lördag, februari 21, 2009

Kalla det vad fan du vill

Jag vill kalla det för svensk romanmotsvarighet till Persepolis. Med "det" menar jag Marjaneh Bakhtiaris debutroman Kalla det vad fan du vill som var mycket uppmärksammad när den kom ut 2005. Att läsa den är som att ge sig på en underhållande upptäcktsresa genom det så kallade mångkulturella Sverige.

Berättelsens epicentrum är Malmö och tiden är vår samtid, vilket hörs så snart personerna i boken öppnar munnen. Bakhtiari är fenomenal på att skriva halvfonetiska dialoger - från grövsta landsortsskånska till farsiklingande invandrarsvenska. Det är skånska och brytningar dubbelt upp. Först kanske man tycker att det är lite jobbigt, men efter ett tag köper man knepet fullt ut, för det är just språket som mejslar ut romanfigurerna och gör dem tydliga. Och det är roligt! Som stå-upp-komedi.

Persongalleriet är myllrande. I centrum står familjen Irandoust som har invandrat från Iran på 1980-talet: mamma Panthea, pappa Amir, dottern Bahar och sonen Shervin.

För de högutbildade föräldrarna Amir och Panthea har flytten till Sverige inneburit en klassresa nedåt och en lite bitter insikt om ett evigt utanförskap. Sverige bryr sig inte ett dyft om att Amir var förläggare och poet innan han flydde från Iran och inte heller om att Panthea jobbade som forskare inom kärnfysik. I Sverige får Amir jobba i ett skolkök, öppna en pizzeria och ta taxikörkort. Panthea blir timanställd på dagis. Amir saknar Iran men blir samtidigt förskräkt över att hans kaxiga dotter plötsligt vill bli muslim och börja bära slöja. Panthea å sin sida gör sitt yttersta för att förstå det märkliga Sverige och svenskarna och för att lära sig språket. De kämpar på vilken annan familj som helst.

Huvudpersonen är, kan man säga, dottern Bahar - en upprorisk besserwissertyp. Hon ifrågasätter det mesta, både den gamla iranska kulturen och den nya svenska. Helst vill hon gå mot strömmen, men inte för att hon är invandrare utan för att hon är en arg och kaxig tonåring.

Utöver familjen möter man många andra sköna typer. Till exempel Bahars pojkväns välvilliga föräldrar som finner invandrarnas kultur så mysigt färgstark och berikande, att de blir totalt pinsamma, medan farfar Bertils fördomar ligger på gränsen till rasistiska. Vi stiftar även bekantskap med familjens vänner, släktingar och grannar. Och många andra.

Berättandet är episodiskt, någon egentlig handling finns inte. Snarare bygger boken på scener och situationer, som ändå på ett märkligt vis hänger samman. Det är konsekvent och överskådligt. Det är rakt och osentimentalt. Korta kapitel med mycket dialoger. Komik och tragik som avlöser varandra. Det är en rolig bok. Dräpande, varmt och respektlöst rolig, vilket vi inte precis är bortskämda med i den svenska samtidsprosan. Läs gärna den!

Är Kalla det vad fan du vill en invandrarroman? Tja, det kan vara en möjlig etikett. En annan kan vara humoristisk samtidsroman om hur gammelsvenskarna inte alls gör livet lättare för de nya. Den har potential att göra vi-och-dom-bilden tydligare, för "det mångkilturella Sverige" är fortfarande mer dröm än verklighet.

Jag ser redan fram emot att läsa Bakhtiaris nya roman Kan du säga schibbolet (2008), den står i bokhyllan och väntar.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

Inga kommentarer: