
Det var omslaget, stämningen i bilden, som genast fångade mig. En skenbar idyll som andas enslighet: hästen som står vid kanten av en väg bortom och utanför. Den gråtunga himmeln har färgat av sig på landskapet och hela bilden kontrasterar starkt mot bokens titel:
Sommarljus. Jag tänkte att det här måste vara en vacker bok...
Berättelsen
Sommarljus, och sen kommer natten är skriven av den isländske författaren Jón Kalman Stefánsson och förnämligt översatt av John Swedenmark.
Sommarljus fick det isländska litteraturpriset 2005 och nominerades senare även till Nordiska rådets litteraturpris.
Sommarljus är en roman bestående av novellartade episoder, eller skrönor skulle man kanske kunna säga. Det finns ingen egentlig huvudperson, för det är en liten by med sina mycket olikartade invånare som står i centrum. Berättarjaget är ett vi, vilket jag har uppfattat som att det är byn som berättar. Läsaren är ett du.
Byn är vackert belägen vid havet på den isländska landsbyggden och trots att det tar bara två timmar med bil till Reykjavik, är isoleringen påtaglig och byns fyra hundra invånare står helt utanför huvudstadens puls och driv. Visst åtnjuter de det moderna livets välstånd och har det bra och bekvämt, men det finns en fiende som antastar byn och fienden heter händelselösheten. I dess kölvatten vaknar slumrande böjelser till liv, drifter får spelrum och människors liv får oväntade vändningar.
Det finns många särlingar i den här romanen och det är sannerligen inte lätt att minnas alla karaktärerna som befolkar Sommarljus, men några har fastnat i mitt minne, kanske för alltid.
Särskilt minns jag postfröken Ágústa som fungerar som byns sambandscentral och skvallertidning eftersom hon med allas tysta medgivande läser samtliga brev och vykort och öppnar alla paket till och från byn. Det hon inte vet om, det har inte hänt och kommer inte heller att hända. Hennes upplysningar är inte bara skvaller som skadar, de kan ibland rädda folk från att begå dumheter också. Dessutom är vintern i byn så oändligt lång och mörk...
Jag minns även Astronomen, en föredetta entreprenör som plötsligt genomgår en personlighetsförendring, börjar drömma på latin och säljer allt han har för att kunna köpa gamla böcker av Galilei, Kopernikus och Kepler och ägna sig åt astronomi. Frun lämnar honom, men vad gör det när hans nya ruckel till hus är målat som natthimlen.
Kapitlet som bär den poetiska titeln Tårar har samma form som roddbåtar är ett av de mest gripande i romanen, det handlar om mentalt efterblivne men konstnärligt begåvade Jonas och hans far som inte längre orkar leva, sorgen har tagit knäcken på honom, så han skriver ett långt avskedsbrev till sin son och hänger sig i finrummet.
Några andra udda karaktärer är till exempel byns kände politiker som i åratal utlovat att skriva sina memoarer men aldrig kommer längre än till första meningen, eller den snälle polisen som byborna så långt som möjligt försöker skona från allt vad brottslighet heter: "En gång fanns det så mycket oskuld i världen att det räckte att låta poliserna jobba deltid här i byn, det var kanske kortare väg till himlen då och längre till helvetet." Jag minns även Matthías och Elisabet och Turid och Benedikt och Áki men jag kan inte berätta om dem alla här, de finns i boken och den är underbar.
Mycket i Sommarljus har med sexualitet, förförelser och lust att göra. Den sexuella driften är verkligen en drift och tänker man med en annan kroppsdel än huvudet så kan det få ödesdigra konsekvenser, vilket bland andra bonden Kjartan får bittert erfara. Han låter sig förledas av erotiken och hustruns tysta vrede blir till rinnande blod.
I byinvånarnas liv ryms existentiella grubblerier, kärlek och sex och död, sorg och humor, vardag och magi och allt detta förmedlar Stefánsson på ett så ofattbart lyriskt mjukt språk att hjärtat smattrar av hänförelse.
"Tårarna har samma form som roddbåtar, sorgen och svårmodet sitter vid årorna. Den som gråter vid en begravning gråter inte minst över sin egen död, och samtidigt över hela världens undergång, för alla dör och till slut finns ingen kvar."
Eller detta: "Tiden går, den färdas genom oss och därför blir vi äldre."
Och detta: "Man får en stunds eftertanke och det går tio år."
Och detta: "Det finns mycket vi inte förstår och vi löper hela tiden risken att ställa frågor som klär av oss så att vi står spritt språngande nakna inför världen."
Det tog ganska lång tid för mig att läsa Sommarljus, för ofta stannade jag upp, gick tillbaka, läste om. Inte för att jag inte förstod, utan för att jag inte ville släppa taget om raderna.
Sommarljus, och sen kommer natten är en berättelse som genom sin tanke- och formuleringsrikedom ger tröst och mental vila åt människan mitt i det moderna samhällets mediala brus. Trots vemodet och mörkret är ljuset där. Någonstans i bakgrunden skymtar jag de isländska sagornas arv.
"Varför har jag levat? Måhända är berättelser om livet och döden i en by och dess omgivningar ett slags reaktion på frågan /.../. Vi talar, skriver, berättar om stort och smått för att försöka förstå, försöka få tag på nånting, kanske till och med själva kärnan som dock ständigt flyttar sig, som regnbågen. Gamla sägner berättar att människan inte får skåda Gud, det blir hennes bane, nåt liknande gäller så klart det vi letar efter - själva letandet är meningen, resultatet skulle beröva oss det. Och givetvis är det letandet som lär oss orden som beskriver stjärneljuset, fiskarnas tystnad, leende och svårmod, världsundergång och sommarljus. Har vi alls nån uppgift, utöver att kyssa läppar, vet du förresten hur man säger: Jag åtrår dig, på latin? Och hur man säger det på isländska?"
Eller på svenska, för den delen.