Stalins kossor

Sofi Oksanens roman Stalins kossor har fått sin titel efter de deporterade esternas namn på Sibiriens magra getter. Svårt att tänka sig en mer metaforisk och mer passande titel på en berättelse om finskestniska Anna, hennes estniska mamma som gift sig med en finne och lämnat Estland, om deras släkt i Estland och den eviga skräcken för att någon nära släkting eller vän skulle bli angiven, fängslad och deporterad till Sibirien.

Hungern och svälten utgör en gemensam nämnare i denna roman vars handling omspänner tre generationer kvinnor: mormor Sofia, mamma Katariina och dottern Anna. Det är scener med otäcka bilder av svält och hunger. Först under andra världskriget och i Sibiriens fångläger, sedan i Sovjetsamhällets brist på matvaror och slutligen i det västerländska samhällets svält som vapen i kriget för kroppsliga skönhetsideal. Då är vi framme i 90-talet.

Anna är romanens huvudperson. Redan som liten har mamma Katariina lärt henne att förneka sitt estniska ursprung för att inte bli stämplad som rysshora, eftersom estniska kvinnor i Finland har den stämpeln på sig. Att de säljer sig för ett par strumpbyxor!

Självförnekelsen och skammen blir Anna övermäktiga, hon får identitetsproblem och svåra ätstörningar. Hon hetsäter och svälter sig, behovet att kontrollera Maten blir hennes Herre. Hon visar sig också vara oförmögen att leva i en fungerande kärleksrelation, utan söker frenetiskt efter tillfälliga sexuella förbindelser fast hon nästan alltid måste fejka sina orgasmer.

Sofi Oksanen skildrar Annas ätstörningar med sådan inlevelse att man förstår att hon själv måste ha upplevt det. Det är för nära, för vidrigt, för brutalt helt enkelt. Men Stalins kossor är inte någon självbiografisk bok, utan Sofi Oksanen kallar romanen för autofiction. (Läs om Oksanens bakgrund här och här.)

Samtidigt vore det en förringning att betrakta Stalins kossor bara som en roman om ätstörningar. Stalins kossor är en flerbottnad roman. Det finns en stark samhällskritisk ton i berättelsen - Vad gör fattigdom, förtryck och sociala orättvisor med människorna? - och det finns en feministisk ton. Sofi Oksanen skildrar och höjer rösten mot kvinnans utsatta situation, hennes låga rang på samhällsstegen och hennes lott att tyst finna sig i saker och ting, sköta sig och vara duktig.

Stalins kossor är en tjock bok, nästan 500 sidor, men det är inget man reflekerar över för man bara läser och läser. Det är lätt att hålla isär de tre kvinnorna, det finns inte heller risk att man inte skulle veta vilket årtionde eller vilket land man för tillfället befinner sig i i berättelsen. Språket är naket och mustigt på en och samma gång, hur Oksanen bär sig åt vet jag inte.

Det finns mycket svärta i boken, det mesta är svart. Men slutet ser ljust ut, trots att Anna har en kropp som knappt håller ihop längre...

Stalins kossor är Sofi Oksanens debutroman (2003) och jag är häpen över den höga litterära kvalitén. För översättning till svenska står Janina Orlov.

Om mitt första intryck efter att jag har läst ut boken kan du läsa här.

Köp Stalins kossor på Bokus eller på AdLibris.

Veckans citat om litteratur

"Skillnaden mellan dikt och verklighet: dikten måste ha en poäng." (Av Mark Twain)

"Stalins kossor" är utlästa

Jag är omtumlad och imponerad över vilken gudabegåvad författare Sofi Oksanen är. Vilken tjej! Vilken debutroman! Vilket tungt ämnesval! Fast innan jag ger mig i kast med recensionen av Stalins kossor måste jag smälta intrycken lite grann, så ge mig en dag ...

Jag är mycket förtjust i omslaget och i dess inneboende symbolik. Det är mjukt men ändå mycket uttrycksfullt. Bilden visar en ung kvinna av vars ansikte syns bara rödmålade halvöppna läppar. Hon är på väg att stoppa två fingrar i halsen, det är inget v-tecken hon gör. Naglarna är målade i samma signalröda färg som läpparna. Rött - den förhatliga Sovjetstatens färg. Omslaget är gjort av Piia Abo och Magnus Ekberg.

Till skillnad från Sofi Oksanens andra bok, Baby Jane, finns det inget "sound track" i Stalins kossor, här saknas musiken helt och hållet. Därför vill jag ge mig friheten att tilldela den en låt: den av ryssarna dissade Tingeling-låten. Har en känsla av att Sofi Oksanen skulle kunna gilla det.

Tematrio - Nobelpristagare

Lyrans första Tematrio är vigt åt Nobelpristagare. De tre Nobelpristagarna som jag vill lyfta fram är:

1) Sigrid Undset (1882-1949) - Hon fick Nobelpriset 1928 för sin romantrilogi Kristin Lavransdotter, enligt mig världens bästa och häftigaste kärleksroman i historisk miljö. Helt makalöst bra!

