tisdag, december 23, 2008

God Jul!

Nu tänker Bokmania ta julledigt från bloggandet, umgänget med nära och kära, hälsosamma promenader i skog och (bar)mark samt bokläsning kommer att prioriteras. Bokhögen som jag har sparat till julsemestern går inte av för hackor och är säkert på minst tusen sidor, så det blir en utmaning i sig att kombinera familjeumgänget, matintag och lässtunder. Inte en chans att jag kommer att plöja igenom fler än två tre. Ja, ja, det ett angenämt litet problem, egentligen. För övrigt ser jag fram emot svt:s serie om Selma Lagerlöf som sänds i jul (nu ska Selma komma ut ur garderoben, haha).

god jul kära läsare, ha en riktigt trevlig helg. Hoppas att det väntar sköna hårda bokklappar på er under granen. Kram!

måndag, december 22, 2008

Kärleken är dödens motsats

Så länge man lever kvar i en älskad persons minne är man inte död, för kärleken är dödens motsats. Denna tes utgör både stommen och titeln i Roberto Savianos nya bok Kärleken är dödens motsats.

I centrum för novellen befinner sig sjuttonåriga Maria och hon sörjer. Hon sörjer sin fästman Enzo som sprängdes till döds i Afghanistan. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade nämligen Enzo tagit värvning i armén. Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett bolån, men ingenting blev som Maria hade tänkt sig.

Maria klär sig i svart, som alla andra kvinnor i trakten, och lever som änka sina unga år till trots. Fast egentligen vill hon inte förstå att Enzo är död. Marias röst talar om besvikelse, vilsenhet, saknad och kärlek. Så länge hon älskar, lever Enzo kvar...

Utöver Marias röst hörs även en annan röst, en berättarröst - den som förklarar det syditalienska samhällets grundproblem med fattigdom och arbetslöshet. Att ta värvning i armén och strida i ett krig som bär epitetet "det senaste kriget" är inget annat än ett alternativ till camorran. Allt handlar om desperation och önskan att tjäna pengar.


"Det finns nästan ingen här i trakten som inte minst en gång har funderat på att ta värvning", skriver Saviano. I övriga landet förknippas ordet krigsveteran med "vithåriga före detta partisaner", i södra Italien är de unga. I den miljön uppstår konkurrens om vems krig som var svårast och viktigast, vilka umbäranden som var mest outhärdliga, om det var Balkan, Somalia, Irak eller Afghanistan. Soldaterna vill att det är just deras krig som folk minns, men så fort det kommer ett nytt uppdrag att åka till faller de äldre krigen i glömska.

När man i till exempel Sverige talar om "det senaste kriget" syftar man oftast på Andra världskriget. Men det gäller inte i trakterna runt Neapel. Där sträcker sig det kollektiva minnet sällan längre än till Libanon 1982. Så olika kan det vara...

Kärleken är dödens motsats är ett mustigt verk på blott 53 sidor, mer en novell än en kortroman. Bitvis känns den aningen uppskruvad eftersom Saviano uppenbarligen gillar kraftfull retorik, men den fängslar och berör. Det är mycket vrede och mycket kärlek som rinner genom bokens ådror. En angelägen bok som tar slut alldeles för snabbt.

Recensioner i DN och i SvD.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

söndag, december 21, 2008

Marx och Shakespeare

Sparbössa i form av Kapitalet för att öka kapitalet... (Finns här.)



Utifall att intaget av Shakespeare skulle överskrida tillåten gräns... (Finns här.)


lördag, december 20, 2008

Årets underbaraste barnböcker - 4 tips

1)

Ingrid ska sova av Katerina Janouch (text) och Mervi Lidman (illustrationer) är en god-natt-bok för de allra minsta barnen och den är nummer fem i en serie om lilla Ingrid. Ingrid ska sova utspelar sig på kvällen, det är sängdags och Ingrid är trött. Men innan hon går och lägger sig måste hon plocka undan sina leksaker (både dockor och bilar), bada och borsta tänderna. Och senare i drömmen... ja då händer det spännande saker!

Texten är så sparsam som möjligt, bara fyra korta uttrycksfulla rader per uppslag medan bilderna är desto mer talande. Härliga figurer med stora ögon och leende munnar i mjuka glada färger illustrerar vad texten berättar. Mycket att peka på och prata om innan bebisen somnar. Natti natti, sov gott!


2)

Matildas katter av Jan Lööf är en alldeles alldeles underbar bok, i synnerhet om man gillar katter. Den är också för de allra minsta. Matilda, som själv är lite större, har två katter. En randig som heter Nisse och en gul som heter Bosse. De är snälla och gulliga. Men de är jättestora. Matilda låtsas nämligen att Nisse är en fullvuxen tiger och Bosse ett lejon, vilket innebär att hon har händerna fulla med att mata dem eller gå ut med dem på promenad. Och när Nisse och Bosse får för sig att springa runt i huset och busa, ojojoj, då blir Matilda riktigt arg. Roligast är det, tycker jag, när Nisse och Bosse ska badas på kvällen och få tänderna borstade. De stretar nämligen emot!


Det är lite text och mycket bilder i Matildas katter och Jan Lööfs illustrationer är som egna konstverk. En mycket vacker bok.


3)

Astons presenter av Lotta Geffenblad passar för barn i 3-6 års åldern och är mycket förtjusande även den. Aston är en hundvalp som är förkyld och hemma från dagis i några dagar. Men på torsdag måste han bli frisk för då fyller han år. Medan han fortfarande är sjuk roar han sig med att slå in diverse hushållsföremål i presentpapper och ge dem till mamma eller pappa. Inte alltid så lyckat kanske... (Någon som känner igen företeelsen?) Sedan, när födelsedagen kommer får Aston själv presenter: en cykel och en drake, men dem kan han ite gå ut med på en gång för vädret är dåligt och det tokregnar. Typiskt! Men stödplankan från drakpaketet kan han leka med och det sätter fantasin i gång. Den tål alla väder, som tur är.

Lotta Geffenblads teckningar är ganska speciella och mycket fina. Figurerna är mjuka och har uttrycksfulla ansikten och talande gester. Jag gillar särskilt bilden där Astons mamma är jättekissnödig och vill gå på toaletten men så är Aston där för han håller på att slå in toan i presentpapper. Mamman ser både förskräkt och road ut.

Det är möjligt att provläsa texten och provtitta på bilderna om du klickar på länken.


4)

Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius är 2008-års vinnare av Augustpriset för årets bästa barnbok. Jag förstår att den vann, för den är bra, annorlunda, spännande, lärorik, vacker och... ja, det finns mycket positivt man skulle kunna säga om den. Legenden om Sally Jones passar lite större barn, ungefär i mellanstadieåldern. Textstyckena och meningarna är lite längre, berättelsen är mera kompakt och bilderna är fulla med små detaljer.

Legenden om Sally Jones är en berättelse om livets onda och goda sidor. Den utspelar sig för flera hundra år sedan och på olika platser på jorden, både på land och till sjös. Gorillan Sally Jones är huvudperson och hennes liv är drabbat av många olyckor och full av sorg. Som liten unge förs Sally bort från Kongos djupa djungel, blir såld upprepade gånger, är tvingad att arbeta som tjuv, visas upp på cirkus, sitter åratal i en trång bur tills hon en dag träffar sin sanna vän Chiefen som räddar henne från alla umbäranden. Tillsammans skapar de sig ett bra liv. Legenden om Sally Jones är en fantastiskt spännande skröna om grymhet, svek och djup förtvivlan, men även om längtan, hopp, vänskap och lycka i det lilla.

Klicka på länken om du vill provläsa boken och se de vackra illustrationerna.



Köp gärna böckerna via Bokus- eller AdLibris-länken i menyn till höger.

onsdag, december 17, 2008

Sex dagar kvar till julafton...

... och det betyder att juldoping av alla slag är tillåten i syftet att komma i julstämningen. I mitt fall består dopingen av två obligatoriska inslag:

1) Läsa Jonas Gardells pjäs Mormor gråter. Jag gråter också, fast av skratt, varje gång jag läser den. Jag tycker att Mormor gråter är vansinnigt roligt, fast jag är van vid att omgivningen inte delar min åsikt. (Klicka på länken ovan om du vill läsa pjäsen. Den är kort.)

2) Se tomten-kommer-klippet ur filmen Ogifta par - en film som skiljer sig. Skrattar så jag får hicka. Nästan alltid. Helt galen humor! Klockren galenskap, precis i min smak.

söndag, december 14, 2008

Maria Larssons eviga ögonblick

Jan Troells senaste film Maria Larssons eviga ögonblick är nominerad till Golden Globe för bästa utländska film, tillsammans med bland andra Gomorra (Italien) och The Baader Meinhof Complex (Tyskland). (DN, SvD).

Jag har inte sett filmen, men är bekannt med den bokliga förlagan Att människan levde - Maria Larssons eviga ögonblick som skrivits av Troells fru Agneta Ulfsäter-Troell. "Du får aldrig ge bort den här historien till någon annan – än till mig !” lär Jan Troell ha sagt till sin hustru mer än en gång. Och så blev det också. Men vad är det då för en fascinerande historia?

Boken handlar om Maria som föddes 1876 och dog 1930. Hon levde hela sitt liv i Göteborgstrakten och var faster till Agneta Ulfsäters pappa. Det är en släktsaga tagen direkt ur verkliga livet, men trots det har berättelsen en allmängiltig karaktär. Bokens Maria är en kvinna som berör, och vi kan föreställa oss hur hennes slitsamma liv kan ha varit, ett liv i större eller mindre fattigdom under långa perioder, ett liv hon delade med tusentals kvinnor vid den här tiden.

Det som dock gör Maria speciell och skiljer henne från alla andra kvinnor i början av förra seklet som även de levde sina liv med en försupen kvinnokarl som inte sällan var våldsam är att hon i sin ungdom vann en kamera på lotteri och lärde sig att fotografera och framkalla bilder, vilket blev hennes livslånga intresse och källa till mental styrka när livet var särskilt svårt och hårt.

Aldrig att Maria skulle sälja sin kamera, inte ens när nöden var som störst. Hon hade ett bildöga. Tog massor av bilder. Många av dem finns naturligtvis kvar i familjens ägo och var till stor hjälp när Marias dotter Maja och dotterdotter Marry höll på att berätta Marias livshistoria för Agneta Ulfsäter-Troell.

Det som jag uppskattade mest i boken, vid sidan om Marias fängslande livshistoria, var den historiska bakgrunden. Det var mycket spännande och lärorikt att läsa hur alla dessa en gång livslevande människor vid förra sekelskiftet levde sina liv i dåtidens Göteborg - föddes, gifte sig, bodde, arbetade, dog. Vad de gladde sig åt, vad de fruktade. Hur deras vardag tedde sig medan år lades till år. Industrialisering och teknikens intåg. Första världskriget. Hungersnöden. Bättre tider igen.



Boken Att människan levde - Maria Larssons eviga ögonblick kan för övrigt vara intressant även för den som intresserar sig för författarens kusin, Abba-musikern Björn Ulvaeus, eftersom detta är berättelsen om en del av hans historia också.

lördag, december 13, 2008

Har kört fast - behöver hjälp!

Gårdagens ledtråd i DN:s jultävling Illustrerade klassiker har inte lett mig någonstans. Jag kan inte komma på vad det är för bok illustrationen syftar på och håller på att bli galen av frustration - en ung flicka som står mitt i en virvel av spelkort och värjer sig mot något...

Finns det någon beläst bokmal där ute som är villig att hjälpa mig på traven? Jag har hakat upp mig på Fredmans epistlar men tvivlar på att det är rätt svar. Snälla någon, hjälp mig lite...

tisdag, december 09, 2008

Världskultur är inte samma sak som världsledande kultur

Intrycket som J.M.G. Le Clézio har gjort på mig är att han är en klok, bildad och ödmjuk man:

"Vi lever i en tid som präglas av internet och av virtuell kommunikation. Det är gott och väl, men vad är dessa förbluffande uppfinningar värda utan undervisning i skriftspråk och utan böcker? Att förse största delen av mänskligheten med LCD-skärmar är en utopi. Håller vi inte i så fall på att skapa en ny elit, att dra en ny gränslinje mellan dem som har tillgång till kommunikation och kunskap och dem som är uteslutna. Betydande folk och kulturer har gått under för att de inte har insett detta. Visserligen har viktiga kulturer, minoritetskulturer, tack vare muntlig överföring av kunskap och myter lyckats bestå fram till idag. Det är nödvändigt och nyttigt för oss att erkänna vad dessa kulturer har tillfört oss. Men vare sig vi vill det eller inte är myternas tid förbi, även om vi inte helt är framme i verklighetens tid. Det är omöjligt att tala om jämställdhet och respekt för andra om man inte ser till att varje barn får tillgång till skriftspråket och till böckernas värld."
/.../
"Världskulturen är vår gemensamma angelägenhet. Men den är särskilt läsarnas sak, det vill säga förläggarnas sak. Visserligen är det orättvist att en indian från norra Kanada för att bli läst måste skriva på erövrarnas språk ─ franska eller engelska. Visserligen är det en illusion att tro att kreolskan från Mauritius eller från Västindien kan göra sig hörd i samma utsträckning som de idag fem eller sex enväldigt härskande språken i medierna. Men kan vi genom översättningar läsa litteratur från dessa områden sker någonting nytt som inger hopp. Kulturen är som sagt hela mänsklighetens gemensamma egendom. Men för att detta skall bli verklighet krävs att alla får samma möjligheter att tillägna sig den. Boken är i all sin ålderdomlighet ett idealiskt verktyg. Den är praktisk, behändig och ekonomisk. Den fordrar ingen särskild teknologi och kan förvaras i samtliga klimat. Den enda nackdelen ─ och här vänder jag mig speciellt till förläggarna ─ är att dess pris i många länder fortfarande är orimligt. " (J.M.G. Le Clézio, ur I paradoxernas skog; © NOBELSTIFTELSEN 2008)


