lördag, mars 07, 2009

Envar

Nu har jag gjort det! Jag är inte längre oskuld när det gäller författaren Philip Roth, har äntligen debuterat med att läsa hans roman Envar (Everyman). Det var kanske inte så omvälvande upplevelse som jag hade förväntat mig - mera som en naturlig anhalt på vägen till boklig mognad - men väckte mersmak gjorde den.

Romanen öppnar med huvudpersonens begravning och hoppar snart över till en chockartad upplevelse i barndomen då han mötte döden för första gången, för att sedan återvända till skildringar av mannens liv som vuxen och ända fram till ålderdomen. Berättelsen återges baklänges och slutar där den börjar.

Envar är skriven med kraft, skådeplatsen är den mänskliga kroppen.

Han är en konstnär och framgångsrik art director med tre före detta hustrur (skillsmässorna var hans fel), två söner som hatar och föraktar honom och en dotter som älskar honom. Han har även en bror som han själv på en och samma gång älskar och avskyr, men framförallt avundas han honom. Varför? För att han är kärnfrisk. För att han har en kropp som är totalt omärkt av kirurgknivar, medan berättaren har ”sex nätrör in­opererade i sina artärer tillsammans med en hjärträddnings­apparat som hette defibrillator, ett ord som snarast förde hans tankar till något så oskyldigt som ett växeldrev på en cykel”.

Till en början kändes Envar mera som att läsa en patientjournal - alltså föga upphetsande. Jag ogillar sjukdomar. Men jag vande mig och så småningom började jag rent av uppskatta formen och stilen. Jag uppskattar alltid när innehåll och form går hand i hand och när språket anlägger en speciell ton:

"Han ägde inte längre den aktive mannens dragningskraft och förmådde inte längre komma i åtnjutande av de maskulina glädjeämnena, och han försökte att inte längta efter dem alltför mycket. Ett tag hade han trott att den förmåga han förlorat på något sätt skulle återvända och på nytt göra honom osårbar och till herre över sitt liv, att allt det han av misstag hade blivit berövat skulle återställas till honom, och att han bara skulle kunna ta vid där han hade slutat några år tidigare. Men nu tycktes det som om han, i likhet med de flesta andra som åldrades, befann sig i en process där allt skalades ner, och att han skulle bli tvungen att vänta ut sina tomma dagar till slutet som inget annat än det han var - de tomma dagarna och de otrygga nätterna och den makalösa insikten om kroppens förfall och den ändlösa sorgen och denna långa långa väntan på ingenting."

Det står mycket om sjukhus, om döden, om kollegers bortgång, om döds­runor och besök på begravningsplatser. Det står mycket om sex, erotik och gubbsjuka. Det står mycket om kärlek och svek och om ansvar mot sina barn. Om att drabbas av "en oåterkallelig estetisk sterilisering" och inte längre kunna skapa målningar. Det står mycket som är tungt och sorgligt. Men det står också ett och annat som är i sanning gemytligt att läsa – till exempel om faderns yrkesverksamhet. Fadern var urmakare och detta handverk upphöjs här till en egen konstform. Det är vackert.

Jag vet för lite om Philip Roth för att kunna avgöra om Envar är självbiografisk, men SvD kallar den för typiskt "växelbruk mellan memoarer i klartext och subtila romanfiktioner". Det låter troligt att Envar är något åt det hållet.

För några veckor sedan skrev Du är vad du läser om Envar, läs gärna vad han tyckte. Det var första gången Roth för honom också.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

Inga kommentarer: