Borta med vinden - läsrapport nr 2

Borta med vinden av Margaret Mitchell består av två delar på fem hundra sidor vardera, jag är nu klar med del ett. Man kan säga att den omfattar en period på fyra fem år och slutar med att det grymma och blodiga inbördeskriget mellan nord- och sydstaterna som krävde ett ofantligt antal människoliv är slut. Det har aldrig tidigare fallit mig in att Borta med vinden faktiskt även är en skildring av en historisk händelse som har betydelse för världen än i dag - till exempel att Obama nu har blivit president.

När beskedet om fred äntligen når till och med den isollerade Tara-gården, rör sig följande tankar i Scarlet O´Haras huvud:

"Ja, Saken var död. Men hon hade alltid tyckt att krig var en galenskap. Fred var bättre. Hon hade aldrig stått med strålande ögon när stjärnbaneret gled uppför en flaggstång /.../ Hon hade aldrig fått kraft till att gå igenom umbäranden, sjukvårdens vidrigheter, belägringens fasor och de sista månadernas hunger av en sådan fanatismens glöd som hjälpt alla andra att härda ut med allt, om bara Saken fördes till seger. Nu var alltsammans förbi och överståndet, och hon tänkte inte gråta för den skull.

Förbi! Kriget som verkat så ändlöst, kriget som hon inte bett om och inte önskat, men som hade skurit hennes liv mitt itu, som sprängt en så djup klyfta, att det var svårt att ens minnas de forna sorgfria dagarna. Hon kunde utan sinnesrörelse se tillbaka på den vackra Scarlet i de lätta små gröna marokängskorna och alla de lavendeldoftande ryschen, men hon undrade om hon kunde vara samma människa. Scarlet O´Hara, med hela grevskapet för sina fötter, hundra slavar att befalla över, Taras rikedomar som en mur bakom sig, och hängivna föräldrar som intet bättre begärde än att få tillfredsställa hennes hjärtats önskningar. Bortskämda, sorglösa Scarlet, som aldrig haft en önskan som icke uppfylldes, utom när det gällde Ashley.

Någonstädes på den långa vägen som ringlade sig fram genom dessa fyra år, hade flickan med sin luktpåse och sina handskar och sina dansskor glidit bort, och kvar stod en kvinna med skarpa, grönskimrande ögon, en kvinna som räknade pengar och lät sina händer utföra en mångfald tjänarinnesysslor, en kvinna som efter skeppsbrottet inte hade kvar någonting annat än den oförstörbara, röda jord hon stod på."

Också det här citatet visar att Borta med vinden är skriven på ett lättsamt men inte banalt språk. Både språket och berättelsen griper tag och släpper inte någon gång.

I går googlade jag efter några recensioner av Borta med vinden, men det finns knappt något om boken över huvud taget. Märkligt. Ingen bokbloggare har läst den nya utgåvan ser det ut som, inga stora tidningar har uppmärksammat den nya översättningen (Maj Almquist Lorents) som kom ut i höstas. Det jag hittade finns här, här och här. Så nu har Bokmania en ädel mission - att väcka ett nytt läsintresse för denna undersköna klassiker. Börjar du bli sugen? Vänta, jag kommer med fler lockbeten...

Flyga drake-dvd

Vilket fynd jag gjorde igår när jag var och handlade! Köpte dvd:n Flyga drake till ett pris av drygt en biobiljett, gissa om jag jublade. Så redan i går kväll bänkade vi oss i soffan och hade filmkväll. Har inte sett filmen förut, bara läst boken. Filmen är jättebra, fantastisk, spännande, kännslosam, gripande. Utmärkta skådespelare, intressanta miljöeer. Men boken är fortfarande såååååååå oändligt mycket bättre. Ja, det tycker jag faktiskt. Oslagbar. Det finns dock två fördelar med filmen: den nyanserade bilden av muslimer och miljöscenerierna. Sådant blir kanske mera påtagligt på film.

C-J Vallgren i tv-rutan

Han är visst överallt nu. Det kultur- och soffprogram som inte har intervjuat honom under den senaste veckan finns inte, känns det som. Hans leende anlete och milda stämma riktas mot oss från tv-rutan medan han med programledaren samtalar om sin senaste roman. Det är Carl-Johan Vallgren jag pratar om. Han som efter några års litterrära tysthet åtekommer till den svenska bokparnassen med romanen Kunzelmann & Kunzelmann. Ett ansenligt stycke bok! Än så länge har jag inte ens hållit Vallgrens nya bok i handen, så min uppmärksamhet - och viss fascination - riktas tills vidare mot författarens yttre: det bohemiska hårsvallet och de långt ifrån diskreta kostymerna, de ledigt uppknäpta skjortorna med stora spetsiga kragar, smycken. Oh, boy! Här har vi en författare som odlar sin konstärliga image så till vida att Björn Ranelids klädstil plötsligt förefaller tråkig. Och det säger inte lite...

När det gäller Kunzelmann & Kunzelmann så är kritikens röster icke eniga, jag har hört både översvällande positiva och riktigt negativa omdömen och därtill allt där emellan. Bäst att skaffa sig en egen uppfattning, som så ofta. Vallgren är en ypperlig författare, hans Den vidunderliga kärlekens historia som han har fått Augustpriset för är en fantastisk bok, så visst förstår jag uppståndelsen kring denna nya roman. Stora förväntningar. Annorlunda historia. Språket. Här kan man läsa författaren själv läsa ur boken.

Carl-Johan Vallgren intervjuas i Go´kväll, i Babel och i Efter tio.

Läsrapport nr 1- halvvägs i Borta med vinden

Ja, jag är fast, även denna gång. Borta med vinden är lika fängslande nu som när Scarlet O´Hara och jag var någotsånär "jämngamla", vilket ter sig mycket länge sedan. Jag befinner mig nu nästan halvvägs inne i romanen (1043 sidor) som utspelar sig på den amerikanska södern på 1860-talet och bara låter mig svepas med. En sådan lättsam läsning!

Trots den bottenlösa kärleksromantiken och ensidigt skilldrade krigsvedermödor i bakgrunden är Scarlet ingen statisk figur, utan hon utvecklas allt eftersom livet ställer krav på henne. Och det är inga små hinder hon måste ta sig över som tonåring. Det finns en uppenbar mognadsprocess från ett bortskämt flickebarn på sexton vårar till en mogen och säker kvinna. När hon bara är 19 år gammal är hon mamma, änka och familjeöverhuvud med ansvar för allas fortlevnad! Det är hon som måste vara stark när alla andra är svaga. Scarlet O´Hara är en kvinna som trots att hon är färgad av sin samtid känns riktigt modern i sitt sätt att se på sig själv och sin kvinnoroll. Hon vet att hon kan och att hon måste...

Här kommer två citat. Det är ca tre år mellan händelserna i boken:

*"Det måste ligga något i det /.../ Alla hennes flickvänners mammor inpräntade i sina döttrar nödvändigheten av att vara hjälplösa, tillgivna, duvögda varelser. Det behövdes verkligen en hel del förstånd för att upprätthålla en sådan pose. Kanske hon varit alltför morsk. Ibland hade hon sagt emot Ashley och öppet talat om sin egen åsikt. Kanske det var det och hennes sunda förtjusning över att promenera och rida som vänt honom ifrån henne till den spröda Melanie. Kanske om hon ändrade taktik... Men hon kände, att om Ashley föll för föga för sådana uträknade knep, kunde hon aldrig respektera honom så som hon nu gjorde. En karl som var dum nog att låta lura sig av ett tillgjort leende, en svimning eller ett ´o, vad ni är underbar!´ var inte värt att ha. Men allihop tycktes tycka om det..." (Borta med vinden, sida 82)

* "Hon förstod inte att hon var drucken, drucken av trötthet och whisky. Hon visste bara att hon lämnat sin utpinade kropp och svävade bort över den någonstans, där det inte fanns någon smärta och ingen trötthet, och där hennes hjärna arbetade med övermänsklig klarhet. Hon såg med nya ögon, ty någonstädes på den långa vägen till Tara hade hon lämnat barndomen bakom sig. Hon var inte längre smidig lera, som formade sig efter varje ny erfarenhet. Leran hade hårdnat, hårdnat någon gång under denna oändliga dag, som varat i tusen år. I kväll var det sista gången hon skulle bli omskött som ett barn. Hon var kvinna nu och ungdomen var förbi." (Borta med vinden, sida 421)

Dessutom är Borta med vinden rolig, särskillt dialogerna mellan Scarlet och Rhet är så fulla av sarkasm och ironi att man baxnar. Då skrattar jag högt.

Men nu får ni ursäkta mig, ska läsa vidare ...

Hjertén-konstboken

Denna gråmulna januarieftermiddag tillbringade jag i sällskap med konstnärinnan Sigrid Hjertén som kom på besök. Vi satt i soffan framför brasan, drack kaffe och njöt av gräddbakelser medan jag tog del av hennes spännande liv och njöt av hennes fantastiska konst. Nej, det var förstås inte Sigrid själv som hade ordet, men hon talade till mig genom Anders Wahlgrens konstbok Hjertén. Tidigare har Anders Wahlgren gett ut biografin Sigrid & Isaac (recenserades här) och den relativt nyutkomna konstboken känns nu som ett bra komplement till biografin. Som en systerbok. Tvillingbok jag gärna skulle haft vid sidan om Sigrid & Isaac när jag läste den.

Teatern, 1915, 158x150 cm

Hjertén är ett praktverk som visar ett hundratal av Sigrid Hjerténs konstverk, återgivna på glättigt papper och i relativt stort format. Naturligtvis i färg. Boken fullkomligt sjuder av färg, precis som hennes målningar gör i verkligheten.

Faktatexten är uppdelad i ett antal kapitel som dels behandlar Sigrids konstnärskap, dels hennes samvaro med Isaac Grünewald (även han en modernistisk konstnär), resorna, privat- och familjelivet. Även hennes litterära intressen kommer upp i dagen, som till exempel att hon gillade Proust, Baudelaire och Mallarmé och även själv försökte sig på diktning.

Sigrid Hjertén var den första svenska kvinnliga konstnären som lyckades hävda sig i manlig konkurrens och samtidigt förena äktenskap, moderskap och konstnärskap. Fast det mest intressanta är ändå inte enskilda fakta, utan snarare kopplingar som hela tiden görs till konstverken. Man får bakgrunden till många av målningarna, vilket gör att man förstår innebörden i tavlorna mycket bättre. Fotografierna är också intressanta, det gör inget att man har sett de förut i andra sammanhang.

Utöver den berättande löptexten, som upptar ungefär en tredjedel av hela boken, finns det en kortare detaljbeskrivning/kommentar vid sidan om varje reproduktion. I dessa stycken kan man läsa om tavlans uppkomst, val av motiv och teknik. Spännande och lärorikt för den som är konstintresserad eller kanske till och med målar själv.

"Det är inte leksaker att måla, mon dieu vad det är svårt! Jag arbetar alldeles vansinnigt, men det går långsamt att komma fram med det man söker finna hos sig själv." (Sigrid Hjertén)

Konstboken Hjertén är, tror jag, ett måste för alla som är fötjusta i Sigrid Hjerténs konst. En färgglad pärla att pigga upp sig med under några gråtrista dagar.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Enkät igen

Hittade enkäten på Bokhora och Ett hem utan böcker. Enkäter är kul!

