söndag, januari 04, 2009

Dålig litteratur - vad är det?

Nyligen har jag fått en senkommen kommentar till mitt inlägg Strunta i skräpet från den 7/12 där jag bl a skrivit att "Dåliga böcker finns och de blir inte bättre av att de får oförtjänt uppmärksamhet." Ja, och så är det. Att påstå att det finns bra och dåliga böcker retar hela tiden upp någon och jag har, uppriktigt sagt, svårt att förstå varför. Eftersom kommentaren innehöll ett antal frågor, lämnar jag svaren i ett nytt inlägg så att ännu fler kan kommentera.

Signaturen jdi-y undrar i kommentaren vad dålig litteratur är för något och hur vi känner igen den. Han skriver: "Din text ger inga svar på den frågan, men möjligen några små vinkar: du skriver om ´simpel underhållning´, om ´deckare och chick-lit´samt om Liza Marklund. Dessa vinkar väcker frågor:
* Är alla deckare dålig litteratur?
* Om inte: var går skiljelinjen?
* Vad är det mer specifikt som är så bedrövligt med chick-lit? Jag är av fel kön och för gammal för att höra till målgruppen, men ... jag har sett BJ:s dagbok på film. En tjej som längtar efter ett vuxenliv och fr a efter vuxenkärlek men har uppenbara problem med att få ihop dröm och verklighet. Tja ... rent principiellt kan det väl passa in på rätt många. Eller?
* Simpel underhållning - vad menas? Vad väger tyngst i uttrycket, är det underhållningen i sig som är problemet eller finns det grader i helvetet - vad är i så fall skillnaden mellan simpel och icke-simpel underhållning?

Jag är genuint intresserad av ditt svar. Bl a emedan jag minns mitt 80-tal, då kritiken var vassnäst så det hette duga men också å det grövsta trasslade in sig i sig själv i försök att definiera god litteratur. Då var det ´tantsnusk´ och ´kiosklitteratur´ som var problemet. Kritiken trasslade och föll och slog näsan trubbig. Nu tycks den repa mod?"

Jag tycker att kvalitetsbegreppet kan apliceras på allt och litteratur är inte - får inte - vara ett undantag. För mig kan skillnaden mellan bra och dålig litteratur vara ungefär som mellan att i all hast äta sig proppmätt på en hämtpizza och att avnjuta en god middag som lagats med omsorg, fantasi och av färska råvaror. Kvalitet kräver tid och eftertanke, både vid framställningen och vid konsumtionen. Det är väl inte svårt att känna igen snabbmat respektive slow food? På samma sätt borde det inte vara svårt att känna igen god litteratur. Det enda som krävs är att man har fått smaka på olika saker för att lära sig uppskatta skillnaden.

I uttrycket simpel underhållning lägger jag betoningen på ordet simpel. Det betyder (kortfattat) för stunden. All litteratur har underhållning i stadgarna, frågan är bara hur varaktig och djup den är. En lång- eller till och med varaktig läsupplevelse som lär en något om livet och hur det är att vara människa kännetecknar god litteratur.

Alla deckare behöver inte vara dålig litteratur. Absolut inte! Tyvärr finns på det här området alldeles för många som äro utvalda men få som äro kallade. Jag är av den åsikten att problemet sitter oftast i språket. Vidare består skillnaden i om mordgåtan finns där för dess egen skull eller för att ta tag i något mer underliggande problem. Det är svårt att skilja sig från mängden och tillföra något nytt i genren. De flesta är bara bra på att följa ett deckarrecept så som de har lärt sig på skrivarkursen. Det räcker inte långt. Att ha varit journalist hjälper inte heller så mycket. Därför är det lätt att dra alla deckare över en kam, vilket man kanske inte borde göra, men gör ändå.

Och vad är då så bedrövligt med chick-lit? Tja... Den är inte helt bedövlig, mest bara väldigt enfaldig. Bra chick-lit kräver humor. I stora lass. Jag gillar faktiskt också Bridgit Jones dagbok, jag har även skrattat åt och kopplat av med Martina Haags böcker. Jag gillade Ladies av Mara Lee, men där var det ett annat allvar som gjorde susen, samt språket. I allmänhet är det bara yta som gäller i chick-lit romanerna och språket befinner sig alldeles för ofta på en högstadieelevs nivå för att kunna betraktas som bra litteratur. Exempel: Denise Rudberg.

