söndag, februari 08, 2009

Personliga pronomen - en melodroman

Det är bara att säga som det är - Daniel Sjölins roman Perso nliga Pron omen med undertiteln En melodroman är inte någon promenadlektyr. Nä du. Jag fick kämpa, fast boken inte är tjockare än mitt lillfinger. Jag läste några sidor åt gången, ibland korta avsnitt, ibland bara några rader. Vilade. Läste vidare. Vilade igen.

Romanen krävde tid och tålamod av mig och det var bara att gilla läget för den forsade fram i sådan språklig hastighet att det tog andan ur mig. Personliga pronomen var en kokande kittel av ord, associationer, allussioner och klichéer. Om jag skulle hälla i mig det bubblande innehållet i ett svep, skulle jag bli kräkfärdig. Och det ville jag inte.

Vad handlar då Personliga pronomen - en melodroman om? Det är en hotfull berättelse om företagsledaren Sunesohns familj. Det är en familj som är så vilsen att de inte ens är du med varandra, utan jag, du, hon och vi. De bor i Sollentuna och när boken börjar har familjen en helvetes helg framför sig: ”På måndag blir det toalettskål, taggbuskar, roundkicks på pannbenet, slicka bromsspår och visa könlösheten i matsalen, visa pojkfittan.” Det är upptackten. Tonen är given och man hajar till. Vad är det som väntar?

Jag heter Jacob och han är en tjock tonårskille, antagligen homosexuell. Mobbad i skolan, hämndlysten och vegeterande som främling i sin nya familj med hon (mamman som skilt sig från civilingenjören i Rotebro och som drömmer våta drömmar om sotaren), vi (styvpappan, Sunesohn med h, som jämt drömmer mardrömmar) och du (styvsystern som går på gymnasiet på Östermalm och som bara vill bort från allt, så totalt vilsen i pannkakan som hon är).

Familjen lever i präktiga villan i Sollentuna. Sjöstenen i badrummet och rummens harmonierande inredningsstil är en livsviktig och genomtänkt markör för att trygga avståndet mot alla dem i höghusen på andra sidan den sociala klassgränsen: turkarna, Pachosarna och Christer Petterssonarna. En vi-och-dom-bild utskuren ur folkhemmets av tomhet gapande ram. Smått otäckt.

Och så språket! Bitvis upplevde jag romanen mera som ett språkligt experiment än en berättelse, inte minst på grund av sin då och då avvikande layout. Det finns så otroligt många olika kopplingar till saker och ting i texten, ramsor och rim, slogans, slagord och ordstäv. Sjölin måste ha samlat ord på sig i åratal!

Bildspråket är fullständigt överbelastat, nästan till det outhärdliga. Men ändå tydligt - oftast, i alla fall. Utom när det är meningen att att man inte ska fatta ett dugg: "Det förvrängdas förhärskan. Björkar som spräcker upp psyket i nervregn, revyn som splittrar i tusenden, orden som vill men inte kan kämpa sig hela vägen till sin artikulation. Rösten är ett pålägg, en bredbar smet över sömnen." Det känns nästan lite psykotiskt och fullständigt mardrömslikt. Det är då en liten paus i läsningen är på sin plats.

En annan gång är språket kul och lekfullt. Så här kan det till exempel låta när styvpappan, denne Sunesohn med h, kommer hem från jobbet:

”Så lösgör vi vår stat från vårt kära kapital och hänger upp Gantrocken på galgen, skaver av oss våra chefriga galoscher med drag inunder och glider ut på vardagsrumsparketten medan fotlederna knakar som fiskben i friheten.”

Jag gillar böcker som använder språket på ett eget utforskande sätt. Personliga pronomen (2004) är en sådan bok. Den är Daniel Sjölins andra roman (Oron bror, 2002; Världens sista roman, 2007). Världens sista roman recenseras här.

3 kommentarer:

marlan sa...

Det jag personligen uppskattar med Daniel Sjölin är just språket, det vindlande som får ens huvud att nästan implodera utan att texten är ren rappakalja.

Kajsa sa...

Jag har jättesvårt för Daniel Sjölins böcker, jag orkade mig aldrig igenom hela "Världens sista roman" och jag skäms fortfarande lite över det. Jag tycker att det är intressant att så många faktiskt verkar gilla hans böcker, det får mig att fundera över vad det är jag har missat...

Bokmania sa...

Kajsa: Det är inget att skämmas för. Man gillar olika saker, så är det och det är tur. Det vore jättetråkigt om alla tyckte likadant och gillade samma böcker.