Senaste bokköp: Drottningen vänder blad av Alan Bennet. Jag tror att det är en underbar liten bok.

Senaste bibblolånen: Hjertén som är en konstbok av Anders Wahlgren och handlar om min favoritkonstnär Sigrid Hjertén. Utöver berättande text innehåller den massor av färgglada reproduktioner. På samma boklån står även Sallys söner av Moa Martinsson och Nässlorna blomma av Harry Martinsson. Lite klassiker(om)läsning är aldrig fel.

Senaste utlästa boken: Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea

Favorittidning: Diggar DN-Boklördag.

Plats där jag helst läser: Sittande (med uppdragna ben) och halv- eller helliggande i vardagsrumssoffan. Jag gillar också att läsa på tåg när tillfället ges.

Så sorterar jag min bokhylla: Ojojoj, ett känsligt ämne... Med jämna mellanrum sker en ansträngning att sortera i alfabetisk ordning plus att placera pocketar för sig och inbundna böcker för sig. Ordningen håller dock sällan längre än ett par veckor. Av någon konstig anledning hamnar ändå böckerna i dubbla rader igen, alternativt i små högar på hyllans kant. Ett gissel.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Får jag nämna tre? Greven av Monte Christo, Robinson Crusoe och Lille prinsen.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Det är säkert H C Andersens sagor, med mycket vackra helsidesillustrationer.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: Massor! Helst vill jag koncentrera mig på de böcker som jag har haft hemma ett tag men ännu inte läst eftersom diverse måste-genast-läsa-boknyheter pockade på och krävde uppmärksamhet. Jag ser fram emot att läsa mera utifrån min egen läslust, inte utifrån vilken bok som är "inne" och borde läsas. Ett slags försenat nyårslöfte, kan man säga.

Kan du gissa boken?

Kan du gissa vilken bok jag menar?

Under vår morgonpromenad med hunden igår morse tog vi den här bilden som jag nästan direkt började associera till en bok. En roman. Jag tycker att fotot anspelar tydligt på såväl innehållet i boken som dess titel. Lätt som en plätt, eller?

Enkät

Enkätfrågorna som under den gångna veckan vandrat runt på bokbloggarna har nu nått även Bokmania:

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs snabbt efter att boken kommit ut)?
Det finns ingen särskilld författare vars bok jag alltid vill köpa inbunden, konstigt nog. Att köpa inbundet, dvs snarast möjligt efter utgivningen, avgörs i mitt fall av vad det är för bok och inte vem som har skrivit den.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Nu har jag synat bokhyllorna och kommit fram till att Franz Kafka och Bodil Malmsten trängs på första platsen med sju titlar vardera (en sannerligen intressant och något överraskande parkombination). De är tätt åtföljda av Paolo Coelho med fem titlar som jag inhandlade under en kort med intensiv Coelho-period för ett tag sedan. På tredje platsen finns två tjeckiska författare, Pavel Kohout och Ivan Klíma, med varsina fyra böcker. Sedan följer en ganska lång rad av diverse tre-titlare.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset?
Jag kommer tyvärr inte ihåg. Jag får tips hela tiden, både genom andra bokbloggar, tidningar och tv, men det tar ibland tid innan jag börjar läsa boken i fråga. Det gäller att vänta på sin tur...

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic. Det var en födelsedagspresent enligt, även om diffust uttalat, önskemål (personen har tidigare uttryckt intresse för boken ) så mottagandet var positivt.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nej, inte just nu.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Se här och i menyn till höger.

Maria & José

Hittade pytteboken Maria & José i fyndkorgen på Konsum häromdagen. Av alla ställen. För blott nitton spänn. Allt som allt femtio sidor, varav hälften är illustrationer, ungefär. Att jag har köpt boken beror på att den är skriven av Erlend Loe, en norrman till smågalen humorist med gravallvar i rösten, som jag gillar efter att ha läst romanerna Doppler och Volvo lastvagnar.

Det är svårt att säga vad Maria & José handlar om för det är en rätt bissar och surrealistisk text. Lite som en saga, fast ändå inte för den följer inte sagans berättarmönster.

Maria är en vanlig ung kvinna med hög utbildning som är singel, har en trivsam lägenhet och jobbar på ett multinationellt företag. Många män är förälskade i henne men hon vill inte veta av någon.

José är en man som är så liten att han kan bo i Marias ena öra och jobba inuti hennes kropp. En gång för länge sedan, innan han blev liten, studerade han medicin. Nu "arbetar han på Maria. Hon är hans arbetsplats. /.../ Det finns alltid saker att göra. Underhåll och förekommande småplock som Maria själv inte lägger märke till." Tills han en dag kommer långt in i kroppen, så långt inne har han aldrig varit förut, och ser att Marias ägg har lossnat. Vad gör han då? Ja, gissa. Bingo! Maria blir gravid, fast ingen - och inte minst Maria själv - fattar hur befruktningen har gått till. En liten gubbe som bor inuti henne? Haha, sånt finns ju inte. Men José tar sitt föräldraansvar redan under graviditeten. På sitt säregna sätt:

"Varje kväll efter arbetet sitter han och läser sagor och små berättelser för fostret. Han läser också några av pärlorna ur världslitteraturen, samt enstaka utvalda sakprosatexter om psykologi, näringslära och den industrialiserade världens utsugning av fattiga utvecklingsländer. På kort tid har det lilla barnet tillägnat sig en bildning som andra foster bara kan dröma om."

