Tulpanerna är för upphetsande, det är vinter här.
Se hur vitt allting är, hur stilla, hur täckt av snö.
Jag lär mig fridfullhet, ligger ensam, lugnt,
som ljuset ligger på dessa vita väggar, denna säng,
dessa händer.
Jag är ingen...
/.../
Innan de kom var luften lugn,
den kom och gick, andetag för andetag, utan att väsnas.
Sedan uppfylldes den av tulpanerna, som av ett stort buller.
Nu stannar luften upp och virvlar runt en sjunken roströd motor.
De skärper min uppmärksamhet som var tillfreds
med att leka och vila utan att fästa sig vid något.
Det verkar som om också väggarna börjar hettas upp.
Tulpanerna borde hållas i bur som farliga djur;
de öppnar sig som gapet på ett stort afrikanskt kattdjur...
/.../
(En del av dikten Tulpaner av Sylvia Plath)
