev skjuten i ansiktet under ett bankrån. Alla anar sig till sanningen, men ingen säger något. Det är tabu att prata om vad männen sysslar med.

I stället pratar kvinnorna mycket om kläder och sex och här tappar tyvärr boken sitt värde lite grann, det blir för mycket chick-lit. Mycket skitsnack som inte tillför handlingen något. Smått tråkigt.

Trots att tanken på en ung kvinna som väljer ett liv i lyx och passivitet tillsammans med en kriminellt belastad man är provocerande i sig, lämnar mig romanen tämligen oberörd. Det finns ett driv och spänning i berättelsen, men engagemanget räcker inte ända fram. Men bra underhållning är det, ungefär som att se Gudfader, Scarface, Maffiabröder eller Sopranos.

I en intervju sa Ramqvist att hon ville lyfta fram kvinnorna som lever i maffiavärlden och ge dem en röst. Det har hon lyckas med, fast debatten uteblev.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Tematrio - Läsning om läsning

Läsning om läsning är ett tematrio som känns dubbelt roligt, i alla vid första anblicken. Vid andra anblicken blir jag fundersam. Vilka böcker ska jag välja? Det finns ju ganska många. Då kom jag på att jag faktiskt redan har bloggat om läsning i ett inlägg som heter Böcker om böcker. Och här är mitt tematrio:

1. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón handlar om hur man kan bli besatt av en bok och vad som kan hända när bok och verklighet flyter samman. I romanen förekommer även något så kittlande som de bortglämda böckernas gravkammare. En spännande och underhållande historia, en bladvändare.

2. På resa med Herodotos av Riszard Kapuscinski. Den boken handlar om författarens reportageresor i Afrika och Asien och om boken Historia som skrivits av Herodotos för 2500 år sedan och som Kapuscinski ständigt hade i bagaget. Parallellerna är många. Därmed är det naturligt att även Kapuscinski funderar kring bokens betydelse: "Herodotos bok måste man nämligen läsa flera gånger om, som varje verk av stor betydelse, och för var gång blottas någonting nytt för en: ett nytt skikt, nytt innehåll, nya bilder och innebörder. Varje stor bok rymmer flera böcker som det gäller att upptäcka, fördjupa sig i och förstå." På resa med Herodos är en mycket läsvärd, givande och intressant bok. Här på Bokmania finns fler citat ur den och även ett tidigare inlägg som handlar om På resa med Herodotos och om läsning.

3. Att läsa Lolita i Teheran av Azar Nafisi. En av mina favoritböcker. Azar Nafisi kommer från Iran och har fram till våren 1995 undervisat i litteratur på universitetet i Teheran, sen har hon sagt upp sig för att hon inte längre stod ut med alla restriktioner och religiösa regler. Hon bestämde sig för att realisera en av sina drömmar, nämligen att starta en privat kurs i litteratur som skulle behandla förhållandet mellan litteratur och verklighet. Boken skildrar de två åren under vilka denna märkliga universitetskurs pågick och till saken hör att det bara var unga kvinnor som deltog. De läste både klassisk persisk litteratur och västerländsk litteratur. De läste, diskuterade, letade efter paralleller, uppmuntrades, hittade glädje och hopp. Böckerna kvinnorna läste gav deras liv ett sammanhang som annars hade förblivit dolt för dem då regimen i praktiken inte tillät andra ord än Koranens.

Fel målgrupp

"Jag vill dela med mig av mitt fantastiska liv och hur jag tillbringar en perfekt sommarkväll. Att dricka en fräsch och god drink en varm sommarkväll är något jag vill inspirera alla att göra", säger Carolina Gynning i ett pressmedelande som skickades till mig av förlaget med anledning av att hon lanserar drinkboken Min natt med Martini.

Jag är inte intresserad av Carolinas "spännande liv", varken med eller utan en drink. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag är fel målgrupp.

Jättebra att Posten inte längre finns

Det är jättebra att Posten inte längre finns för då kan man åka till bensinacken på en lördag och hämta sitt bokpaket. Att få en avi på fredag kväll och behöva vänta till måndag vore närmast outhärdligt. Nu kan jag fylla på packningen inför Jorden runt resan med förnödenheter som saknades i hushållet. Och börja läsa...

Litterära klubben och bokcirkelmat

På Litterära klubbens "sammanträde" igår kväll stod två böcker på diskussionsagendan: Försoning av Ian McEwan och Revolutionary Road av Richard Yates. Vanligtvis brukar vi enas om endast en gemensam bok att läsa, men den här gången var det undantagsvis två.