Maria är totalt omedveten om Josés existens. Men han jobbar på. Och han tar på sig papparollen.

Maria & José är en galen text som är typiskt Erlend Loe. Det som dock visuellt skiljer denna bok från andra böcker av Erlend Loe är illustrationerna (av Kim Hiortøy). Varje uppslag består av text och bild som ypperligt kompletterar varandra. Det är symbios som är upplevelse i sig.

Jag tycker att jag har investerat mina nitton kronor väl. Fast jag inte alls förstår vad Loe vill ha sagt med texten. Man behöver inte förstå allt heller.

Fakta eller fiction, nu räcker det!

Foto: SCANPIX

Trött på hela Gömda-grejen och all pajkastning åt höger och vänster? Välkommen i klubben! Nu får det vara nog, tycker jag. Vill inte höra ett ord mer om Gömda, snälla. Om inte alla parter i viss mån har ljugit så har de åtminstone tolkat sanningen så som den skulle passa deras syften, det är jag nästan säkert på. Enligt min åsikt finns det inga vinnare i den här striden, bara förlorare. Alltså i moralisk och etisk mening. Alla anklagar alla för att de ljuger, alla har fått sig en törn. Vilken soppa! Fast på det ekonomiska planet har nog alla inblandade, utom förstås "mannen med de svarta ögonen", tjänat storkorvan. Till och med sonen till den så kallade Mia vill gärna ha sin del av kakan genom att också ge ut en bok i ämnet. Sin version, som det så lockande heter. Vem orkar läsa allt det här? Jag bara undrar.

Sant eller inte sant? Det är var den ursprungliga frågan som SvD sammanfattar ganska bra i dagens artikel Sanning och konsekvens.

Något entydigt svar har dock inte getts trots alla turer i medierna, fast nu säger Marklund i alla fall att hon ångrar att man inte skrev att Gömda var "baserad på en sann historia" för det hade varit tydligare och bättre, menar hon. Ja tjena, det var så dags att komma på det nu. Hade hon gjort det när det begav sig, hade hon säkert sluppit hela eländet idag för då hade inte Antonsson fått nåt vatten på sin kvarn. Eller?

Bibliotekstjänsts register och Kungliga biblioteket har också skridit till verket och kategoriserat om - Gömda kommer i fortsättningen att betraktas som ett skönlitterärt verk och inte som en faktabok. Hur blir det med övriga Gömda-avarter? Antonssons bok till exempel? Oj oj oj, vilket liv det skulle bli om den också hamnade under skönlitteratur...

Så talar en forntida bloggare?

"De som skriver klart har läsare; de som skriver dunkelt har kommentatorer." (Albert Camus)

Jag tackar Spectatia för citatet av Albert Camus. Dessa ord kan trösta vilken responstörstande bloggare som helst.

Dagens dikt: Praise song for the day

DN om Elisabeth Alexanders inaugural poem: Stillsam värdighet .

I klippet nedan berättar Elizabeth Alexander om uppdraget att vara inaugural poet:

Flickorna från Riyadh

Saudiarabisk chick-lit.

Saudiarabisk bokvariant av Sex and the city.

Gerillakraft i chick-lit kläder.

Konsekvent konstruerad bloggroman/e-brevroman.

Så kontroversiell i Saudiarabien att den kunde ha kostat författarinnan livet.

Allt detta har sagts om romanen Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea som jag just har läst. Etiketterna passar väl.

Romanens ramberättelse utgörs av e-brev som skickas till samtliga användare av gratis e-post i Saudiarabien. Varje vecka efter fredagsbönen, under ett års tid (februari 2004-februari 2005), kommer ett mejl. Genom dessa e-brev får vi inblick i fyra flickors liv. Men inte nog med det: varje nytt mejl börjar med författarinnans respons på läsarnas kommentarer, både positiva och negativa, vilket känns som att samhällsdebatten pågår medan man läser. Ett smart grepp som ökar berättelsens autenticitet. Ett annat återkommande inslag är citat ur orientalisk kärlekspoesi, sångtexter, koranverser och västerländsk litteratur i början av varje kapitel.

De fyra flickorna i Flickorna från Riyadh är alla i tjugoårsåldern, universitetsutbildade och heter Gamra, Michelle, Sadim och Lamis. De kommer från Riyadh men studerar eller har studerat utomlands och är ganska beresta. De tillhör stadens övre samhällsskikt. De vet vad de vill men är bundna av konventioner. De vill gifta sig eller inte vill gifta sig eller har skillt sig.

Handlingen i boken som spänner över tre hundra sidor fokuserar nästan uteslutande på kärlek och äktenskap - ett område som är genomsyrat av kulturella konflikter och fortfarande väldigt styrt av ålderdomliga traditioner. Det säger sig självt att unga, moderna, utbildade kvinnor som har lärt sig att se längre än näsan räcker får det problematiskt i en kärleksrelation med män. Äktenskapsmarknaden ska fortfarande styras på gammalt vis, nymodigheter välkomnas icke. Flickor får inte ta för sig, varken mentalt eller i sängen. Smarta tjejer är på sin höjd spännande som älskarinnor men totalt ointressanta som eventuella äkta fruar.

Romanen Flickorna från Riyadh är kanske inte så märkvärdig ur vårt västerländska perspektiv, men läser man den med vetskapen om under vilka premisser och under vilka omständigheter den skrevs och, framförallt, hittade till sina läsare, blir man häpen och förstår att Rajaa Alsanea har skakat om den del av världen hon kommer ifrån. Hennes bok måste ha varit ett sprängstoff i händerna på tusentals lässugna flickor och unga kvinnor som törstar efter inspiration och söker kraft till självständighet i fråga om sina liv.

