Sofi Oksanens roman Stalins kossor har fått sin titel efter de deporterade esternas namn på Sibiriens magra getter. Svårt att tänka sig en mer metaforisk och mer passande titel på en berättelse om finskestniska Anna, hennes estniska mamma som gift sig med en finne och lämnat Estland, om deras släkt i Estland och den eviga skräcken för att någon nära släkting eller vän skulle bli angiven, fängslad och deporterad till Sibirien.Hungern och svälten utgör en gemensam nämnare i denna roman vars handling omspänner tre generationer kvinnor: mormor Sofia, mamma Katariina och dottern Anna. Det är scener med otäcka bilder av svält och hunger. Först under andra världskriget och i Sibiriens fångläger, sedan i Sovjetsamhällets brist på matvaror och slutligen i det västerländska samhällets svält som vapen i kriget för kroppsliga skönhetsideal. Då är vi framme i 90-talet.
Anna är romanens huvudperson. Redan som liten har mamma Katariina lärt henne att förneka sitt estniska ursprung för att inte bli stämplad som rysshora, eftersom estniska kvinnor i Finland har den stämpeln på sig. Att de säljer sig för ett par strumpbyxor!
Självförnekelsen och skammen blir Anna övermäktiga, hon får identitetsproblem och svåra ätstörningar. Hon hetsäter och svälter sig, behovet att kontrollera Maten blir hennes Herre. Hon visar sig också vara oförmögen att leva i en fungerande kärleksrelation, utan söker frenetiskt efter tillfälliga sexuella förbindelser fast hon nästan alltid måste fejka sina orgasmer.
Sofi Oksanen skildrar Annas ätstörningar med sådan inlevelse att man förstår att hon själv måste ha upplevt det. Det är för nära, för vidrigt, för brutalt helt enkelt. Men Stalins kossor är inte någon självbiografisk bok, utan Sofi Oksanen kallar romanen för autofiction. (Läs om Oksanens bakgrund här och här.)
Samtidigt vore det en förringning att betrakta Stalins kossor bara som en roman om ätstörningar. Stalins kossor är en flerbottnad roman. Det finns en stark samhällskritisk ton i berättelsen - Vad gör fattigdom, förtryck och sociala orättvisor med människorna? - och det finns en feministisk ton. Sofi Oksanen skildrar och höjer rösten mot kvinnans utsatta situation, hennes låga rang på samhällsstegen och hennes lott att tyst finna sig i saker och ting, sköta sig och vara duktig.
Stalins kossor är en tjock bok, nästan 500 sidor, men det är inget man reflekerar över för man bara läser och läser. Det är lätt att hålla isär de tre kvinnorna, det finns inte heller risk att man inte skulle veta vilket årtionde eller vilket land man för tillfället befinner sig i i berättelsen. Språket är naket och mustigt på en och samma gång, hur Oksanen bär sig åt vet jag inte.
Det finns mycket svärta i boken, det mesta är svart. Men slutet ser ljust ut, trots att Anna har en kropp som knappt håller ihop längre...
Stalins kossor är Sofi Oksanens debutroman (2003) och jag är häpen över den höga litterära kvalitén. För översättning till svenska står Janina Orlov.
Om mitt första intryck efter att jag har läst ut boken kan du läsa här.
Köp Stalins kossor på Bokus
