Borta med vinden - läsrapport nr 2

Borta med vinden av Margaret Mitchell består av två delar på fem hundra sidor vardera, jag är nu klar med del ett. Man kan säga att den omfattar en period på fyra fem år och slutar med att det grymma och blodiga inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna som krävde ett ofantligt antal människoliv är slut. Det har aldrig tidigare fallit mig in att Borta med vinden faktiskt även är en skildring av en historisk händelse som har betydelse för världen än i dag - till exempel att Obama nu har blivit president.

När beskedet om fred äntligen når till och med den isollerade Tara-gården, rör sig följande tankar i Scarlet O´Haras huvud:

"Ja, Saken var död. Men hon hade alltid tyckt att krig var en galenskap. Fred var bättre. Hon hade aldrig stått med strålande ögon när stjärnbaneret gled uppför en flaggstång /.../ Hon hade aldrig fått kraft till att gå igenom umbäranden, sjukvårdens vidrigheter, belägringens fasor och de sista månadernas hunger av en sådan fanatismens glöd som hjälpt alla andra att härda ut med allt, om bara Saken fördes till seger. Nu var alltsammans förbi och överståndet, och hon tänkte inte gråta för den skull.

Förbi! Kriget som verkat så ändlöst, kriget som hon inte bett om och inte önskat, men som hade skurit hennes liv mitt itu, som sprängt en så djup klyfta, att det var svårt att ens minnas de forna sorgfria dagarna. Hon kunde utan sinnesrörelse se tillbaka på den vackra Scarlet i de lätta små gröna marokängskorna och alla de lavendeldoftande ryschen, men hon undrade om hon kunde vara samma människa. Scarlet O´Hara, med hela grevskapet för sina fötter, hundra slavar att befalla över, Taras rikedomar som en mur bakom sig, och hängivna föräldrar som intet bättre begärde än att få tillfredsställa hennes hjärtats önskningar. Bortskämda, sorglösa Scarlet, som aldrig haft en önskan som icke uppfylldes, utom när det gällde Ashley.

Någonstädes på den långa vägen som ringlade sig fram genom dessa fyra år, hade flickan med sin luktpåse och sina handskar och sina dansskor glidit bort, och kvar stod en kvinna med skarpa, grönskimrande ögon, en kvinna som räknade pengar och lät sina händer utföra en mångfald tjänarinnesysslor, en kvinna som efter skeppsbrottet inte hade kvar någonting annat än den oförstörbara, röda jord hon stod på."

Också det här citatet visar att Borta med vinden är skriven på ett lättsamt men inte banalt språk. Både språket och berättelsen griper tag och släpper inte någon gång.

I går googlade jag efter några recensioner av Borta med vinden, men det finns knappt något om boken över huvud taget. Märkligt. Ingen bokbloggare har läst den nya utgåvan ser det ut som, inga stora tidningar har uppmärksammat den nya översättningen (Maj Almquist Lorents) som kom ut i höstas. Det jag hittade finns här, här och här. Så nu har Bokmania en ädel mission - att väcka ett nytt läsintresse för denna undersköna klassiker. Börjar du bli sugen? Vänta, jag kommer med fler lockbeten...