Visst är Flickorna från Riyadh en tjejroman med allt vad det innebär, men den har även något mer: nämligen förmågan att betrakta sig själv utifrån och samhällskritik, hoppfullhet och ett ställningstagande som är helt till förmån för flickorna. Den "orientaliske mannen" kan knappast bli smickrad av hur han skildras i boken. På det viset får vi våra fördomar mer än bekräftade, tråkigt nog. Där hade jag välkomnat en något mera nyanserad bild. Men kanske är det just så det är, vad vet jag om det, egentligen.

Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea (i översättning av Tetz Rooke) är en lättläst roman om att vi alla innerst inne är mycket lika fast vi är så olika. Vi alla längtar efter att älska och bli älskade och vi alla gråter samma tårar när vi misslyckas med kärleken. Bitvis är språket i boken för tjejigt och texten småtjatig, men innehållets förtjänster uppväger de formella bristerna. En läsvärd bok om unga kvinnors villkor i en annan del av världen. Bara en sån sak.

Rajaa Alsanea själv är en mycket ovanlig flicka från Riyadh. Klicka på länken om du veta mer om henne och om bakkrunden till boken hon skrivit, kanske inför bokpratet i din bokcirkel.

Läs gärna även recensioner i t.ex. Sydsvenskan eller SvD.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

Härlig tegelsten

Nu ska jag börja frossa i romantik, passion, intriger och äventyr. Har haft boken hemma sedan den hade kommit ut i en nyöversättning av Maj Almquist Lorentz tidigare i höstas, men de 1048 tätskrivna sidorna har hittills fått mig att avvakta piggare tider, så att säga. Jösses, vad nostalgisk jag ska bli, har redan fått något fuktigt i blicken, snyfft snyfft. Särskillt när jag ser på videoklippet här nedan. Minns att jag slukade Borta med vinden två tre gånger när jag var mellan arton och tjugotvå år gammal för det var sådan girl power i den. Nu är jag nyfiken på hur jag kommer att uppleva den idag, alltså drygt två decenier senare. Håller den fortfarande?

Och budskapet jag en gång fick med mig på färden utom att man klarar det mesta bara man är tillräckligt envis? "I morgon är åter en dag."

Fördomar vs sanningar om den orientaliske mannen

"... trots samhällsutvecklingen och de kultiverade resonemangen var efterfrågan på unga oskuldsfulla flickor fortfarande hög när man sökte efter en lämplig brud jämfört med den låga efterfrågan som rådde på utbildade, kunniga och livserfarna flickor. Mängden av ogifta kvinnliga läkare var ett tydligt bevis på detta. Den orientaliske mannen är svartsjuk av naturen och blir rädd när han konfronteras med en kvinna som utmanar hans kompetens. Därför föredrar han att hans tillkommande har en blygsam utbildning, är allmänt hjälplös och saknar erfarenhet. Då kan han själv spela rollen som den förste läraren, som formar sin elev som han vill. Och även om många män fascineras av starka kvinnor så vill de absolut inte gifta sig med dem! På detta sätt har den naiva flickan kommit i ropet och den ´kloka´hamnat på listan över de ogifta, en lista som bara blir längre allt eftersom tiden går på grund av kraven från unga män som inte vet vad de vill och därför vägrar att gifta sig med flickor som vet precis vad de vill."

(Ur Flickorna i Riyadh av Rajaa Alsanea)

För att läsa Bokmanias recension av Flickorna från Riyadh klicka här.

Signerat...

... av fågelfotografen och bokförläggaren Brutus Östling, ett välkommet nytillskott i min "signatursamling" (jag har nämligen en viss svaghet för signerade exemplar, vilket jag knappast är ensam om, hihi), även om det inte var första gången som jag har träffat Östling. Boken som han idag har signerat åt mig heter Kaxiga fåglar och recensionen av den finns här.

Vacker historia

Bara av en slump snubblade jag idag över en artikel i SvD där František Janouch berättar hur han en gång i tiden agerade budbärare mellan Samuel Beckett (1906-1989) och Václav Havel. En mycket vacker historia, nästan som en skröna: Med bud från Beckett. Jag gillar sådana historier.

(František Janouch är född 1931 i Tjeckoslovakien. Teoretisk fysiker, författare och översättare. Var med och startade medborgarrättsrörelsen Charta 77 och blev senare dess ordförande. Kom med sin familj till Sverige 1974. Författaren Katerina Janouch är hans dotter.)

Václav Havels tre klokheter

* Vi får aldrig glömma att den första lilla lögn som uttalas för sanningens skull, den första lilla orättfärdiga handling som begås i rättfärdighetens namn, den första lilla oansvariga gärning som accepteras med hänvisning till helheten, kort sagt, första gången den allmänna vaksamheten sviktar är det ofelbart början till slutet. (Václav Havel)


* Den som tar sig själv på alltför stort allvar riskerar att framstå som löjlig; den som konsekvent kan skratta åt sig själv gör inte det. (Václav Havel)


* Det räcker inte med visioner, de måste kombineras med handling. Det räcker inte att se vägen till målet, vi måste gå den steg för steg. (Václav Havel)

Kul påse

Gillar pocket shopens plastpåse som man får när man har handlat. Även bokmärket med texten 'Till mellanmål äter jag bara små bokstäver' får mig att småle. Förresten, det blev Kvinnor på ett tåg av Anita Nair som hamnat i min påse.

Saviano

Trots att det redan har skrivits spaltmetrar om Roberto Saviano och hans bok Gomorra, kan man hela tiden skriva mer, som till exempel Hanne Kjöller gör i DN i dag - skriver några centimeter till. För det tycker hon sig vara skyldig både författaren och hans verk. "För Gomorra är mer än en bok. Det är ett tidsdokument, en reseberättelse i en för de flesta av oss helt främmande terräng, en appell om en bättre värld, en skildring av sociala klyftor och vad de gör med människor. Det är ett bidrag till yttrandefriheten, ett slag för allas demokratiska rättigheter och en uppgörelse med dem som tar sig rätten att av ekonomiska eller andra skäl släcka människoliv."

Och så hennes uppmaning: Man bör "köpa, läsa och sprida boken för att det kan hjälpa Roberto Saviano att leva vidare. Det dödshot som maffian riktat mot honom blir svårare att verkställa ju mer spritt hans verk och livsgärning blir. Maffian är - tror jag i alla fall - mer rationell än emotionell."

Läs Hanne Kjöllers text Resa med Saviano i sin helhet, den är tankeväckande.

Sen kan du ta och läsa Gomorra, om du ännu inte har gjort det (min recension av den finns här).

Illustrerade klassiker - hur gick det?

DN:s jultävling är avgjord och facit är publicerat. Jag har missat två frågor, sexan och tian. Att tian var fel var väntad, jag envisades med Orlando av Virginia Woolf, trots allas goda tips om Nedstörtad ängel. Får skylla mig själv. Men sexan retar mig mera. Mörkrets hjärta, så klart! Jag gissade på Robinsom Crusoe, suck. För övrigt är jag nöjd.

Hur gick det för dig?

Poesi & matematik

hösten finns; eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden

(Ur Alfabet av Inger Christensen)

I helgen dog en av nordens bästa diktare, den danska poeten Inger Christensen. Hennes poesi är fascinernade och liknar inget annat, den är både experimentell och folklig. Bunden till formen, oerhört ordrik och ändå lättläst. En läsupplevelse att minnas och återkomma till. En läsupplevelse som kan väcka lust till poesi även för en ovan diktläsare. Om du inte är bekannt med Inger Christensens diktkonst, ge dig själv en chans - du blir, tror jag, förtjust. Så som jag en gång har blivit...

Jag har läst två av hennes diktsamlingar: Alfabet från 1981 bygger dels på den italienske matematikern Leonardo Fibonaccis smått magiska talföljd (1 1 2 3 5 8 11 19...), dels på alfabetets ordningsföljd. Resultatet är en ren trolleri. I Fjärilsdalen från 1991 har hon i stället utforskat och erövrat Shakespeares klassiska sonettstruktur, en av den allra svåraste verstyperna. Christensen var makalös. Bland svenska poeter finns nog bara en som kan mäta sig med henne och det är Tomas Tranströmer.

Gomorra

"Där fick ni, era jävlar! Än är jag inte död!"

Med repliken från filmen Papillon avslutar Roberto Saviano sin dokumentärroman Gomorra och jag hoppas att dödshotet som hänger över författaren aldrig kommer att bli en genomförd gärning. I mina ögon är Roberto Saviarno en av världens modigaste nu levande unga män för att han inte bara vågade se sanningen om sakernas tillstånd i Syditalien, utan också avslöja den inför hela världen. Han har skrivit boken "med sitt blod och i blod. Och ändå med stilistisk distans och elegans. /.../ Varifrån kommer förmågan att göra smärtan och blodet till ord som varenda läsande människa kan förstå?" När Saviano skriver kan det se ut på följande vis:

"De sköt honom, och efter ´jobbet´gick de ut ur affären, lugnt påstår några, som om de hade köpt en mobiltelefon och inte mördat en människa. Attilio Romanò ligger där. Blod överallt. Det ser nästan ut som om hans själ runnit ut ur de där skotthålen som han har över hela kroppen. När man ser så mycket blod, börjar man känna på sig själv, kontrollera att det inte är man själv som träffats, att ens eget blod inte finns blandat med det där, man grips av en psykotisk ångest och försöker övertyga sig om att man inte har några skador på kroppen, att man inte sårats utan att märka det. Hur som helst så tror man inte att det i en enda människa kan finnas så mycket blod och man är övertygad om att man själv har mycket mindre. Och när man konstaterat att det inte är ens eget blod, räcker inte det: man känner sig tom fastän det inte är man själv som förlorat allt det där blodet. Man blir en enda blodförlust, benen viker sig, tungan klibbar fast i munnen, händerna löses upp i den där kletiga pölen, man skulle vilja att någon tittade innanför ens ögonlock för att kontrollera graden av blodbrist. Man skulle vilja hejda en sjukvårdare och be om en blodtransfusion, man skulle vilja att magen var mindre åtsnörpt och kunna äta en biffstek, om man kan låta bli att kräkas."

Roberto Savianos Gomorra - Resa i Camorraland är mer än en journalistisk redogörelse om korruption och kriminalitet i södra Italien i dag, den är mer än en biografi över Camorra, den napoletanska maffian. Roberto Savianos camorrabok är en bok om de ekonomiska regler som styr världen i dag. Allt handlar om pengar och makt. Pengarnas makt. Ett liv betyder ingenting. Kärlek betyder ingenting. Eller så betyder den allt.

Gomorra är en bok om lyx och vedervärdig sophantering, om knark och vapen, om Angelina Jolies eleganta vita dräkt på Oscarsgalan, om brutala mord som maktens budskap, om blodets stank, om flickor som inte vill annat än att få en camorrista till pojkvän, om maffiabossars kvinnor och barn, om tonårspojkar som lär sig att inte vara rädda för pistolskott som träffar kroppen och om västvärldens dubbelmoral. Vår dubbelmoral.