J.M.G. Le Clézios Nobelföreläsning med titeln I paradoxernas skog finns att läsa i sin helhet på Svenska Akademiens hemsida.

Ett författarporträtt av Le Clézio som SVT har visat kan du se om du klickar här.

Det är bara lite aids

Gillar du sjuk humor? Gillar du cynisk humor som spräcker tabugränserna? Då ska du inte missa Sara Granérs tecknade bok Det är bara lite aids som nyligen kom ut. Bilderna är för det mesta enrutingar men längre "berättelser" förekommer också.

Sara Granér ritar skämtteckningar som angriper samhället ungefär som "en obs-klass hög på sockerdricka angriper sin lärarvikarie" står det i baksidestexten (jag citerar detta i brist på bättre uttryck). Dock med en skillnad: hon är inte taskig, hon är aldrig ute efter att vinna billiga poäng hos de tuffa tjejerna i klassen. Trots att hon skämtar om tabubelagda saker gör hon inte narr av de svaga i samhället. Tvärtom syns det tydligt på vems sida hon står. Sara Granérs humor är intelligent, men friskt sjuk. Hon kan inte vara riktig klok, tänker jag vid varannan enruting. Men ack så rolig! Deffinitivt min sorts humor. Ironi och sarkasmer som sätter fingret på just DET.

Vad är det då för figurer som befolkar Sara Granérs värld? Hm, det är svårt att artbestämma dem, men mycket tyder på att det är sköldpaddor, hundar och konstiga robottliknande varelser med stora tänder och fötter. När de inte är väldigt färgglada, är de bara svartvita. Det beror på.

Till de riktiga höjdarna i boken hör till exempel vykort från donationsregistret "Tack för din gåva" och "Har du glömt något?" samt berättelsen "Fostret och fästingen" som närmast är genial, tycker jag. Och annonserna från "Informationskampanjen" skrattar jag hejdlöst åt. Och när man känner igen sig själv i en inte så smickrande situation är det kanske inte så kul, men himla roligt ändå:
- Vattnet kokar ju inte!
Men, du har ju inte satt på plattan!
- Nä. Men ändå!!

Det är bara lite aids är en perfekt julklapp till alla med sjuk humor. Till ett pris av endast en dryg hundralapp. Och glöm inte att "från och med nu blir allt bara värre"....

Läs gärna även SvD:s recension. Några av Sara Granérs bilder finns att se här .

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

måndag, december 08, 2008

Bok.nu

Bok.nu är en ny boksida med massor av betygsatta recensioner och kommentarer samt boktips som till och med kan vara skräddarsydda för var och en. En kul grej. Hur mycket titlar som helst.

Gå in och se själv, men det finns en stor risk att du blir fast länge. Man kan rent av gå vilse bland alla bokomslag.

Något som är jättebra för oss bokbloggare är att man kan se vad som skrivs på olika bokbloggar runt om i landet just nu. Mycket generöst med denna gratis reklam som förhoppningsvis kommer att generera nya läsare.

Utmanad av Lyran

Lyran har valt mig som objekt till gårdagens utmaning. Jag tackar och accepterar utmaningen. Det är alltid lika roligt att få prata/skriva om sig själv. Mina svar står att läsa nedan ;-P

Sedan skickar jag utmaningen vidare till Spectatia och Calliope, hoppas att ni bli glada.