2) J.M. Coetzee (f. 1940) - Han fick Nobelpriset 2003 och har enligt mig skrivit den bästa romanen som skildrar Sydafrika och dess motsättningar. Romanen heter Onåd.

3) Sist men inte minst vill jag uppmärksamma den enda tjeckiska Nobelpristagaren i litteratur, nämligen poeten Jaroslav Seifert (1901-1986). Han fick priset 1984, men på grund av sjukdom och statliga represalier (har undertecknat Charta 77) kunde han inte närvara vid själva prisutdelningen. Hans dotter tog emot priset i hans ställe. Jaroslav Seifert har skrivit mest kärlekspoesi, men även poesi som handlar om hans barndom och staden Prag. Hans poesi är lättillgänglig och vacker.

Deckare är inte längre böcker

Det är sista söndagen i månaden och då tipsar några av DN:s kritiker om Månadens bästa i kategorier film/teater, pop/klassiskt, konst/form och litteratur men idag har jag reagerat på att de gör en märklig distinktion eftersom de skiljer på böcker och deckare. Betyder det att deckare inte är böcker? Vad är de då?

Twitter, kändisar och generationsklyftor

Om man är kändis och vill twittra men inte hinner vad gör man då? Jo, anlitar en spökskrivare.
Och Jonas Thente bloggar underhållande om twitter och generationsklyftor.

Bokcirkel för alla

På måndag 30 mars kl 14.03 (repris tisdag 31/3 kl 18.15) startar Sveriges Radios Bokcirkel igen och den här gången kommer man att läsa Cora Sandels Alberte-trilogin.

Bokcirkeln i P1 är ett program där man tillsammans med inbjudna gäster läser böcker och diskuterar dem. Efter programmet fortsätter diskussionen på webben där vem som helst får delta och bidra med sina egna tankar kring Alberte-böckerna.

"Här är bokcirkeln som utan skam och utan skuld tar sig an böcker vi alla borde ha läst", säger Marie Lundström som är cirkelledare. De inbjudna gästerna i studion är Leif GW Persson, Agneta Klingspor och Anna Hallberg. En intressant trio, tycker jag. G W Persson kommer säkert att bli en frisk fläkt i debatten.

Alberte-trilogin består av Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte och man kommer att läsa/diskutera en halv bok i taget. Det blir alltså sammanlagt sex bokträffar. Hela läsplanen finns här.

Bokcirkeln i P1 har funnits ganska länge, men jag har aldrig tidigare lyssnat på den. På nätet får jag veta att föregående böcker var Moment 22 och Anna Karenina. Det är alltså klassiker som står i fokus och det är bra. Böcker som många gärna vill ha läst.

Jag läste Alberte-böckerna för cirka fem år sedan och minns att jag tyckte mycket om dem, kanske för att det kändes som att jag hade lite av Alberte i mig själv. Nu ser jag fram emot Bokcirkeln i P1. Gör du?

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns i pocketutgåva där alla tre delarna är samlade.

På spaning med Första kapitlet

Första kapitlet har vid sidan om bloggen börjat med bokspaning i videoform. Innehållet är en mix av högt och lågt, något att finna åt var och en som anser sig vara bokintresserad. Se och hör själv, det tar bara fem minuter! Det går att prenumerera på kommande avsnitt.

Retro & Nostalgi

Titta vad jag hittade undanstoppat längst inne i min skrivbordslåda - två askar kylskåpspoesi! De måste ha legat i lådan i drygt sex år, ända sedan vi senast flyttade. Jag har helt glömt bort dem. Efter två flyttar på kort tid och ett kylskåpsbyte där emellan orkade jag antagligen inte att sätta upp alla sjuttielava tusen bitarna en gång till.

Kylskåpspoesi dök upp i Sverige i slutet av 1990-talet och blev en ganska stor hit. Man kunde köpa askar med olika teman som till exempel kärlek, fest eller mat. Askarna bestod av en massa små och tunna fyrkantiga magneter med ord eller delar av ord på, extra bokstäver samt ändelser som man skulle använda till att skriva meningar, små lustiga meddelanden eller poesi med. Därav namnet kylskåpspoesi.

När vi hade främmande hemma kunde diktandet bli riktigt roligt, särskilt när någon alltid envisades med att komponera små fräckisdikter. Jag rodnar ännu....

Personligen blev jag en mycket hängiven anhängare av kylskåpsdiktandet. Mest skrev jag haikudikter, minns jag, men även lite längre dikter. Jag kunde stå framför kylskåpsdörren i timmar för att klura ut lämpliga språkliga lösningar när jag inte hittade ord som jag ville ha.

Nu håller jag askarna i handen och överväger att placera ut magneterna på frysdörren på nytt. Det skulle vara lätt, orden ligger hopklumpade efter ordklasser (här har man ordning, haha). Men jag vet inte, ändå. Nu för tiden finns ju bloggen att vara beroende av, man kan inte hinna med allt, eller hur. Så de åker antagligen tillbaka in i lådan igen. Var sak har sin tid, som man säger.

På nätet lever dock kylskåpspoesin vidare och den finns fortfarande att köpa lite här och var.