Vår värdinna för kvällen var en av dem som läste Försoning och hon bjöd oss på samma bakverk som serveras som efterrätt i romanen, nämligen Engelsk brödpudding med citruslikör, detta medan hon berättade för oss oinvigda om den centrala roll som middagen spelar i romanens första del.

Vi tyckte naturligtvis att det var mycket roligt, för att matcha lektyr och förtäring är inget vi brukar ägna oss annars. Fast jag minns att när vi en gång för länge sedan läste Damernas detektivbyrå drack vi, alla för första gången, roiboste. Det var gott.

Vi brukar bara fika när vi träffas och pratar om böcker, men tanken på att koppla ihop ett litterärt verk med passande mat har börjat roa oss mer och mer, det var skojigt att spåna lite... Värdinnan kom genast inspringande med Till bords med Strinberg, en kokbok med många vackra och fantasieggande bilder.

Och vad kom vi fram till? Vi vill inte laga mat och äta middag varje gång vi träffas, men vi ska börja samla idéer och tips på maträtter som matchar böcker vi läser och sen kanske vi har en riktig litterär fest med mat och vin som avslutning på lässässongen. Vi får se.

Häromveckan har DN tipsat om lite bokcirkelmat. Har du också några tips? Maten ska förstås ha koppling till en bok.

Men från det ena till det andra: Litterära klubben tände också på idén att delta i Jorden runt resan på 8 böcker som jag presenterade för dem. I maj ska vi läsa Hjärtdjur av Hertha Müller.

Bokmania uppmärksammas

I Eskilstuna Kuriren idag i samband med Världsbokdagen: en artikel om mitt läsintresse och om bokbloggandet. Jätteroligt! Synd bara att nätversionen inte innehåller texten i sin helhet...

Världsbokdagen idag!

Idag fyller Världsbokdagen 14 år! Läs mer på webbplatsen för Unescos Världsbokdag - 23 april. Länge leve boken!

Jag ska fira den tillsammans med mina kompisar i Litterära klubben (så kallar vi vår bokcirkel) i kväll. Hur firar du?

Boktipset.se - utan att fjäska

Man får ta det goda med det onda. Bokbloggar man - och vill synas och ha läsare - får man i viss mån stå ut med tanken att man, om man nu skulle hårddra det hela, understödjer vinstdrivande företag. Gratis. För det gör man ju. Varje gång man recenserar en bok på sin blogg gör man reklam åt ett bokförlag. Kostnadsfria recensionsexemplar ändrar inget, men det känns bättre.

När det gäller sidor som det nylanserade boktipset.se så håller jag fullständigt med pocketpocketpocket om att man ska förhålla sig kritiskt till det hela. Jag försöker. Även Kajsa hjälper mig att vara skeptisk.

Men likväl har jag skapat ett eget konto och öppnat Bokmanias bokhylla på boktipset.se. Jag vet redan nu att jag varken har lust eller tid att uppdatera min sida där regelbundet (annat än att betygsätta varje nyläst bok), men känner att medlemskapet där kan generera nya läsare till den här bloggen. Mina skäl till medlemskapet är således helt egoistiska. Precis som med Twitter, om jag ska vara ärlig.

Det primära för mig är trots allt att läsa bra böcker. I andra hand kommer att skriva om dem här på på Bokmania. Resten spelar inte så stor roll. (När det gäller böcker, inte livet i övrigt, så klart.)

"Svart som silver" av Öijer

bilderna
tänds och släcks i mitt huvud
som lamporna när åskan går

en stark vind
ställer om städerna
vrider allt tillbaka till en prärie
där vildhästarna betar

resväskor
lyfts ur Atlanten
öppnas som kärleksbrev

och jag vänder mig om
ser dagen sjunka
en svartvit stig
brinner av röda smultron
berget i bakgrunden har somnat in
vikt benen under sig

(Vänder mig om av Bruno K. Öijer, ur Svart som silver)

Länge har jag trott att Bruno K. Öijer var en tung och obegriplig poet som bara gjorde sig till under sina scenframträdanden. För att leva upp till sin image som dekadent poet. Håret, röstläge, kläderna. Allt närde mina fördomar och antipatier mot honom. Han tycktes mig vara fullständigt obegriplig och jag gillade inte honom, gav honom inte ens chansen, ville inte höra honom läsa upp sina konstiga verser från tv-rutan i mitt vardagsrum. Jag var totalt anti mot Öijer, egentligen utan synbar anledning. Jag skapade mig en bild av honom, på rätt så lösa grunder, och höll fast vid den. Om jag läste något av honom? Nix, nada. Pinsamt att erkänna det, jag vet.

Så kom en dag då jag snubblade över Öijers senaste diktasamling Svart som silver (2008), boken stod framme i ett ställ på biblioteket och ropade på mig "Du där, ska du inte ta och testa? Du kanske gillar mig? Va? Vad sägs?" Visst, varför inte. Och Öijer följde med mig hem, det är tre veckor sedan. Jag har läst i boken nästan varje dag, från början till slut och kors och tvärs och jag har gått och köpt ett eget exemplar. Jag tycker mycket om Svart som silver. Vad är det som är så bra? Allt. Närheten, bildspråket, den skenbara enkelheten och direktheten. Det universiella som förvandlas till personliga upplevelser medan jag läser. Många av dikterna har redan för alltid bosatt sig i mitt hjärta.

när du vaknar
är du mjuk och varm
och fortfarande utomlands i din kropp
du hade sprungit över sidor av sand
i ett landskap
som var en uppslagen bok
havsvågorna rullade in som rader
och rörde vid din fot
långa ljusa meningar bytte av varandra
turades om att jaga dig uppför en brant
ur din hand
föll en svart liten sol
och surrade till
misslyckades med att sätta
punkt

(Utomlands av Bruno K. Öijer, ur Svart som silver)

Det är roligt att jag nu kan säga: Läs Öijer, för han är så förbaskat bra!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

J C Oates i senaste Babel

”Om man inte tänker, blir det inget skrivet,” sa Joyce Carol Oates i senaste Babel. Hon menar att dagens unga som hela tiden tittar på tv, lyssnar på musik, chattar, smsar och träffar en massa människor kan omöjligt bli författare när de blir vuxna, för man kan inte skriva eller skapa om man inte ger sig tid att reflektera. ”Men de är antagligen för upptagna för att sakna det”, tillägger hon också. Att man måste unna sig tystnaden för att kunna höra sina egna tankar är så sant som det är sagt, men kanske är det en upptäckt som kommer lite med åren. I intervjun talar hon också om betydelsen av att skriva dagbok. "Varför skriver bara olyckliga människor dagbok?" undrar hon. Intervjun som är knappt 12 minuter lång finns att se på nätet tom 15 april 2010.

Tematrio: Djur

Djur i böcker är temat för veckans trio från Lyran och eftersom jag gillar djur, vill jag vara med denna gång och dela med mig av tre böcker där djur har en roll. Djur sätter gärna sin prägel på tillvaron oavsett om det är i den fiktiva världen eller den verkliga.

1. I Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry finns det ett kapitel som är det vackraste om vänskap som har skrivits över huvud taget, tycker jag. Det är kapitel XXI där Lille prinsen träffar en räv. I början är räven vild, men han vill att prinsen tämjer honom för det skulle lysa upp hans tillvaro, ge hans liv en mening. Mening i form av vänskap. Räven är en mycket klok räv och boken Lille prinsen är en fantastik liten pärla för både barn och vuxna. Jag fullkomligt älskar den!

"-Tämj mig, är du snäll! sade han.

- Det skulle jag gärna göra, svarade Lille prinsen, men jag har så ont om tid. Jag måste skaffa mig vänner, och det är så mycket jag måste lära känna.

- Man lär bara känna det man tämjer, sade räven. Människorna har inte längre tid att riktigt bli bekannta med något. De köper färdiga saker i affärerna. Men eftersom det inte finns vänner att köpa i affärerna, har människorna inte längre några vänner. Om du vill ha en vän, så tämj mig!"

2. I Den motvilliga resenären berättar Jenny Diski om hur hon som hatar att frysa åker till Lappland och väl där går med på att åka rensläde till vinterbetet. En dråplig, inteligent och humoristisk skildring av mötet med renarna i samernas exotiska värld.

3. Grisar, grisar, grisar. Det är verklighet för en av bröderna i Berlinerpopplarna-trilogin av Anne B Ragde.

Jorden runt på 8 böcker - min packning

Jag tillhör den människoskara som lider av resfeber så fort hon ska resa utsocknes, för att inte tala om en resa jorden runt. På bara 8 böcker dessutom! Snacka om stress, även om en positiv sådan.

Jag brukar planera, tänka igenom alla möjliga eventualiteter och jag börjar alltid packa i god tid. Så även nu. Här är bokbeställningen inför resan, med god reservmarginal: Herta Müller (Hjärtdjur), Alexandr Solzjenitsyn (En dag i Ivan Denisovitjs liv), Abraham B. Yehoshua (Kvinnan i Jerusalem), Gao Xingjian (Ensam människas Bibel), Haruki Murakami (Norwegian Wood), Roberto Bolaño (Om natten i Chile), Chinua Achebe (Allt går sönder), Tayeb Salih (Utvandringens tid) och Virginia Woolf (Mrs Dalloway).

Eftersom jag jag kan få för mig att ändra mig in i det sista lämnar jag inga garantier om att det är just dessa böcker som kommer att följa mig på färden. Men det är i alla fall böcker/författare som jag har varit nyfiken på ett bra tag nu, så visst kommer jag att läsa dem - nu eller senare. Sen har jag ju redan sagt att jag varken vill eller orkar följa jorden runt resan slaviskt, men att hoppa ombord på ett kryssningsfartyg och åka med någon vecka då och då kommer att bli skönt.

Förresten, är inte upplägget som gjort för en bokcirkel? Ska fråga mina tjejkompisar i "Litterära klubben" vad de anser om saken. Skulle bli kul om de ville följa med...

Billy & bokgänget på plats

Äntligen är min bok- och läshörna klar, med alla böcker (förutom ordböcker) samlade. Det bästa är att jag kom fram till att jag uppenbarligen har för lite böcker, eftersom några av hyllorna just nu gapar tomma. Fast hur länge då?

Jag har sorterat enligt förljande huvudkategorier:

* Fackböcker så som konst, historia, geografi, trädgård, litteraturvetenskap, populär vetenskap och kockböcker för sig.

* Skönlitteratur (inbundna böcker) så som poesi, romaner och biografier för sig.

* Skönlitteratur i pocket för sig.

* Den ständigt föränderliga måste-läsa-så-snart-som-möjligt-högen för sig.

Jag har inte sorterat efter färg, inte ens pocketarna, eftersom det systemet gör att man inte hittar en bok lika enkelt plus att man måste splittra böcker av en och samma författare i de fall man har flera. Jag har valt att hålla mig till det "gamla tråkiga sättet" - nämligen alfabetisk ordning när det gäller skönlitteratur då det fungerar bäst, tycker jag.

Nu ser jag fram emot att efter ett dygns intensivt skruvande och boksläpande sätta mig ner i fåtöljen som även den inhandlades speciellt för ändamålet, hälla upp ett glas rött, ta en bok och njuta av resultatet.

Billy flyttar in

Billy von Ikea har flyttat in till oss och håller just på som bäst med att packa upp alla sina pinaler, medan mina böcker börjar bli allt mer uppspelta inför tanken på ett alldeles eget rum.

Och så den stora frågan: Hur är det bäst att sortera böckerna?

En litterär jorden runt resa

Bokbloggen Lyrans Noblesser bjuder på en litterär jorden runt resa under parollen Jorden runt på 8 böcker. En mycket spännande läsutmaning som jag med glädje sprider vidare. Naturligtvis är jag beredd att själv anta utmaningen för att utvidga min litterära horisont, även om jag kanske inte kommer att följa läsplanen så slaviskt, för några av författarna (fast andra titlar) kan jag redan nu pricka av. På Lyrans blogg finns all praktisk information inför avresan och det är där man anmäler sig som resenär.

Läslistan och läsplanen ser ut enligt följande:

Östeuropa i Maj:
Franz Kafka (Tjeckien) - Förvandlingen
Herta Müller (Rumänien) - Hjärtdjur
Alexandr Solzjenitsyn (Ryssland) - En dag i Ivan Denisovitjs liv

Mellanöstern i Juni:
Abraham B. Yehoshua (Israel) - Kvinnan i Jerusalem
Suad Amiry (Palestina) - Sharon och min svärmor
Khaled Hosseini (Afghanistan) - Tusen strålande solar

Asien i Juli:
Kiran Desai (Indien) - Bittert arv
Gao Xingjian (Kina) - Ensam människas Bibel
Haruki Murakami (Japan) - Norwegian Wood

Oceanien i Augusti:
Doris Pilkington (Australien) - Rabbit-Proof Fence
Patrick White (Australien) - Tant Theodora
Keri Hulme (Nya Zeeland) - Benfolket

Sydamerika och Västindien i September:
Gabriel García Márquez (Colombia) - Översten får inga brev
Roberto Bolaño (Chile) - Om natten i Chile
Maryse Condé (Guadaloupe) - Färden genom mangroven

Nordamerika i Oktober:
Toni Morrison (USA) - Älskade
Philip Roth (USA) - Envar
Margaret Atwood (Canada) - Oryx och Crake

Afrika i November:
Chinua Achebe (Nigeria) - Allt går sönder
Nadine Gordimer (Sydafrika) - Min sons historia
Tayeb Salih (Sudan) - Utvandringens tid

Västeuropa i December:
José Saramago (Portugal) - Blindheten
Virginia Woolf (England) - Mrs Dalloway
Per Petterson (Norge) - Ut och stjäla hästar

Revolutionary Road

Revolutionary Road är den amerikanske författaren Richard Yates debutroman från 1961 - en bestsäljare när det begav sig men som sedan under flera år helt glömdes bort, tills den återupptäcktes, blev stämplad som kultbok, kallad för en modern amerikansk klassiker och filmatiserad (med Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i huvudrollerna). Richard Yates (1926-1992) lyckades aldrig mer skriva något som ens var i närheten av Revolutionary Road.

Revolutionary Road är en berättelse som väcker klaustrofobiska känslor eftersom man från början anar katastrofen som komma skall. Från första kapitlet ligger tragedin där på botten och lurar. Den är inte uttalad, men man känner lukten av den över boksidorna. Revolutionary Road skildrar amerikansk mardröm i en välputsad medelklassmiljö:

"Revolutionary Hills villaområde var inte anpassat för tragedier. Det verkade nästan vara med flit som där inte hade lämnats utrymme för några hotfulla skuggor eller spöklika silhuetter. Området var orubbligt idylliskt, ett leksaksland med vita och pastellbleka hus vilkas lysande fönster glimtade milt genom ett lövverk i grönt och gult. Ståtliga strålkastare kastade sitt sken över några av gräsmattorna, över några av de stilfulla ytterdörrarna och över stänkskärmarna på några av de ruvade, glassfärgade bilarna. En man som sprang längs dessa gator i sorg och förtvivlan var ett annomali." (s 322)

Året är 1955, platsen Connecticut utanför New York, i centrum står den unga tvåbarnsfamiljen Wheeler. Frank och April är snart trettio år fyllda men lika verklighetsfrånvarande som uttråkade och missnöjda med tillvaron. Tristess på längden, tristess på tvären. De röker jämt och dricker för mycket, har knapert med pengar och umgås med grannar som de avskyr. Ångesten pyr. Ändå anstränger sig inte Frank särskilt mycket för att göra bruk av sin påstoda intelektuella kapacitet utan nöjer sig lätt med sitt trista jobb på Knox Kontorsmaskiner där han antingen inte gör någonting alls eller skriver reklamblaskor. Ibland vänsterprasslar han med maskinskriverskan. Dessa passager är mycket underhållande och rent av komiska. April är givetvis hemmafru, och det är hennes tillvaro som blir till en tidsinställd bomb vars explosion inte går att hejda.

Stadens amatörteatersällskap har satt upp en pjäs som April spelar huvudrollen i men premiärkvällen blir ett praktfiasko för henne. Misslyckandet förvärrar Aprils depression och känslan av uppgivenhet. I ren desperation kommer hon efter ett tag på idén att de skulle sälja rubb och stubb, ta barnen och flytta till Paris. Väl där skulle hon ta en välbetald utlandstjänst medan Frank skulle ägna tid åt att finna sig själv och i lugn och ro komma på vad han vill göra med sitt liv. Det låter inte klokt. Det låter tvärtom dumt, banalt och orealistiskt. Om förstås inte Richard Yates hade förmågan att skriva så som han gör! Men det har han och därför fungerar blandningen av realism och symbolik, tragik och komik, allvar och satir.

Innerst inne köper dock inte Frank Aprils plan (han har sina skäl) och när det visar sig att April återigen är gravid, blir han glad. Inte för barnet, inte alls, men för att slippa flytta. Men April vill inte föda ett barn till och föreslår en för Frank oacceptabel utväg varpå hela situationen ställs på sin spets och förhållandet krackelerar.

I detta skede dyker det upp en utvecklingsstörd - men ingalunda efterbliven - man i bekanntskapskretesn som tack vare sin observationsförmaga, människokännedom och oblyghet att kalla saker och ting vid deras rätta namn fungerar som lakmuspapper i relationen mellan Frank och April. Plötsligt kan de inte längre dölja något för varandra längre. Bokens klimax är kommen, tragedin står för dörren.

Jag tycker att Revolutionary Road bjuder på en utmärkt psykologisk skildring av Aprils instabila personlighet och Franks bekväma och likgiltiga naivitet. Revolutionary Road är även en träffsäker bild av ett äktenskap i upplösning: Hur det kan gå när man inte länge kan prata med varandra och när man inser att kärleken bara var en bluff. Dessutom är förortsskildringen så detaljerad och så på pricken säker att man tycker sig själv vara på plats, fast känslan av att "tur att det här inte är mitt liv" är påträngande. Språket är rakt, utan utsmyckningar och bitvis smärtsamt nära.

Romanen Revolutionary Road finns nyutgiven i pocketformat (2008), i översättning av Kerstin Gustafsson. Pocketutgåvan är försedd med ett förord av Richard Ford som ger läsaren en intressant litteraturhistorisk bakgrund. Personligen tycker jag att det är bättre att läsa förordet sist - det är bra att ha kännedom om det som Ford pratar om.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag väldigt gärna vill se filmen också. Kate Winslets skådespelarprestation måste vara fantastiskt då Aprils figur bjuder på ett så brett spektrum av känslomässiga uttryck.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Veckans citat om litteratur

"Det finns inga tråkiga ämnen, det finns bara tråkiga författare." (H.L. Mencken)

Fenomenet "påskekrim"

Man lär sig så länge man lever och det är tur det, för hade det inte varit så, skulle jag förbli okunnig i fråga om begreppet påskekrim. Nu ska jag avlägga en pinsam bekännelse, så låt bli att skratta om du kan, snälla. Eller nej förresten, skratta om du vill, jag bjuder på det.

Så här är det: När Lyran för en vecka sedan kom med sin påskekrim-tematrio läste jag först rubriken som "påskerim" och undrade vad sjutton det var för konstiga böcker hon hade i kikaren. Några sådana har inte jag läst, tänkte jag först, tills jag insåg att det dels var min dyslexi-light som spelat mig ett spratt, dels att jag inte läste inledningen så uppmärksamt. Påskekrim, inte påskerim, jaha ja. Men... jag visste inte vad som menades med påskekrim heller. Deckare, visst. Okej. Men vad har de med påsken att göra? Skulle de utspela sig under påsken? Verkade konstigt. Fenomenet påskekrim har alltså hittills gått mig totalt förbi.

Så i lördags (11/4), när DN-Boklördag kom, blev jag äntligen ordentligt upplyst. Under rubriken "Vad sägs om en deckare i påsk" skriver Lena Jordebo om att i Norge är deckare till påsk en åttio år gammal tradition, men trots att det gjorts flera försök att introducera påskekrim i Sverige, bland annat av Piratförlaget, har det inte riktigt lyckats - kanske för att vi har andra vanor än norrmän och olika semestermönster. I en ganska lång och intressant artikel undersöker Jordebo hela fenomenet.

Påskekrim - lansering och utgivning av deckare till påsk i Norge - har sin början år 1923 och har sedan dess genomsyrat det norska kulturlivet. Anledningen till norrmännens deckarfrosseri under påsken är att de tar semester och drar till sinna hytter på fjällen för att åka på tur på dagarna och läsa något lättsmällt på kvällarna. Ungefär.

I Norge börjar deckarutgivningen sex till åtta veckor före påsk, en viktig lansering, vilket man kanske kan jämföra med den årliga svenska lanseringen av nyutgivna deckare i maj och juni, det vill säga månaderna före sommarsemestern. Påsken i Sverige handlar mest om mat och vila, inte så mycket om böcker. Men kanske kommer det att ändras så småningom om förlagen och bokhandlarna bestämmer sig för att slå på stora trumman. Ännu fler deckare åt folket, suck.

"De norska tidningarna skriver mycket om påskekrim. Under åren har de lanserat många teorier om varför vi läser deckare till påsk. Jag är mest tilltalad av den religiösa förklaringen, att påsken har sitt ursprung i ett brott - mordet på Jesus", säger den norska förlagschefen Einar Ibenholt i DN-artikeln.

Påskläsning och bokcirkelbok

Recensionsexemplar i all ära, men visst är det ibland skönt att endast låta sig styras av den momentana läslusten. Ska börja läsa Revolutionary Road av Richard Yates och känner mig riktigt taggad och förväntansfull! Dessutom har vi i min bokcirkel valt att läsa den till nästa träff i slutet på april (enligt mitt förslag, fniss fniss). Filmen har jag dock inte sett, väntar tills den kommit ut på dvd.

Dessutom läser jag mycket i Öijers senaste diktsamling Svart som silver och är helt tagen. Av bildspråket, känslorna, stämningen, melankolin. Kan inte få nog. Har lånat samlingen på biblioteket men känner att jag vill - måste - äga den.

Glad påsk! I stället för påskkort skickar jag ett bokmärke.

Via pocketpocketpocket spårade jag bilden hit.

Göra gott

Vissa säger att det är bäst att sträckläsa romanen Göra gott av Trude Marstein (översättning Lotta Eklund) och kanske är det så sant som det är skrivet (SvD). Jag gjorde inte så. I början. Mig tog det ungefär hundra sidor att överhuvudtaget bestämma mig om jag skulle fortsätta läsningen eller ge upp den. Min första känsla var att boken var jobbig, närapå oläslig.

Jag irriterade mig på alla säger jag, säger hon, säger han. Jag avskydde avsaknad av styckeindelning. Jag hängde inte med i myllret av jag-personer. Fyra hundra sidor? Inte en chans, tänkte jag. Men jo, det fanns en. Som jag tog. Som tur var! För Göra gott är en läsupplevelse utöver det vanliga.