Två minnesvärda restauranger:
1) Året är 1990, några månader efter att kommunismen föll i mitt forna hemland Tjeckien, och jag befinner mig på min första resa till väst, 25 år gammal. Jag är i Wien. Avsåndet mellan hemstaden och Wien är endast 16 mil, men jag har aldrig varit där förut. Jag sitter på Mc Donald´s och för första gången i mitt liv äter en Bic Mac med pommes frittes och sallad. Det smakar himmelskt, minns jag. (Idag är jag vegetarian, haha.)
2) Flera år senare, jag och min man är på semester på Sardinien. Vi äter middag på en kvartersrestaurang i staden som jag just nu glömt namnet på. Vi sitter ute i en smal gränd, vid ett bord med rödrutig duk och äter hummer och dricker kallt vitt vin. Mitt livs första hummer! Det är så romantiskt som det kan bli en sådan kväll...

Tre favoritprogram:
Hm, jag är ingen inbiten tv-tittare, men några guldkorn finns det.
1) Danska tv-serier (både drama- och krimionalserier) håller i alla väder. Mycket bra. Synd att det inte går nån just nu.
2) Förut var jag en inbiten Lost-fan, men under senaste sässongen har jag tröttnat. Det blev bara för mycket.
3) Naturprogram

Fyra saker jag ser fram emot:
1) Våren, för då ska jag vara tjänstledig för att plugga. Har fått Lärarlyftet. Jättekul.
2) Julen, dock med skräckblandad förtjusning. Varför lämnar jag därhän.
3) Att snart få se min sons nyrenoverade lägenhet.
4) Våren igen och ljuset som kommer med den.

Fem saker jag gjorde igår:
Nu tar jag mig friheten att innefatta hela helgen, hoppas att det är ok.
1) Hade en liten glöggfest för våra närmaste grannar i lördags. Det var mycket trevligt. Kanske föddes en ny tradition?
2) Stod i köket en hel del (se punkt ett).
3) Läste tidningar och bloggade flitigt.
4) Sov en massa, även under dagtid. Läsning fick stryka på foten.
5) Långpromenad med hund och make. Både trevligt och nyttigt.

Sex saker på min önskelista:
Här är de, utan inbördes ordning.
1) Tro.
2) Hopp.
3) Kärlek.
4) Hälsa.
5) Fred.
6) Trygghet.
För mig, mina nära och kära och för dig...

Vår fem månader gamla valp Alvin, lika go´som vild.

söndag, december 07, 2008

Är Liza Marklunds böcker bara en bluff?

För ca en veckan sedan fick Bokmania ett intressant mail från en av sina läsare, som tipsar om ett spännande debattämne. Så här skriver hon:

Hej!
Jag tycker att du ska skriva om "Mia - Sanningen om Gömda" av Monica Antonsson som kommer ut 12/12!

Så här beskriver författaren boken: "Gömda, Asyl och de andra böckerna om Mia Eriksson är makalösa bäst-säljare. Mia och hennes familjs dramatiska flykt undan »Mannen med de svarta ögonen« har engagerat miljoner läsare runt om i världen. Böckerna påstås vara sanna. Det är de inte. Mia gick inte ut med toppbetyg från gymnasiet och har aldrig jobbat på bank. Hon gick i specialklass hela sin skoltid och fick jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på olika bidrag. Mia och hennes familj har kostat svenska skattebetalare miljoner, utbetalade på märkliga grunder. Och än idag lyfter Mia - numera mångmiljonär - pengar från försäkringskassan. Mias man var ingen norrlänning vid namn Anders. Han var chilenare med ett tvivelaktigt förflutet i militärdiktaturens Chile. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Mia och barnen hade inte behövt gömma sig. Mias lögner har orsakat mycket lidande: Osama berövades sin dotter, Michael förlorade sin mamma, Elisabeth såg sitt livsverk krossas, många känner sig förtalade och lurade. Nu kan de för första gången berätta sanningen om Gömda." (Här är
Monica Antonssons blogg i ämnet.)

Tidigare i år kom det även ut en annan bok, Vingklippt, som handlar om Elisabeth Hermons livshistoria, men eftersom hennes liv raserades av en så pass etablerad journalist och författare som Lisa Marklund så har den fått jättelite utrymme i media. Det vore synd om även denna bok fick samma öde!

Det vore intressant om du som har en så välläst blogg kunde skapa lite debatt i alla fall!


Jag tackar för förtroendet, men känner mig inte kappabel att föra debatten - av den enkla anledningen att det är flera år sedan jag läste Marklunds Gömda och de andra böckerna om Mia har jag inte läst alls. Jag saknar alltså grundläggande faktakunskap i ämnet för att kunna argumentera för någon åsikt över huvud taget, men att ägna tid åt att läsa Marklund har jag inte lust med. Hon är inte min favorit precis.