Baby Jane

De flesta författare skulle antagligen nöja sig med att skapa en berättelse som handlar antingen om homosexualitet, eller depression och panikångest. Men inte Sofi Oksanen. Hennes andra roman Baby Jane handlar om ett passionerat lesbiskt kärleksförhållande där kvinnorna tampas med depression, panikångest, alkoholproblem, svartsjuka, isolering och olika typer av utanförskap; de har så mycket problem att hälften vore nog, egentligen.

I det sena 90-talets Helsingfors är Piki känd som "stans coolaste flata" som har "avverkat alla bardiskar i de numera nedlagda gaybarerna och fläckat dem än med kullslagna ölglas, än med sina egna spyor, än med näsblodet från någon uppkäftig ärkeflata". Trots tuffheten klarar inte Piki att lämna sin lägenhet, förutom nattetid och i onyktert tillstånd.

Pikis tio år yngre flickvän, romanens jagberättare, är till en början blind för Pikis problem, hon äter antidepressiva mediciner själv så det finns inget att höja på ögonbrynen för. Arbetar gör ingen av dem, för deras psykiska ohälsa sätter käppar i hjulet för allt som har med en normalt fungerande vardag att göra. När pengarna är slut och rätten till sjukpenning likaså börjar kvinnorna tjäna pengar genom att sälja begagnade underkläder till finska män. Sjukt? Ja, men det fungerar.

Med Piki går det dock sakta utför. På grund av ständiga panikattacker drar hon sig allt längre bort från världen, inte ens flickvännens kärlek kan rädda henne. Eller skadar kärleken mer än den hjälper? Innan boken är slut har knivar dragits, blod flutit, tabletter ätits. Slutet är tragiskt och fullt av sorg. Det känns rent av lite tillskruvat, men jag köper det; Oksanen lyckas faktiskt vara trovärdig.

Baby Jane är en brutal, smärtsam, ilsken och förtvivlad bok och Sofi Oksanens prosa är skarp och vass som kniv. Ändå! I motsats till den övervägande destruktiva känslan som genomsyrar texten står kärleksskyldringarna. Ömheten i kärleksakten. Kropparnas närhet. Fysiska förnimmelser. Det är närgånget utan att vara vulgärt eller pornografiskt.

Baby Jane behandlar känsliga och svåra ämnen som för inte så länge sedan var helt tabubelagda och ändå är boken lättläst. Man sugs in i historien och innan man hinner blinka är boken slut. Snopet... Baby Jane är välskriven, har en genomtänkt komposition och eldigt språk. En liten egenhet som romanen har är de talrika koplingarna till musiken, bland annat Courney Love´s sånger. Sådant förhöjer stämningen. Summa kardemumma? En otrolig bok. Läs den.

Baby Jane (2008) är översatt av Janina Orlov.

Läs gärna även en annan bloggares recension av Baby Jane som finns här.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Kan vi läsa blodboken igen?

Blodboken är Stina Wirséns bok Vem blöder. Den är avsedd för de allra minsta barnen och idag har jag haft den roliga förmånen att läsa den för ett gäng 4-5 åringar. Det var jag själv som upptäckte den i boklådan, jag avgudar nämligen Stina Wirséns vem-serien, och det var verkligen tur att jag befann på ett dagis just då så läsningen blev helt legitim. Ungarna blev helt sålda. Jag också. Blodboken skulle läsas om. Och om igen. Gudvadkul! Jag tycker att Stina Wirsén är ett geni.

Kiffe-kiffe imorgon

Femtonåriga Dorias syn på livet går från "kif-kif imorgon" som betyder ungefär "samma sak varje dag" till "kiffe-kiffe imorgon" som i stället är ett positivt uttryck eftersom det kommer från verbet "kiffer", att gilla. Så skulle jag kunna sammanfatta romanen Kiffe-kiffe imorgon av Faïza Guène i en enda mening. Men som tur är så finns det mera att tillägga.

Faïza Guène var knappt tjugo år gammal när boken gavs ut i Frankrike 2004 och genast blev en litterär sensation: inte bara på grund av författarinnans ringa ålder, invandrarbakgrund och förortsuppväxt, utan framför allt tack vare själva berättelsen.

Huvudpersonen Doria är femton år gammal när boken börjar och sexton när den slutar och det är mycket som händer i hennes liv och i hennes huvud under detta enda år. Hon förvandlas från en cynisk, sviken, uppgiven och inför vuxenvärlden skeptisk tonårstjej av marockansk ursprung till en tonåring som insett att morgondagen inte alls behöver vara så himla förutsägbart tråkig och deprimerande som hon hittills trott och haft erfarenhet av.

Doria bor med sin mamma i en av Paris förorter, pappan har stuckit tillbaka till Marocko för att gifta om sig och skaffa en son, vilket Doria tolkar som att hon inte dög. Mamman, som är analfabet, har ett taskigt städjobb på ett hotell men pengarna räcker ändå aldrig till någonting, allra minst till någotsånär snygga kläder så man skulle slippa bli retad jämt. I skolan går det dåligt, tanterna från socialtjänstkontoret fattar ingenting, men psykologtanten är å andra sidan ganska schysst. Förorten Paradiset är en plats där många är arbetslösa, kriminaliteten blomstrar och där en grannflicka hålls instängd av sin far och sina bröder för att hon har blivit förälskad i fel pojke.

