onsdag, mars 18, 2009

Jag har mött Sylvia Plaths poesi

Mitt första, och hittills enda, möte med Sylvia Plaths poesi har varit givande och (överraskande?) positivt, för jag har fått ett antal diktrader att bära mig mig i minnet - och om jag skulle råka glömma dem, kan jag alltid gå till min svarta anteckningsbok. Där står de uppskrivna.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på Plaths dikter innan jag kom hem med biblioteksboken Sylvia Plath, Dikter (i tolkning av Siv Arb) från 1975. Om jag ens hade några speciella förväntningar... Det var nämligen inget planerat boklån, det var bara en slump. Plötsligt ropade boken på mig där inifrån poesihyllan och då gick det inte att säga nej. Så går det ju till ibland.

Dikterna som presenteras i boken Dikter är hämtade ur Plaths samlingar The Colossus, Ariel, Crossing the water och Winter trees och jag antar att intentionen bakom dikturvalet har varit att väcka intresse för Plaths poesi hos en ännu inte invigd läsare. Den intentionen fungerar och bär frukt, tycker jag. Jag själv är ju beviset. Vill läsa mera av henne. Att boken har mer än 30 år på nacken? Strunt, innehållet är tidlöst och ålderslöst.

Ångesten har ju ingen ålder:

Om jag är liten, kan jag inte göra någon illa.
Om jag inte rör mig, välter jag ingenting. Det sa jag,
när jag satt under locket, liten och orörlig som ett risgryn.
(Ur Dikt till en födelsedag)
_______________________


Snart, snart kommer köttet
som gravens grop åt upp
tillbaka till mig
och jag är återigen en leende kvinna.
Jag är bara trettio.
Och likt katten har jag nio liv att dö.
/***/
Att dö
är en konst, som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra.
(Ur Lady Lazarus)
_______________________


Jag känner botten, säger hon. Jag känner den med min
djupaste, djupa rot:
Den är vad du fruktar.
Jag fruktar den inte: Jag har varit där.
/***/
Jag är bebodd av ett skrik.
Om natten flaxar det ut
och söker, med sina hullingar, efter något att älska.
(Ur Alm)
________________________


Inte heller känslan att hålla sitt nyfödda barn i famnen har någon ålder:

Vad gjorde mina fingrar innan de höll honom?
Vad gjorde mitt hjärta med sin kärlek?
Jag har aldrig sett något så klart,
hans ögonlock är som syrener,
och lätta som fjärilar hans andetag.
(Ur Tre kvinnor, dikt för tre röster)


Osökt kommer tankarna på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, beröringspunkten är alltför tydlig...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Såå'skriver en kvinna
Få'ordigt, beskrivande känslor
Man ryser innombords av orden.

Känslan av före och efter
Framträder starkt i raderna.

Ögonblicks bilder
Att minnas i evighet!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Det var ungefär så jag kände också.

snowflake sa...

"... liten och orörlig som ett risgryn"

oj, vad bra!