Göra gott är inte alls någon rörig bok, trots att det finns över hundra namngivna huvud- och jag-personer. Att detta fungerar är antingen ett litterärt under eller en ofattbar författarskicklighet. Eftersom Trude Marstein 2006 belönades med det norska kritikerpriset för Göra gott, lutar jag tveklöst åt det senare.

Föreställ dig en norsk småstad en helg i juli, förutom värmeböljan som vilken annan helg som helst. Vad har invånarna för sig? Vad gör de? Till vilka hållplatser har livet fört dem? Vad rör sig i deras huvuden? Vem träffar vem? Var? Vad pratar de om? Varför? Göra gott består av ett myller av röster och tankar riktade från en människa till en annan, på en bestämd plats i universum och under en liten tidsrymd. Det är inte mycket handling i vanlig bemärkelse - snarare ett mellanmänskligt samspel.

Boken börjar med att en man vid namn Peter är på väg tillbaka till staden och från sitt tågfönster ser han Karoline som sitter på ett tåg i motsatt riktning. Det är sent, redan söndag. Karoline har just utan ett ord lämnat sin femtioårsfets, helgens stora tillställning i staden. Det är dessa två tidpunkter som bildar romanens tidsram. En gång i tiden var Karoline Peters älskarinna.

Romanen börjar och slutar med samma händelse, men kompositionen är mer komplicerad än så. Bokens första del heter 8 juli och del två 7 juli. Vi rör oss därmed baklänges, från början till början eller från slut till slut, som vi vill, bara vi förstår att den enda rörelse som inte är möjlig är den linjerära från ett början till ett slut.

Karoline - hustru, fyrabarnsmamma, framgångsrik yrkeskvinna, en skönhet. Vem är hon, denna i allas ögon perfekta kvinna? I viss bemärkelse är hon romanens centrala gestalt: "Alla män älskar Karoline och anstränger sig för att inte visa det. Alla kvinnor hatar Karoline och anstränger sig för att inte visa det." Och Karoline själv "använder andra människor som redskap till att nå sina mål, däribland sin egen familj". Jag uppfattar Karoline som motpol till både romanens övriga personer och titel:

"Du ska älska din nästa så som dig själv, säger Kroline muntert nedlåtande. Inte elakt, men inte så öppet och vänligt heller. Det är orealistiskt, säger hon. Det är hyckleri. Ingen människa älskar andra människor så som sig själv. Möjligen en och annan självuppoffrande mor, men till och med det har jag svårt att tro. /.../ Det är människans hela drivkraft att älska sig själv högre än allt annat, säger Karoline."

Det är ingen slump att romanen heter Göra gott. Det är en banderolltitel!

Något som också är spännande med Trude Marsteins kollektiva roman är hur hon på några få sidor lyckas göra varje person till en levande individ. Hon måste vara ett geni på gestaltning och personbeskrivningar, det finns ingen annan förklaring. Och hur går alla dessa jag-huvudperson-byten egentligen till? Det är enkelt: som en mänsklig kedjereaktion. Exempel: En jag-person tittar ut genom fönstret och ser sin granne småprata med någon. Klipp, ny scen, perspektivbyte, och grannen är jag-huvudperson. Busenkelt att hålla reda på.

Alltså? Trots tveksamheter i början tycker jag att Göra gott är en mycket läsvärd roman; och helt unik i sitt slag. Ge den tid och du blir rikligt belönad.

Läs gärna även recensionerna i DN och i Aftonbladet.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Veckans citat om litteratur - bestseller

"En bestseller är medelmåttans förgylda gravkor." (Logan Pearsall Smith)

Inledningsmeningar som bloggidé

Det finns bokbloggar av olika slag men oavsett inriktning har de en gemensam nämnare, nämligen förekomst av bokrecensioner. Bloggen MiBok har en annan bloggidé, den specialiserar sig på att endast publicera inledningsmeningar ur böcker. Två gånger om dagen. Roligt att kolla runt och försöka gissa boken när man tror sig känna igen någon rad. Facit finns, så klart.

Miss Potter: ett feel good-filmtips

Beatrix Potter (1866-1943) är en klassisk "sagotant" och en av världens mest kända barnboksförfattare. Hon är bland annat mamma till Pelle Kanin, Mårten Morrhår, Flopsy, Tom Titten med flera. Hennes illustrationer känner man alltid igen.

Beatrix Potter har både skrivit och tecknat berättelser om olika små söta djur och hennes böcker hittar ständigt nya läsare.

Här om dagen råkade jag se filmen Miss Potter, en riktig feel good film som handlar om denna mycker begåvade barnboksförfattare och illustratör (spelas av Renee Zellweger), hennes barndom och genombrott och kärleksaffär med sin förläggare (spelas av Ewan Mcgregor). Hon var då drygt trettio år gammal. Vidare handlar filmen om hur hon efter kärleksaffärens tragiska slut lämnar London för att som ensam kvinna bosätta sig på skotska landsbygden och driva jordbruk på ett flertal gårdar.

Filmen fokuser mycket på Potters tecknande och skrivande, men även på hennes singelliv i artonhundratalets London och ger en intressant bild av hur det tedde sig att vara kvinnlig författare, konstnär och företagare vid förra sekelskiftet. Jag tyckte mycket om filmen. Här kommer ett videoklipp som smakprov. Observera den höga mysfaktorn:

Tack själv...

Det är alltid roligt att höra att man har gjort någon annan glad.

Nordiska rådets litteraturpris 2009 går till...

Nordiska rådets litteraturpris ges för ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska ländernas språk. Det kan vara en roman, ett drama, en dikt-, en novell- eller essäsamling eller annat verk. Verket ska uppfylla höga litterära och konstnärliga krav.

Idag klockan 12 offentligjordes vinnare av Nordiska rådets litteraturpris 2009 och vinnaren är författaren Per Petterson från Norge. Priset som förutom äran inbringar 350 000 danska kronor får han för romanen Jeg forbanner tidens elv.

Ur bedömningskommitténs motivering:

''I romanen beskriver huvudpersonen sina upplevelser och sitt arbete med att bearbeta fragmenterade minnen av flera livskriser inom den egna familjen. Med ett poetiskt och lågmält språk förmedlar Petterson hur svårt det är att få det sagt som känns som det mest nödvändiga att säga till varandra.''

Per Petterson har skrivit ett flertal romaner men bara en enda har hittills blivit översatt till svenska - Ut och stjäla hästar. Läs gärna mera om vinnaren i DN och i SvD.

Vilka de andra nominerade författarna var finns att läsa på Nordiska rådets hemsida.

Jonas Thente från DN har läst de böcker som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris 2009 och konstaterar att det inte finns någon enhetlig nordisk litteratur men däremot många bra författare.

Jag har inte läst boken Ut och stjäla hästar, men hört talas om den. Har någon av er bloggläsare läst den och vill berätta hur den är?

Rea på rea

Skylten med texten "50% på reapriset" som dinglar i luften ovanför ett fullbellagt bokbord har en tendens att väcka ett svårkontrollerbart ha-begär hos mig. Näsborrarna vidgas, jag drar in bokdoften och handen letar sig direkt till fyndet. Dagens fynd är: Den ryske debutantens handbok (Gary Shteyngart), Vilda vägar (Annie Proulx) och Med livet som insats, berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets (Bengt Jangfeldt). Stora, härliga, inbundna böcker! 1236 sidor. Endast 130 kronor. Jag är så nöjd så.

2x Philip Roth

Sveriges Radio P1 sänder Philip Roths roman Envar som radioföljetong, med Lars Väringer som uppläsare. Alla avsnitt finns redan på SR:s hemsida, man behöver inte vänta på sändningarna om man inte vill, utan det går bra att lyssna när som helst och i ett sträck om man känner för det.

Jag har läst Envar och recenserar den här.

I gårdagens Babel, som för övrigt blir bara bättre och bättre, utlovade Daniel Sjölin att det nästa vecka (8/4) blir en intervju med Philip Roth. Jag gör en markering i almanackan redan nu, även om det egentligen inte behövs, för om det är något jag aldrig glömmer så är det Babel.

En ska bort

Jag tänker testa en ny (bok)lek nu. Eller ny och ny, det är ett relativt begrepp, för alla vet ju vad leken "en ska bort" går ut på. Men eftersom den är ny här på Bokmania, så är den ny i det sammanhanget. Alltså: Tre av böckerna här nedan har något gemensamt, den fjärde passar inte in. Vilken av de är det som ska bort? Naturligtvis vill jag veta varför, så du måste motivera ditt svar. Lycka till! Tävlingen är öppen veckan ut.

Vergilius, Shakespeare och Austen på Facebook

2000-talet håller på att sätta sin omisskänliga prägel på klassiska dramer och romaner för nu finns Vergilius Aeneiden, Shakespeares Hamlet och Austens Pride and Prejudice i kortversioner på Facebook. Försöker de konkurrera med Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom?

Aeneiden finns här, Hamlet här och Pride and Prejudice här.

Jag undrar om det håller på att bli så att den moderna människan mäktar med ensdast lustiga kortversioner av mustiga klassiker. Fast å andra sidan krävs det en viss kännedom om varje verk för att ha rätt behållning av kortversionerna. I annat fall fattar man nog inte poängen, tror jag.