För att uthärda sin tuffa tonårstillvaro flyr Doria gärna in i tv-såpornas och filmernas värld, fantiserar och drömmer.

Dorias berättarröst i Kiffe-kiffe imorgon är stark och självlysande, hon är rolig, smart och träffsäker. Den initiala cynismen och sårbara låtsastuffheten övergår sakta sakta i en något mjukare attityd inför omvärlden. För när allt kommer omkring så har hon det ganska bra, ändå. Det kunde vara värre. Hon har ju trots allt en underbar mamma som dessutom har lärt sig läsa och fått ett nytt jobb.

Jag gillar språket och berättarstilen, det är en underhållande och lättläst bok trots ett allvarsamt ämne. Säkert jättebra som ungdomsbok också. En lysande debutbok som jag rekommenderar. Kiffe-kiffe imorgon är översatt av Lotta Riad. Den är kort, endast 170 sidor, och finns i pocket.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Baby Jane - prolog till kommande recension

Hela dagen har jag legat på soffan och läst Baby Jane, endast gjort avbrott för mat, promenad med hunden och annat livsnödvändigt. Läskoma ultra plus. Nu är boken utläst och det snurrar i huvudet av bokens rättframma verklignet. Bland annat går två låtar på repeat i skallen, två låtar som jag hädanefter alltid kommer att förknippa med Sofi Oksanens Baby Jane: The Ballad of Lucy Jordan med Marianne Faithfull och Sunset Strip med Courtney Love.





Recension av Baby Jane finns här.

Veckans citat om litteratur

"För att bli författare krävs det mer än att ha haft en olycklig skoltid." (Av Fran Lebowitz)

OBS! Eventuella kopplingar till samtida svensk bokutgivning är rent tillfälliga.

Slump

Slump är en kollektiv roman - om man vill se boken så. Slump är också elva fristående noveller som med klar stämma talar för sig själva - om man väljer den synvinkeln. Den gyllene medelvägen är att se Slump som en litterär lek med elva pusselbitar som hakar i varandra och bildar en större enhet där begränsningen utgörs av en gemensam ramberättelse.

Det intressanta med Slump är författarna bakom texten. Inte mindre än elva stycken av Sveriges mest framgångsrika författare under fjolåret har bidragit med var sin text: Katarina Mazetti, Emma Hamberg, Theodor Kallifatides, Ronnie Sandahl, Peter Fröberg Idling, Beata Berggren, Stefan Lindberg, Linda Olsson, Kristian Lundberg, Karin Wahlberg och Ida Säll. Resultatet är en spännande blandning.

Boken börjar med en Epilog bestående av två berättelser som enkelt heter En kvinna och En man. Att två människor som av en händelse möts på ett hotell blir förälskade i varandra och inleder en ralation kanske inte är någon unik intrig, men det är ändå utgångspunkten i Slump. Jag gillar tanken på att en väv av mer eller mindre slumpartade händelser utgör våra liv. Vad de elva författarna gör, på var sitt unika sätt, är att greppa tag om en av de möjliga trådarna utifrån ramberättelsen om kvinnan och mannen och spinna vidare. Trådarna är intrasslade i varandra och det har bildats knutar här och var, knutar som ibland syns med blotta ögat, ibland förblir osynliga. En Epilog II sätter punkt på slutet.

Grundtanken bakom historien är att när en händelse i livet äger rum, föregås den alltid av en hel händelsekedja av andra vanligtvis helt slumpartade och betydelselösa händelser. Om du har sett filmen Sliding Doors så förstår du vad jag menar. Och så fungerar boken Slump. Vad har fört kvinnan och mannen till hotellet? Kan vägen ha påbörjats redan för många år sedan?

Om man inte orkar leta efter ledtrådar kan man läsa Slump som fristående noveller och man går ändå inte miste om någonting. En litterär upplevelse av språk, olika stilar och unika berättelser finns kvar.

Utgåvan innehåller också korta författarporträtt och presentation av detta litterära experiment som Hotel Gothia Towers är upphovsmannen till.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Stilige Jan Guillou

Jan Guillous överklasspråk som han körde med (redan) som ung anno 1966 är värt beundran. Jag brukar inte titta på femman och därför har programmet helt gått mig förbi. Tills ett tips kom in...

Efterlängtat bokpaket

Äntligen har Sofi Oksanen kommit. Kan inte ens uttrycka hur nyfiken jag är på de här två böckerna!

Twitter

Igår tog Bokmania sina första stapplande steg på Twitter - här. Känner mig barnsligt upprymd, på gränsen till larvig.

En annan sida tipsar om Twitter här.

Läs mer om Twitter som funktion och fenomen även här och här och här.

(Bok)bloggarnas diktsamling

Det var ganska många som ville vara med och fira Internationella Poesidagen 21 mars med sin(a) favoritdikt(er) och här kommer hela samlingen. Läs och njut. Det har jag gjort. Jag har återsett gamla godingar och stiftat nya bekanntskaper och en och annan diktrad kommer jag att bära med mig för alltid.


De hängdas ballad (François Villon)

Stop all the clocks, cut off the telephone... (W. H. Auden)

Måltid (Maria Wine)

Dante Gabriel Rossetti ... (Dorothy Parker)

Because I Could Not Stop for Death (Emily Dickinson)

Någonstans långt inne i min ... (En Bok om Dagen)

Fern Hill (Dylan Thomas )

Längtan, aning och dröm (Ola Hansson)

The Fireflies (Rolf Jacobsen)

Jag var ett älskligt barn (Tua Forsström)

Resume (Dorothy Parker)

The fountains mingle with the river... (Lord Percy Bysshe Shelley)

Förrädiska generaler, se mitt döda hus... (Pablo Neruda)

För den vilde tjurens skull badades jag... (Gudinnan Inanna)

Så kan ingen likna en gud i lycka... (Sapfo)

Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta... (ur Höga visan)

Det poetiska inre (Steve Lando)

Pajazzo (Werner Aspenström)

Sagoförtäljerskan (Gustaf Fröding)

Små ting (Karin Boye)

Apoteos (Gunnar Ekelöf)

Über alle Gipfeln (Johann Wolfgang Goethe)

De lära slakta dina lamm (Birger Sjöberg)

Inventory (Dorothy Parker)

Marknaden har alltid rätt (Hans-Olof Öberg)

The Sleeper (Edgar Allan Poe)

Du och jag och världen (Werner Aspenström)

Trädet och skyn (Tomas Tranströmer)

Jag önskar alla andra (Anna Greta Wide)

Brevet från min son (Gunilla Karlsson)

Vårdarna... (Bruno K Öijer)

Infall (Nils Ferlin)

Wings (Sofies Place)

I Love You (Zirathi)


Och slutligen en dikt som en anonym gratulant har publicerat via kommentarfunktionen. Vet inte vem som har skrivit dikten och inte heller vad den heter. Kanske känner någon av er igen den?

There is a chained steel door in my heart….
Old, rusty and filthy….
I keep my nightmares hidden there.
Far away from the human mind.
Dont force your way into that place.
Last time somebody got lost forever.
There is a lost soul behind that old,
rusty and filthy chained steel door.
I keep nightmares and curious souls hidden there.
Last time somebody looked behind that door they got mad and insane for those nightmares and trapped souls they found behind that chained,
old,rusty steel door.


Förhoppningsvis är listan ännu inte fullständig, jag hoppas fortfarande på fler gratulationer i efterskott.

Jag önskar alla andra... och ett tack

Jag önskar alla andra
det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem

i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka,
då tror jag att det kom:

"Låt inte någon finnas till,
som ingen tycker om!"

Om människor är ringa
och fattiga - än sen,
om bara de blir älskade,
åtminstone av en.
För rikedom och ära,
det låter kanske bra.
Men kärlek är i alla fall
det enda vi vill ha.

(Av Anna Greta Wide)

Det här är en enkel dikt men den uttrycker en djup känsla och önskan som vi alla, antar jag, känner igen. Med den vill jag tacka alla som har deltagit i firandet av Internationella Poesidagen. Hela "diktsamlingen" finns i ett sepparat inlägg.

Grattis Poesidagen!

Trädet och skyn av Tomas Tranströmer får bli mitt eget bidrag till firandet av Internationella Poesidagen. Anledning? Jag är väldigt förtjust i träd, i känslan av lugn och trygghet de inger. Tomas Tranströmer skriver ofta om träd i sina dikter och det är som om människan och trädet i grunden var samma varelse. Detta behov av näring, denna väntan genom livet ...


Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fuktig trädgård.

Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.

(Av Tomas Tranströmer, ur Den halvfärdiga himlen)

PS. När poesihelgen är över kommer jag att sammanställa alla diktbidrag till en länklista - bokbloggarnas egna "diktsamling". Så se till att bidra med en egen dikt, om du inte har gjort det redan. Jag är mycket förväntansfull ;-P

Poesidagen 21 mars - uppmaning

Det är Internationella Poesidagen på lördag den 21 mars och det borde vi (bok)bloggare fira, tycker jag.

Hur ska firandet gå till?

Du som har en blogg skriver ett inlägg där du presenterar en dikt: din favoritdikt, en dikt som du nyligen stiftat bekanntskap med och fastnat för eller en dikt som du själv har skrivit. Är dikten för lång, ta bara en strof eller två. Publicera dikten helst på lördag men det är förstås ingen fara att uppmärksamma Poesidagen i efterskott också. Rubrik: Grattis Poesidagen! Kom ihåg att uppge vad dikten heter och vem som har skrivit den. Om du vill berätta om din relation till den valda dikten så blir det desto trevligare. (Lämna också en kommentar här så att jag (och andra) genast kan surfa till din blogg och läsa.)

Har du ingen egen blogg? Misströsta inte, utan använd kommentarfunktionen.

Säger du att du inte gillar poesi? Kanske kan detta vara ett bra tillfälle att göra ett nytt försök.

"Det är med poesi som med kyssar - möjligheterna är inte uttömda med ett försök, utan man kan ta det från början igen." (Frans G Bengtsson)

Behöver böcker varningstext?

På samma sätt som det står i alkoholreklamen "Drick inte alkohol när du arbetar" eller "Alkohol kan skada din hälsa" , skulle Socialstyrelsen kunna börja kräva varningstexter på böcker: "Läs inte böcker när du arbetar" , "Läsning kan göra dig associal" , "Att slå någon med en bok i huvudet kan ge upphov till smärta" eller "Läsning kan skapa långvarigt beroende". Det sistnämnda föreslog Daniel Sjölin i gårdagens nionde avsnitt av litteraturprogrammet Babel och jag tyckte att det var ganska skojigt. Programmet kan ses här t.o.m. den 29 juni, för övrigt ett mycket intressant avsnitt.

Varför inte spinna vidare på idén? Är det något vi kan förvänta oss i framtiden, tror du? Vi lever ju i trygghetsnarkomanernas land så tanken kanske inte är så långsökt...

Har du några förslag på lämpliga varningstexter att sätta på böcker? Låt fantasin flöda. Roligast slogan vinner (äran).

Det som gömts i snö, kommer fram i tö

Varma känslor, till exempel. Våren har nått upp till Mellansverige och det vill jag fira med en liten haikudikt:

Utan synlig grund

glidande på isgator

ler människorna.

Hustaken fäller tårar.

Solen är den skyldige.

(Av Ivana Eklund, ur Vargåret)

Jag har mött Sylvia Plaths poesi

Mitt första, och hittills enda, möte med Sylvia Plaths poesi har varit givande och (överraskande?) positivt, för jag har fått ett antal diktrader att bära mig mig i minnet - och om jag skulle råka glömma dem, kan jag alltid gå till min svarta anteckningsbok. Där står de uppskrivna.

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på Plaths dikter innan jag kom hem med biblioteksboken Sylvia Plath, Dikter (i tolkning av Siv Arb) från 1975. Om jag ens hade några speciella förväntningar... Det var nämligen inget planerat boklån, det var bara en slump. Plötsligt ropade boken på mig där inifrån poesihyllan och då gick det inte att säga nej. Så går det ju till ibland.

Dikterna som presenteras i boken Dikter är hämtade ur Plaths samlingar The Colossus, Ariel, Crossing the water och Winter trees och jag antar att intentionen bakom dikturvalet har varit att väcka intresse för Plaths poesi hos en ännu inte invigd läsare. Den intentionen fungerar och bär frukt, tycker jag. Jag själv är ju beviset. Vill läsa mera av henne. Att boken har mer än 30 år på nacken? Strunt, innehållet är tidlöst och ålderslöst.

Ångesten har ju ingen ålder:

Om jag är liten, kan jag inte göra någon illa.
Om jag inte rör mig, välter jag ingenting. Det sa jag,
när jag satt under locket, liten och orörlig som ett risgryn.
(Ur Dikt till en födelsedag)
_______________________


Snart, snart kommer köttet
som gravens grop åt upp
tillbaka till mig
och jag är återigen en leende kvinna.
Jag är bara trettio.
Och likt katten har jag nio liv att dö.
/***/
Att dö
är en konst, som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra.
(Ur Lady Lazarus)
_______________________


Jag känner botten, säger hon. Jag känner den med min
djupaste, djupa rot:
Den är vad du fruktar.
Jag fruktar den inte: Jag har varit där.
/***/
Jag är bebodd av ett skrik.
Om natten flaxar det ut
och söker, med sina hullingar, efter något att älska.
(Ur Alm)
________________________


Inte heller känslan att hålla sitt nyfödda barn i famnen har någon ålder:

Vad gjorde mina fingrar innan de höll honom?
Vad gjorde mitt hjärta med sin kärlek?
Jag har aldrig sett något så klart,
hans ögonlock är som syrener,
och lätta som fjärilar hans andetag.
(Ur Tre kvinnor, dikt för tre röster)


Osökt kommer tankarna på Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, beröringspunkten är alltför tydlig...

Till alla språkanvändare

SAOL - Svenska Akademiens ordlista över svenska språket - brukar betraktas som den inofficiella normen för stavning, böjning och uttal av svenska ord och nu finns den äntligen utlagd på nätet, vilket underlättar användningen av detta ypperliga hjälpmedel för alla skribenter (och alla andra språkanvändare), inklusive oss bloggare.

Upplagan som från och med idag ligger på nätet är från 2006, är den trettonde i ordningen och innehåller 125000 ord.

Att använda sig av SAOL är gratis så det är bara att lägga upp den som bokmärke direkt. Och som genväg från skribordet.

SAOL är åtkomlig via Akademiens websida. Läs eventuellt mer i DN eller i SvD.

Veckans citat om litteratur

"Det finns böcker där fram- och baksidan är de bästa delarna."

(Charles Dickens)

Nu gäller det att prioritera rätt...

... bland böckerna för på fredag den 20:e har jag tentamen. Plikten kallar. Först arbete, sedan underhållning. Det blir, med andra ord, inte så mycket skönlitteratur den här veckan.

En kyrka? Fel...

Visst ser det ut som en kyrka? Och det är det också, i grunden. Eller, rättare sagt, det var en kyrka en gång i tiden. I närmare 800 år var den här dominikanska kyrkan ett guds hus, men idag hyser den en bokhandel utöver det vanliga: Boekhandel Selexyz Dominicanen.

Interiören och atmosfären verkar vara helt magnifik, och det är minst sagt högt till tak. Där altaret än gång fanns är numera ett café (har jag läst mig till). Och var ligger denna himmelska bokhandel? I Maastricht i Holland. Någon som kanske varit där?

Om man är sugen att leta efter andra intressanta bokhandlar runt om i Europa så finns det en guide på nätet som heter Bookstore Guide. Men tillåt mig att genast utfärda en varning - man blir lätt ressugen av att surfa runt där.

SR:s Romanpris 2009 till Elsie Johansson

För romanen Sin ensamma kropp har Elsie Johansson tilldelats Sveriges Radios Romanpris 2009. Det brukar ges till en framstående svensk roman ur det gångna årets produktion och prissumman är på 30.000 kr.

Lyssnarjuryns motivering lyder: "För en innerlig och skenbart enkel skildring av allmänmänskliga frågor om skuld, försoning och konsten att gå vidare. Gestaltat genom en äldre kvinnas inre dialog – möjlig för alla att känna igen sig i."

De sa också att "när man har läst Sin ensamma kropp, är man inte längre samma människa som innan". En ny roman att skriva upp på måste-läsa-listan...

De två andra finalisterna var Malte Persson med Edelcrantz förbindelser och Andrzej Tichý med Fält. Malte Persson kommenterar händelsen på sin blogg.


Läs mer om SR:s Romanpris 2009 här (SR) eller här (DN).


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Friday I´m in Love

Det är fredagen den trettonde idag, har du tänkt på det? Men det behöver inte betyda otur, det kan även hända trevliga saker - kärlek, till exempel. Jag tänkte att jag skulle avluta arbetsveckan på samma sätt som jag började den, med en låt som jag tycker om och som har veckodagen i sin titel. Låttexter är som poesi, så här kommer dagens dikt i musikform. Ha en trevlig dag, oturssiffran till trots.

ViLäser är här!

Igår kom den, idag är den utläst, och det är hela tre månader kvar till nästa nummer. Flera intressanta reportage och artiklar om högt och lågt, en riktigt bra tidning, detta nummer om möjligt ännu bättre än det förra (första), så jag blev alldeles varm i mitt boknördshjärta. Hällde upp ett glas rött till, blev sugen av omslagsfärgen. En lyxstund i soffan mitt i veckan, japp japp. ViLäser nr 2 är ute i handeln den 17 mars.

Nutidsmänniskan och mörkret

"Det må så vara att vetenskapen går framåt med stormsteg, vi blir ändå inte av med skräcken för mörkret, och förmodligen tilltar den därför att nutidsmänniskan /.../ inte längre känner mörkret, de har utrotat det med ett övermått av belysning, ett överflöd av elektricitet. Folk kan inte längre utsätta sig för det naturliga mörkret, vet inte längre hur man känner sig fram med fötterna."


(Ur Sommarljus, och sen kommer natten av Jón Kalman Stefánsson)

Sommarljus, och sen kommer natten

Det var omslaget, stämningen i bilden, som genast fångade mig. En skenbar idyll som andas enslighet: hästen som står vid kanten av en väg bortom och utanför. Den gråtunga himmeln har färgat av sig på landskapet och hela bilden kontrasterar starkt mot bokens titel: Sommarljus. Jag tänkte att det här måste vara en vacker bok...

Berättelsen Sommarljus, och sen kommer natten är skriven av den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson och förnämligt översatt av John Swedenmark. Sommarljus fick det isländska litteraturpriset 2005 och nominerades senare även till Nordiska rådets litteraturpris.

Sommarljus är en roman bestående av novellartade episoder, eller skrönor skulle man kanske kunna säga. Det finns ingen egentlig huvudperson, för det är en liten by med sina mycket olikartade invånare som står i centrum. Berättarjaget är ett vi, vilket jag har uppfattat som att det är byn som berättar. Läsaren är ett du.

Byn är vackert belägen vid havet på den isländska landsbyggden och trots att det tar bara två timmar med bil till Reykjavik, är isoleringen påtaglig och byns fyra hundra invånare står helt utanför huvudstadens puls och driv. Visst åtnjuter de det moderna livets välstånd och har det bra och bekvämt, men det finns en fiende som antastar byn och fienden heter händelselösheten. I dess kölvatten vaknar slumrande böjelser till liv, drifter får spelrum och människors liv får oväntade vändningar.

Det finns många särlingar i den här romanen och det är sannerligen inte lätt att minnas alla karaktärerna som befolkar Sommarljus, men några har fastnat i mitt minne, kanske för alltid.

Särskilt minns jag postfröken Ágústa som fungerar som byns sambandscentral och skvallertidning eftersom hon med allas tysta medgivande läser samtliga brev och vykort och öppnar alla paket till och från byn. Det hon inte vet om, det har inte hänt och kommer inte heller att hända. Hennes upplysningar är inte bara skvaller som skadar, de kan ibland rädda folk från att begå dumheter också. Dessutom är vintern i byn så oändligt lång och mörk...

Jag minns även Astronomen, en föredetta entreprenör som plötsligt genomgår en personlighetsförendring, börjar drömma på latin och säljer allt han har för att kunna köpa gamla böcker av Galilei, Kopernikus och Kepler och ägna sig åt astronomi. Frun lämnar honom, men vad gör det när hans nya ruckel till hus är målat som natthimlen.

Kapitlet som bär den poetiska titeln Tårar har samma form som roddbåtar är ett av de mest gripande i romanen, det handlar om mentalt efterblivne men konstnärligt begåvade Jonas och hans far som inte längre orkar leva, sorgen har tagit knäcken på honom, så han skriver ett långt avskedsbrev till sin son och hänger sig i finrummet.

Några andra udda karaktärer är till exempel byns kände politiker som i åratal utlovat att skriva sina memoarer men aldrig kommer längre än till första meningen, eller den snälle polisen som byborna så långt som möjligt försöker skona från allt vad brottslighet heter: "En gång fanns det så mycket oskuld i världen att det räckte att låta poliserna jobba deltid här i byn, det var kanske kortare väg till himlen då och längre till helvetet." Jag minns även Matthías och Elisabet och Turid och Benedikt och Áki men jag kan inte berätta om dem alla här, de finns i boken och den är underbar.

Mycket i Sommarljus har med sexualitet, förförelser och lust att göra. Den sexuella driften är verkligen en drift och tänker man med en annan kroppsdel än huvudet så kan det få ödesdigra konsekvenser, vilket bland andra bonden Kjartan får bittert erfara. Han låter sig förledas av erotiken och hustruns tysta vrede blir till rinnande blod.

I byinvånarnas liv ryms existentiella grubblerier, kärlek och sex och död, sorg och humor, vardag och magi och allt detta förmedlar Stefánsson på ett så ofattbart lyriskt mjukt språk att hjärtat smattrar av hänförelse.

"Tårarna har samma form som roddbåtar, sorgen och svårmodet sitter vid årorna. Den som gråter vid en begravning gråter inte minst över sin egen död, och samtidigt över hela världens undergång, för alla dör och till slut finns ingen kvar."

Eller detta: "Tiden går, den färdas genom oss och därför blir vi äldre."

Och detta: "Man får en stunds eftertanke och det går tio år."

Och detta: "Det finns mycket vi inte förstår och vi löper hela tiden risken att ställa frågor som klär av oss så att vi står spritt språngande nakna inför världen."

Det tog ganska lång tid för mig att läsa Sommarljus, för ofta stannade jag upp, gick tillbaka, läste om. Inte för att jag inte förstod, utan för att jag inte ville släppa taget om raderna.

Sommarljus, och sen kommer natten är en berättelse som genom sin tanke- och formuleringsrikedom ger tröst och mental vila åt människan mitt i det moderna samhällets mediala brus. Trots vemodet och mörkret är ljuset där. Någonstans i bakgrunden skymtar jag de isländska sagornas arv.

"Varför har jag levat? Måhända är berättelser om livet och döden i en by och dess omgivningar ett slags reaktion på frågan /.../. Vi talar, skriver, berättar om stort och smått för att försöka förstå, försöka få tag på nånting, kanske till och med själva kärnan som dock ständigt flyttar sig, som regnbågen. Gamla sägner berättar att människan inte får skåda Gud, det blir hennes bane, nåt liknande gäller så klart det vi letar efter - själva letandet är meningen, resultatet skulle beröva oss det. Och givetvis är det letandet som lär oss orden som beskriver stjärneljuset, fiskarnas tystnad, leende och svårmod, världsundergång och sommarljus. Har vi alls nån uppgift, utöver att kyssa läppar, vet du förresten hur man säger: Jag åtrår dig, på latin? Och hur man säger det på isländska?"

Eller på svenska, för den delen.

Läs gärna även Hermias recension, hon är minst lika förtjust i boken som jag.

Det finns möjlighet att läsa ett utdrag. Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Shakespeare

Så här såg William Shakespeare ut, 46 år gammal (1564-1616). Nu är det fastställt att man hittat det enda porträttet av dramatikern som målats år 1610, alltså medan han forfarande levde. Tavlan lär ha funnits i samma familjs ägo sedan dess. Vilket kap!

Visst har han mera hår på huvudet på den här tavlan än han annars brukar ha? Han ser i alla fall yngre ut än sina 46 år. En stilig karl, Shakespeare. Och skriva dramer kunde han också!

Veckans citat om litteratur

"En klassiker är någonting som alla vill ha läst men ingen vill läsa."

(Mark Twain)

Har du ägnat dig åt boklögner någon gång? Människor har viss benägenhet att göra det - ljuga om att de har läst en viss bok. (Och ja, jag har inte heller rent mjöl i påsen, det har nog hänt att jag har "friserat" sanningen i fråga om någon klassiker. Usch, jag skäms. Men förmodar att brottet redan är preskriberat. Det var innan jag förstod bättre...)