När det gäller tantsnusk och kiosklitteratur så är chick-lit och deckare i mång och mycket synonyma med dessa gamla begrepp, tycker jag. Föresten: en fingervisning kan också vara vilka titlar som säljs vid kassan på Konsum eller Ica. Har någonsin en Nobelpristagare trängts med godiset på snabbköpet?

Om det är så att kritiken av skräplitteratur har repat mod så välkomnar jag det!

14 kommentarer:

Jenny B sa...

Det var många bra saker du sade! Jag har också tänkt på varför nobelpristagare är bättre än skräplitteratur. För mig är det så här: god litteratur innehåller mer nyanser, och det kan ta viss tid att se och uppskatta de här nyanserna, som kan vara ganska små. Jag föredrar ändå det framför skräplitteratur, som kanske använder större gester ("högre skrik") men inom ett mindre register av känslor. Lust, otrohet, hat, hämnd, begränsade horisonter och bara bekräftelse av stereotyper; inget nytt.

jdi-y sa...

Ok. Tack för ditt svar. Du säger i princip att
- god litteratur ger insikter om hur det är att vara människa
- god litteratur minns man länge
- kvalitet har inte alls bara med genren att skaffa
- det som säljs i kassan på Konsum är antagligen skräp.

Jag hade hoppats på fler och mer konkreta karaktärsdrag - emedan jag (om jag ska vara ärlig) var sugen på att argumentera emot.

Nu håller jag i princip med dig. Visst finns det bra & dålig litteratur. Mitt problem när det gäller det synsättet är nog av ... antisnobbart. Eller ngt sådant.

Jag har samma problem med alla typer av uttryck för vad (vi i) den välutbildade medelklassen plägar kalla "god smak". Detta har lett till följande beteende:
1) jag håller all litteratur, all film och all musik för oskyldig till kvalitetsbrott tills dess motsatsen bevisats
2) jag ifrågasätter alla som fnyser åt den senaste Marklundboken/hollywoodkomedin och avkräver dem konkreta besked om vad som saknas, vad inte borde funnits där, vad som borde varit annorlunda etc.
3) jag gör detta med viss hetta, också vid middagsbord och andra institutioner där gemytligt samförstånd förväntas råda.

Fånigt? Tveklöst. Men ändå: en intellektuell kritik ska vara skarp inte bara mot den dåliga konsten utan också mot sig själv. Kritiken måste kunna definiera kvalitet och dessa definitioner måste granskas och ifrågasättas - av kritiken själv.

Ett ex: I artikeln du hänvisade till menar Ullgren att svensk chic-lits problem är att den uttrycker känslor "som helt enkelt är pubertala". Hmmm, säger jag. Ska kritiken alltså bedöma huvudpersonernas alternativt författarnas känslomässiga mognad? Hur gör vi då angående det faktum att osmält pubertet är ett av de viktigaste litterära grundvattnen? Och det säger jag inte bara för att jag själv antagligen har några tår kvar i tonåren (se ovan beskrivna beteende) ... "Geni är upprepad pubertet" sa redan Goethe. Stäppvargen och Äcklet i mogenversioner skulle bli rätt summariska. Dostojevskijs författarskap skulle helt utplånas om vi censurerade bort det pubertala: bestörtningen inför livets skönhet och sorg (hoppsan), kompromisslösheten, det gravallvar med vilket man tar sig an frågor om liv & död och rätt & fel och gott & ont, de känslomässiga berg- och dalbanorna ... Osv. Alltså: Ullgren svingar sin penna snyggt, men jag tycker inte att hennes problemformulering håller. Det pubertala kan inte vara ett kriterium.

Nå. Nu ska jag sluta. Med att säga att jag var på Konsum alldeles nyss och där, vid kassan, såldes bland annat "Mig äger ingen". ÅL har visserligen inte fått ngt nobelpris, men det är banne mig bra litteratur. Så det så.

Tack för ordet. Trevlig blogg! Jag ska komma tillbaka hit.

Lyran sa...

Bland deckarna finns i mitt tycke ett tydligt undantag - Karin Fossum. Hennes böcker är välskrivna, intrigerna är genomtänkta och framför allt skildras hennes personer med psykologisk trovärdighet.

Raka motsatsen är Stieg Larsson. Där finns i princip ingen trovärdighet i framför allt Lisbeth Salanders ageranden. Hon har uppenbara (åtminstone för en psykolog) psykiska störningar som helt motsäger stora delar av hennes handlingar. Dessutom har en genomtänkt intrig ersatts av sex och sadism. Författaren spelar på kittlande erotiska känslor, skräck och avsmak. Faktum är att denna trilogi har en av de mest korkade handlingar jag läst (och jag har läst minst min beskärda del av både deckare och tantsnusk).

Hans Persson sa...

De flesta är överens om att det finns bra och dåliga böcker, men rätt få är överens om vilka som hör till vilken kategori. Jag har inget problem med att man gör den indelningen, men (liksom jdi-y) vill jag gärna höra en motivering innan jag lägger någon vikt vid ett enkelt avfärdande av en bok.

När någon försöker sig på att avfärda hela genrer brukar jag mest le lite. Sådant säger mer om den avfärdandes brist på insikt än om någon genre. I alla genrer, utan undantag, finns det bra och dåliga böcker.

Har någonsin en Nobelpristagare trängts med godiset på snabbköpet?

Jag är rätt säker på att jag sett J. M. Coetzee i ett snabbköpsbokställ. Jag skulle inte bli förvånad av Doris Lessing eller Toni Morrison heller. Tycker du att det betyder att de är skräp?

jdi-y sa...

Hej igen!
Ett inlägg som är lätt besläktat med denna diskussion:
http://jdi-y.blogspot.com/2009/01/kapitalismen-rddade-romanen.html

Bokmania sa...

Igår kväll skrev jag ett ganska långt svar på era kommentarer och när jag skulle publicera kommentaren så försvann allt i cyberrymden. Gissa om jag var irriterad! Men nu är det en ny dag och jag börjar om.

Bokmania sa...

Jenny B: Du har förstått vad jag menar och genom din kommentar utvecklar du även mitt resonemang. Tack. Det här med bekräftandet av stereotyper är sant.

Lyran: Mycket bra exempel, tack för dem.

Hans: Hur är det med Nobelpristagare och godiset? Du har rätt, självklart, jag har uttryckt mig något onyanserat. Jag menade inte Konsums pockethyllor/bokavdelning utan boktraven som tornar upp sig precis vid varubandet så snart någon deckardrottning kommer ut med en ny dyrgrip. Där har jag i alla fall inte sett Lessing & Com.

Bokmania sa...

jdi-y: Haha, jag misstänkte att du ville provocera lite och "sätta dit" mig i all vänskaplighet men blev "besviken" när du inte lyckades.

Det är svårt för mig att ge riktigt konkreta exempel eftersom det skulle kräva att jag uttalar mig om bestämda författare och underbygger argumentationen med exempel från deras böcker och det går inte för där har jag inte tillräckligt på fötterna. Som du kanske förstår så är jag ingen fantast på området.

När det gäller "pubertala känslor" som skiljdras så är inte problemet enligt mig just att de skildras, utan att de skildras på ett trivialt sätt också. Att innehåll och form går så förbaskat hand i hand. Ytan, inget djup. Jag anser att majoriteten av böckerna som vi här i diskussionen kallar skräp har stora problem med språket (inte grammatiken, utan sättet att skildra personer och miljöeer), särskilt sättet att gestalta. Egentligen så är gestaltning en bristvara över huvud taget, man bara skriver allting rakt ut som om läsaren inte hade någon fantasi och egen tankeförmåga. Ja, där har vi det! Dåliga böcker kräver inte att läsaren tänker själv. Därför blir det bara s i m p e l underhållning utan något annat värde.

Och Åsa Linderborgs Mig äger ingen är ett fantastiskt stycke litteratur! (Se mitt svar till Hans.)

jdi-y sa...

Jag ville nog inte sätta dit dig, egentligen ... jag saknar en gen, bara. Den som gör att man kan bestämma sig för vad man tycker utan att först mäta argumentens hållbarhet i en diskussion. Jag måste få pröva.

Gissa om min fru önskar att jag hade den där genen.

Jag håller med om gestaltningskravet. Det bästa sättet att säga hur det verkligen är är faktiskt att ljuga en smula - att förstärka det starka, att skruva det skruvade ett litet snäpp till, etc. Redan när man sållar ut vad som ska beskrivas förvränger man ju verkligheten. Jag upplever också bristen på gestaltning som ett karaktäristiskt drag hos litteratur som inte ... fångar mig, som inte sjunger.

Samtidigt finns ju författare som tydligt och medvetet avstår från att gestalta. Kerouac till exempel. Och nog sjöng På drift i mig, på den tid det begav sig ( i mitt fall början av 80-talet). Ett slags antilitterär hållning som nog var en av anledningarna till att hans texter grep tag. Jfr Dogma inom filmen. Behövs lite sådana reningsbad ibland. Men det var bara EN anledning. Vad var det då han hade som inte tråkig ickegestaltande svensk deckare har?

Innehållet, givetvis. All gestaltningskonst i världen kan inte rädda ett ointressant stoff.

Språket i sig, som du var inne på, är också en skiljelinje. En tonsäkerhet, en känsla för rytm, en känsla för hur intensiteten i berättandet kan bölja, att rösten kan förtätas och flacka ut omvartannat.

Nån mer idé?

jdi-y sa...

Lyran: Jag håller med om S Larsson. Jag tröttnade efter 150 sidor i del ett. Fast det innebär att jag kanske inte alls håller med dig ... jag hann ju inte upptäcka så många icketrovärdigheter. Men den var hursomhelst trist. Fossum har jag inte läst. Den enda deckarförfattare jag har fastnat för i vuxen ålder (läste Sjöwall-Wahlöö med stor behållning när jag var typ 15, jag minns mest vuxenlivet i dem, inklusive några sexscener, detta fångade mig nog mer än själva kriminalhistorierna) är Mankell. Inte alls så psykologiskt trovärdiga. Fruktansvärt skruvade gärningsmän. Men jag fastnade för en känsl av autencitet i polismannens tänkande. Hur han tog om och tog om och tog om ... omständligt, sökande, körde fast, hamnade i limbo. Jag fick för mig att det är så det är att försöka förstå sig på ondska.

För övrigt tycker jag att polishistorier gör sig bäst på film. Två-tre timmar kan det hålla för, sedan blir jag rastlös. Kanske var det också därför jag gillade S-W, förresten - de är/var effektiva berättare. Lite som bra 50-tals filmer från Hollywood. Varje scen driver historien framåt.

jdi-y sa...

Bokmania: du skrev om Enqvist, jag skrev om dito nyss, här:
http://www.duarvaddulaser.se/2009/01/bokkedjan-4-nystart.html

Hans Persson sa...

Bokmania: Det är bokhyllan vid kassan jag pratar om. På min lokala ICA innehåller den gissningvis ett trettiotal titlar eller så.

Att åtminstone den aktuella nobelpristagaren finns i Konsums bokavdelning betraktar jag som fullkomligt självklart, även om det är något mer svårtuggat än dem jag nämnde från början.

Bokmania sa...

Hans: Jag ger mig, det blev helt tokigt från början :-(

majvor sa...

För mig är det i första hand SPRÅKET som skiljer bra böcker/romaner från de dåliga - och gestaltningen - men det hör väl ihop...

För mig är exvis Siri Hustvedts Vad jag älskade en bok med tråkigt ytligt/opoetiskt språk och mer en föreläsning än en gestaltning. Men jag kan hålla med om att den är välskriven, däremot inte att det är bra litteratur i avseendet roman. Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin tycker jag däremot är en helt suverän gestaltning med ett levande språk som suger in mig i berättelsen och ger mig det jag är ute efter när jag läser romaner - att bli underhållen i ordets bästa bemärkelse, något nytt har tillförts mig, kanske en insikt, en bit liv som jag inte viste om.

Min favoritförfattare språkligt sett är Jeanette Winterson. Poesi och humor hand i hand, och drastiskt insiktsfullt.