"Mig ger det ångest. Alla val. Kan ingen berätta för mig vad jag ska göra med mitt liv? Avstå. Säga nej. Välja bort. Den yttersta friheten. Det yttersta valet. Att välja bort livet. Det där varje människa förväntas klamra sig fast vid med näbbar och klor. Till varje pris. Att välja bort det. Är det stort? Är det modigt? Eller bara ynkedom? Är det frihet? Tvång. När alla val är uttömda. När alla utvägar är slut. När inga andra flyttvägar finns."Många frågor, inga självklara svar. Stycket kommer från Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Ann Heberlains språk är som dynamit, som kulspruteeld. Det är kort och snärtigt och det svider som efter ett piskrapp varje gång meningarna träffat hjärtat och förståndet. Och vad dom träffar! Obarmhärtigt.
"Ångest, depressioner, psykoser, manodepressivitet är alla sjukdomar med hög dödlighet. Det handlar om liv och död. Det är på allvar. Lika allvarligt som cancer. Som hiv. Som somatiska sjukdomar. Psykiska sjukdomar är lika verkliga för den som lider. Jag behöver inte förståelse. Jag vill inte bli accepterad. Jag vill inte ha en egen prideparad. Jag vill absolut inte vara medlem i någon stödförening för galningar. Jag vill bara ha rätt till samma vård som andra som lider av livshotande tillstånd. Bara det. Bara det."
Att säga att boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en självbiografisk uppgörelse med ett livshotande sjukdomstillstånd vore att gravt förenkla. Ann Heberlein lider sedan tjugoårsåldern av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 som tidigare kallades manodepressivitet och boken utgår från hennes egna upplevelser, tankar och känslor, men diskussionsfältet är bredare än så. Det är ingen smaskig gotta-sig-i-andras-elände-bok, hur självutlämnande den än är! Det är en personlig och filosofisk djupdykning i ett psykiskt tillstånd och dess konsekvenser.
Ann Heberlein har förmåga att betrakta sig själv, sin ångest och sina självmordstankar i ett större sammanhang och det märks att hon är teologie doktor, forskare i etik, debattör i etiska frågor och skribent. Hon är van att föra reflekterande dialoger med såväl Gud som med filosofer och vanliga dödliga - tankar kring liv och död har ju följt människan sedan begynnelsen. Det är bara det att hon inte enbart är en teoretiker. Hon är en högst involverad och engagerad part i samtalet.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en gripande bok. Oerhört gripande. Rädslan för att bli ensam och övergiven. Det är på gränsen till outhärdligt att ens försöka föreställa sig hur det är att inte orka leva, men orka ändå, för så länge man älskar sina barn mer än man längtar efter döden så fortsätter man med det som kallas livet. Fast det hemska är att ständigt vara medveten om att det kommer en dag då även kärleken till barnen övermannas av ångesten och depressionen.
Det är ingen tjock bok, bara två hundra sidor. På ett ställe i slutet av boken skriver Ann Heberlein att den egentligen inte är färdig, men eftersom hon just då (i augusti 2008) är övertygad om att hennes livskrafter är uttömda, ordnar hon allt så att manuset kommer till förlaget:
"Jag vill att den här texten publiceras för det är det sista jag kan göra för mina barn. Jag hoppas att många köper boken så att den inbringar pengar. Jag vet en del om hur media funkar och inser att den här boken kommer att sälja fan så mycket bättre om jag tar livet av mig än om jag inte gör det."
Jag är glad att Ann Heberlein inte har tagit livet av sig. Än. Hoppas hon aldrig kommer att göra det. Jag tror att så länge hon har en gnutta av sin galghumor och självdistans kvar, så orkar hon leva. Och hon är inte ensam.
"Gud har varit väldigt tyst på sistone. Gud tenderar att bete sig precis som alla andra (män). Han drar sig undan, försvinner och gör sig otillgänglig när man behöver honom som mest. Jo, jag kan förstå det där. Ängestfyllda människor är inte särskilt underhållande. Självupptagna darrande spöken. Men Gud? Borde inte åtminstone han orka lyssna? Är det inte det som liksom är hans grej? Att orka? Att finnas? Nåden och barmhärtigheten och den gränslösa kärleken? Ja, jag tänker ´han´om Gud, trots all feministteologisk smörja jag läst och undervisat. Det är nämligen det ultimata beviset på Guds könstillhörighet för mig - Hans Stora Gudomliga Kuk - att han gör så här. Överger mig när jag behöver honom som allra mest. När jag skriker hans namn slår han dövörat till. Han slutar ringa mig. Han söker inte längre mitt sällskap. Han svarar inte när han ser mitt nummer på displayen. Han öppnar inte mina mail. Kanske slänger han dem utan att läsa dem. Han vet ju redan vad jag skrivit. Han är ju allvetande. Och fast han ser att han har tjugosju missade samtal från mig så ringer han inte upp, den jäveln."
Läs gärna även recensioner i Svd, DN och i Aftonbladet.
Köp boken på Bokus