Att läsa Gomorra är som att ställa sig framför spegeln och i stället för ett nöjt leende få se sitt ansikte förvridet och vanställt av blödande varbölder. Man blir varse om att i Savianos bok Gommora överträffar verkligheten dikten. Med flera hästlängder. Det är en deckare och thriller som heter duga för det är vår egen verklighet inte långt bort alls som skildras, därför så skrämmande, overklig, spännande.

Om du anser att ordet sanning inte är helt tomt, om du tycker dig ha ett samvete, om du tror att världen kan bli en vacker plats att leva på för våra barn och barnbarn, om du är beredd att ta ditt pyttelilla ansvar, om du vill läsa en otroligt spännande bok - läs då Gomorra av Roberto Saviano (översättning Barbro Andersson).

Besök gärna Robero Savianos hemsida .

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket som ligger 1:a på Bokus topplista. Tecken på någon sorts rättvisa?

Dålig litteratur - vad är det?

Nyligen har jag fått en senkommen kommentar till mitt inlägg Strunta i skräpet från den 7/12 där jag bl a skrivit att "Dåliga böcker finns och de blir inte bättre av att de får oförtjänt uppmärksamhet." Ja, och så är det. Att påstå att det finns bra och dåliga böcker retar hela tiden upp någon och jag har, uppriktigt sagt, svårt att förstå varför. Eftersom kommentaren innehöll ett antal frågor, lämnar jag svaren i ett nytt inlägg så att ännu fler kan kommentera.

Signaturen jdi-y undrar i kommentaren vad dålig litteratur är för något och hur vi känner igen den. Han skriver: "Din text ger inga svar på den frågan, men möjligen några små vinkar: du skriver om ´simpel underhållning´, om ´deckare och chick-lit´samt om Liza Marklund. Dessa vinkar väcker frågor:
* Är alla deckare dålig litteratur?
* Om inte: var går skiljelinjen?
* Vad är det mer specifikt som är så bedrövligt med chick-lit? Jag är av fel kön och för gammal för att höra till målgruppen, men ... jag har sett BJ:s dagbok på film. En tjej som längtar efter ett vuxenliv och fr a efter vuxenkärlek men har uppenbara problem med att få ihop dröm och verklighet. Tja ... rent principiellt kan det väl passa in på rätt många. Eller?
* Simpel underhållning - vad menas? Vad väger tyngst i uttrycket, är det underhållningen i sig som är problemet eller finns det grader i helvetet - vad är i så fall skillnaden mellan simpel och icke-simpel underhållning?

Jag är genuint intresserad av ditt svar. Bl a emedan jag minns mitt 80-tal, då kritiken var vassnäst så det hette duga men också å det grövsta trasslade in sig i sig själv i försök att definiera god litteratur. Då var det ´tantsnusk´ och ´kiosklitteratur´ som var problemet. Kritiken trasslade och föll och slog näsan trubbig. Nu tycks den repa mod?"

Jag tycker att kvalitetsbegreppet kan apliceras på allt och litteratur är inte - får inte - vara ett undantag. För mig kan skillnaden mellan bra och dålig litteratur vara ungefär som mellan att i all hast äta sig proppmätt på en hämtpizza och att avnjuta en god middag som lagats med omsorg, fantasi och av färska råvaror. Kvalitet kräver tid och eftertanke, både vid framställningen och vid konsumtionen. Det är väl inte svårt att känna igen snabbmat respektive slow food? På samma sätt borde det inte vara svårt att känna igen god litteratur. Det enda som krävs är att man har fått smaka på olika saker för att lära sig uppskatta skillnaden.

I uttrycket simpel underhållning lägger jag betoningen på ordet simpel. Det betyder (kortfattat) för stunden. All litteratur har underhållning i stadgarna, frågan är bara hur varaktig och djup den är. En lång- eller till och med varaktig läsupplevelse som lär en något om livet och hur det är att vara människa kännetecknar god litteratur.

Alla deckare behöver inte vara dålig litteratur. Absolut inte! Tyvärr finns på det här området alldeles för många som äro utvalda men få som äro kallade. Jag är av den åsikten att problemet sitter oftast i språket. Vidare består skillnaden i om mordgåtan finns där för dess egen skull eller för att ta tag i något mer underliggande problem. Det är svårt att skilja sig från mängden och tillföra något nytt i genren. De flesta är bara bra på att följa ett deckarrecept så som de har lärt sig på skrivarkursen. Det räcker inte långt. Att ha varit journalist hjälper inte heller så mycket. Därför är det lätt att dra alla deckare över en kam, vilket man kanske inte borde göra, men gör ändå.

Och vad är då så bedrövligt med chick-lit? Tja... Den är inte helt bedövlig, mest bara väldigt enfaldig. Bra chick-lit kräver humor. I stora lass. Jag gillar faktiskt också Bridgit Jones dagbok, jag har även skrattat åt och kopplat av med Martina Haags böcker. Jag gillade Ladies av Mara Lee, men där var det ett annat allvar som gjorde susen, samt språket. I allmänhet är det bara yta som gäller i chick-lit romanerna och språket befinner sig alldeles för ofta på en högstadieelevs nivå för att kunna betraktas som bra litteratur. Exempel: Denise Rudberg.

När det gäller tantsnusk och kiosklitteratur så är chick-lit och deckare i mång och mycket synonyma med dessa gamla begrepp, tycker jag. Föresten: en fingervisning kan också vara vilka titlar som säljs vid kassan på Konsum eller Ica. Har någonsin en Nobelpristagare trängts med godiset på snabbköpet?

Om det är så att kritiken av skräplitteratur har repat mod så välkomnar jag det!

Ett annat liv

Ett annat liv av P O Enquist - boken på allas läppar och nattygsbord under hösten som gått, hyllad i övermått och belönad med Augustpriset 2008. Det finns ingen hejd på positiva omdömen, de negativa lyser med sin frånvaro, i alla fall så gott som. Bara små undantag (som jag håller med om) finns:

"Enquists självbiografi saknar liv och spontanitet. Den är en hårt regisserad berättelse, lika överspänd som frostig. Det enda som tycks betyda något är det inre dramat. De verkliga människor som förekommer i boken används som matriser att flytta runt i en kulissvärld, som vagt påminner om verkligheten. Det är möjligen en triumf för fiktionen. Knappast för trovärdigheten och uppriktigheten." (Jan Eklund, DN)

"Ett annat liv är inte så mycket en självbiografi som en dokumentärroman om författaren Per Olov Enquist. /.../Att jag inte blir lika omskakad av hans nya bok beror på att den vet för mycket om författaren. Den är full av lysande formuleringar och går att läsa som ett underhållande facit till svensk nutidshistoria, från Wigforss till Palme. Men det är just dess karaktär av facit som hindrar det totala uppgåendet i den. Man känner igen motiven från romanerna, som i en kontrollerad sammanfattning av författarskapet." (Leif Zern, DN)

Vid det här laget vet nog alla vad Ett annat liv handlar om och att slutet är mirakulöst lyckligt. Boken är närmast uppbyggd som ett drama i tre akter med ett litet förspel innan (Utgångspunkter). Del ett heter Oskuld och utspelar sig i barndomsbyn Hjoggböle, del två heter En stark upplyst plats och handlar om framgångssagan Enquist, del tre bär titeln In i mörkret och handlar om att den skötsamme och framgångsrike författaren, tillika gamle idrottsmannen och socialdemokraten Enquist fallit för alkoholens frestelse, hamnat på djupaste botten men lyckats ta sig upp igen. Sammanfattningsvis kan man säga att Enquist berättar om sin väg från Hjoggböles utanförskap till framgång i stora världen, in i alkoholdimman och ut igen. Från Lycko-Per till Jeppe till P O. Från Hjoggböle via världens alla metropoler och berömmelse tillbaka till utgångspunkten Hjoggböle.

Det är intressant, ganska ofta fängslande och roligt, men i sanning opersonligt. Jag gillar inte knepet med att "jag" är "han" i boken, det stör mig hela tiden. Dessutom tyckte jag att den första delen var ganska seg, det tog tid för mig att fastna för texten. För höga förväntningar? Antagligen, för de första hundrafemtio sidorna kändes lite som en besvikelse. Språket till en början tyckte jag inte heller var så utomordentligt vackert som alla påstod. Men sen hände något utan att jag ens märkte det och det blev nästan smått magiskt...

Skildringar av den vänsterintelektuella författarmiljön i Berlin på 70-talet, den hysteriska teaterkitteln på Brodway eller Enquists närvaro i Prag i november 1989 när muren föll och hans tid inne i mörkret är bara några av höjdpunkterna i boken.

Enquists förmåga att hela tiden röra sig fritt fram och tillbaka mellan Hjoggböle, Berlin, Paris, Prag och New York samt mellan barndomen, kändislivet och missbrukarens tillvaro på avväjningsklinikerna är bara fantastisk! Det skaver ingenstans. En bit av Europas spännande nutidshistoria kopplad samman med en människas lilla liv i en lyckad symbios.

Och så språket förstås. Ja, det är mästerligt. Till slut. Så som alla säger. Även om inte nytt. Det är enquistiskt. Korta meningar och ålderdomliga uttryck utan att det känns det minsta falskt. "En sällsam bladning av kvällstidningens moderna direkthet och frikyrkans puritanska eld."

Ett annat liv är absolut läsvärd!

Läs gärna även en intressant intervju med P O Enquist i Sydsvenskan eller i SvD.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Tryffelsvin och gäddkäftar

P O Enquist om sitt läsande och skrivande någon gång på 50-talet:

"Han skriver oförtrutet.

Trogen sin vana från tonåren lassar han varje vecka på sig ett dussintal volymer från biblioteket och plöjer. Plöjer är rätta ordet. Han är en rastlös plöjare, som dock plötsligt fastnar i en bok som drabbar honom. Då hugger han gäddkäften om sitt byte, läser om och läser om. Så gjorde han ju också som barn, bara med den skillnaden att då hade han inte så många alternativ. /.../ Likt ett tryffelsvin på den sibiriska tundran, om ett sådant finnes, plöjer han nu förtvivlat vidare, utan hopp, för att så förlamad av glädje stanna upp. Där! En tryffel!

Han konsumerar Eliot och Tranströmer som tryfflar.

På nätterna skriver han maniskt, och utan att bry sig om vilkas röster som ljuder genom hans."

(Ur: Ett annat liv)

En signerad bok av Havel

"Pjäser är, som bekant, avsedda till att spelas och inte till att läsas. Pjäsens text är egentligen bara halvfabrikat som ibland är till och med oöverskådlig och obegriplig. Därför gillar inte människor, inklusive dramaturger, att läsa pjäser." (Václav Havel, min översättning av citatet)






Men jag gillar att läsa pjäser. Mitt egna exemplar av Havels senaste (Odcházení/Leaving) har jag till och med fått signerad av honom själv. Yes, yes, yes! Tyvärr har jag inte träffat dramatikern och före detta presidenten Havel personligen, utan har bara min systers svärdotter som arbetar i teaterbranschen att tacka för signeringen. Boken kom nyss som ett brev på posten... Jag ska vårda den ömt. (Läs gärna även mitt tidigare inlägg om teaterföreställningen.)