Men det är intressanta uppgifter som Monica Antonsson kommer med, att bläddra igenom hennes blogg var en liten ojojoj-ser-man-på-upplevelse. Roligt att någon vågar sticka hål på myten Liza Marklund.

Jag välkomnar om alla som har läst Gömda och de andra böckerna om Mia och/eller tänker läsa Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda vill dela med sig av sina tankar och funderingar kring sanningshalten i Liza Marklunds böcker. Bokmanias kommentarfunktion står till förfogande. Var så god!

Strunta i skräpet, tack!

I dagens DN skriver litteraturkrikern Malin Ullgren att det är läge för kultursidorna att "komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet." Tack Malin Ullgren, det är precis vad jag länge har tyckt. Jag har också länge undrat varför så mycket skräp (som Ullgren kallar för "poänglös litteratur") hela tiden får så mycket onödig uppmärksamhet och oförtjänt reklam i medierna. Deckare och chick-lit och självhjälpsdravvel skulle ju sälja ändå, utan litteraturkritikens hjälp.

Visst kan man som vanligt invända att det är bättre att folk läser dåliga böcker än att de inte läser alls. Självklart är det så. Men litteraturkritiken ska inte befatta sig med dålig litteratur. Litteraturkritiken borde hålla sig för god för att ödsla tid och kraft på simpel underhållning. "För man läser ju inte underhållningslitteratur för att den har avgörande estetiska och politiska värden, utan för att det är en litteratur som är bra på att göra reklam för sig och för att den i bästa fall är just underhållande. Det är skillnad på folkförakt och ärlighet. Jag tycker inte att jag som kritiker över huvud taget har något att göra i den blott och bart kommersiella litteraturens näringskedja", fortsätter Malin Ullgren. Go, Malin, go!

Det ska inte spela någon roll att en läsekrets som eventuellt tycker att Liza Marklund borde få Nobelpriset eftersom hennes böcker varit bilaga i Expressen blir upprörd över att fina tidningar slutar bry sig om henne och hennes gelikar. Dåliga böcker finns och de blir inte bättre av att de får oförtjänt uppmärksamhet. "Det kan ju vara marknadslogiken som har fått oss att vilja lösa dilemmat dålig bok/kunnig kritiker. Som fått oss att inta hyfsat ansträngda positioner i förhållande till kackig litteratur: man tar en svensk deckare, man läser in samhällskritik, man tar en svensk chick-litt, man läser in subversiv feministisk undertext.Vilket ljug."

Malin Ullgren förklarar fenomenet med att litteraturkritikerna har blivit nojiga och "nojan har blivit till den banala föreställningen att tidningsläsarna har rätt att se bokmarknadens försäljningsstatistik representerad i litteraturkritiken."

Det ÄR skillnad på kvalité och kvantité. Dags att inse det.

Le Clézio är i Stockholm

Le Clézio om sitt skrivande:

"Jag skriver inte för att förändra något. Jag skriver för att jag har en historia att berätta och för att jag har ett behov av att skriva, som kommer inifrån." (DN)

"Jag känner mig mest av allt som en historieberättare. Jag har inget syfte med det jag skriver på så sätt att jag försöker attackera eller försvara något utan känner bara ett starkt behov av att skriva. Jag skriver i stunden, inte för evigheten. Det är svårt för mig att analysera vad jag vill komma åt, mitt blygsamma syfte är att försöka skriva till slutet." (SvD)

Jag ser fram emot hans Nobelföreläsning.

tisdag, december 02, 2008

Sara Granér får mig att skratta åt eländet

Tecknaren Sara Granér är min nya stjärna på serie- och humorhimlen då jag är väldigt förtjust i hennes bok Det är bara lite aids (recensionen kommer snart). Enrutingen som jag visar här på sidan är extra kul för mig eftersom jag kommer från just Eskilstuna. Fler smakprov finns här eller på Bokhora.

måndag, december 01, 2008

Illustrerade klassiker - tävling

DN har från och med idag och ända fram till julafton en rolig tävling som de kallar Illustrerade klassiker. Tecknaren Stina Wirsén tolkar en litterär­ klassiker varje dag och vår uppgift är att gissa vilken. Den som skickar in sina svar kan med lite tur vinna ett bokpaket. Ska du vara med? Jag ska. Så här till en början är det ganska lätt.