Ingen tv i kväll...

... bara en bra bok. Och lite rödvin. Och glass.

Bokfemma v 9

Jaha, nu vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Tema för veckans bokfemma är glädje, vilket är helt logiskt eftersom förra veckans bokfemma handlade om sorg. Kaka söker maka och motsatser dras till varandra. Inget problem så här långt, jag gillar ämnet. Tills jag börjar dammsuga minnet efter glädjespridande böcker som jag läst och som betyder något för mig, för där tar det stopp. Ganska snart upptäcker jag nämligen att jag inte kan komma på några och får panik. Vad är detta? Har jag inte läst några glada böcker? Det måste jag väl ha gjort! Vill inte tro att jag mest frossar i vemodiga, sorgliga och existentialistiska berättelser av typen vara-eller-icke-vara-och-i-så-fall-hur-vara. Inte Kafka för hela slanten. Helvete heller! Blir tjurig och plockar fram blåslampan. Det hjälper. För visst är jag en glad tjej med humor, jajamensan. Till slut ligger sammanlagt sju böcker framför mig, glädjespridare allihop. Efter en stunds övervägande tar jag bort två och voilá - veckans bokfemma är redo att bloggläggas.

1. Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Både den och alla andra böcker om Mma Ramotswe är mysiga må-bra berättelser. Trevliga, positiva, glada och roliga. Man kan inte bli annat än på gott humör av att läsa dem.

2. Nalle Puh av A.A. Milne. Nalle Puh, den största vardagsfilosofen som någonsin har funnits, har hjärtat på rätt plats och goda råd om allt. Ett måste när livet känns tungt. Känner man sig nere, kan man skaffa sig en ballong - för ingen kan vara nere med en ballong.

3. Priset på vatten i Finistére av Bodil Malmsten. Om att hitta hem, såväl bildligt som bokstavligt. En mental energikick för mig.

4. Doppler av Erlend Loe. En fullständigt galen bok om att först tappa bort sig själv och sen börja leta igen. Jag föll direkt för Loes bitska ironi och vansinniga humor. Hur rolig som helst.

5. Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna av Slavenka Drakulic. Jag som har mina rötter i en föredetta kommunismstat fick mig ett enda långt befriande skratt när jag läste boken för drygt tio år sedan. Igenkänningsfaktorn var hög och författarinans humoristiska detaljperspektiv var befriande rolig. Hennes tes om varför kommunismen föll går bland annat ut på att systemet inte kunde tillfredsställa kvinnornas grundläggande behov, nämligen tillgång på toalettpapper och tamponger. Det är genialt.

Arbetsrelaterat

Jag är så gott som uppslukad av mitt nya lärarjobb - undervisar på sfi (svenska för invandrare) och denna vecka är min första "skarpa" vecka och jag kan knappt tänka på något annat, ännu mindre läsa på kvällen då jag är helt slut i huvudet. Många nya intryck, men det är jättespännande och jätteroligt.

Dagens dikt

I det enda mötet ligger all kärlek. I den lilla delen finns
hela sanningen.
I den korta stunden ryms evig glädje.

(Av Bengt Jacobsson, ur Eftersom min lada brunnit ner kan jag nu se månen)

Läskris - dock helt självförvållad

Sedan helgen har jag femtio sidor kvar att läsa i Ensamhetens vin (löjligt lite kan man tycka, visst, det är ju ingenting - men likväl ett irriterande faktum), cirka hundra sidor i Det andra målet och en tredjedel i I trygghetsnarkomanernas land. Kris, kris, kris. I-landsproblem. Men vad göra när man läser så förbaskat sakta som jag gör? Den sistnämnda boken är en hemuppgift till kritikkursen och det är deadline för recension på måndag. Vill helst läsa alla tre böcker samtidigt, alla är jättebra och så olika, jag kan inte bestämma mig för någon av dem utan att jag ändrar mig direkt och då kanske jag går och tittar på tv i stället. Faktiskt, så illa var det till exempel igår. I kväll har jag skärpt mig rejält och läst "kursboken" men nu lockar bloggen och snart börjar en ny omgång av Babel som jag inte vill missa. Egentligen är det helt sanslöst vilka "problem" man har. Nästan som man skäms. Och med "man" menar jag förstås "jag". Finns det en krisgrupp att tillgå? Hjälp! Nä, jag skämtar bara. Är nog lite påverkad av I trygghetsnarkomanernas land. Ser verkligen fram emot att recensera den. Liksom de två andra.

I behov av bokhylla

Min bokhylla är sprängfylld, böckerna står i dubbla rader, det är ingen ordning alls. Jag skulle vilja att "någon" byggde en hel vägg med hyllor åt mina raringar och befinner mig på övertalningsstadiet i byggprocessen. Det som redan står klart är att vi i alla fall har en vägg i huset som skulle ypperligt lämpa sig för ändamålet.

Tankar om bokrean

Foto: Anders Wiklund, bilden tagen från DN

Natten till tisdag startar årets bok­rea. Om någon råkat missa det, vilket jag inte tror. Årets bokhöjdpunkt för många, så även för mig. Men höjdpunkten har fått störningar, festen är inte lika stor längre som för några år sedan. Det är inte samma drag som förr helt enkelt. Internetbokhandlarna tjuvstartar ett par veckor innan genom att ta emot beställningar och stora varuhus har numera mindre bokreor flera gånger om året. För att inte tala om att internetbokhandlar har låga "bokreapriser" året om. Nästan. Specialiserade bokhandlare oroar sig för minskade försäljningssiffror, antagligen med full rätt. Tjusningen med februarirean kvarstår, men bokinköpet kanske uteblir - eller blir åtminstone mindre.

I mitt fall är det så. Jag älskar bokrea-veckan, njuter av att bläddra i katalogerna och besöka samtliga bokförsäljningsställen i stan för att titta, dofta, bläddra. Bokdoften, bokkänslan, stämningen kring bokborden. Underbart. Pratet vid fikabordet på jobbet om vilka böcker folk har köpt. Fast jag handlar inte lika mycket nu som förr. Antingen har jag redan tidigare köpt boken i katalogen till ordinariepris, eller fått den i present, eller lånat den, eller så är jag inte intresserad av den. I år ska jag köpa bara två stycken som jag saknar i min bokhylla: Nemirovskys Storm över Frankrike och Jung Changs Vilda svanar. Beställda och klara. Via en fysisk bokhandel, man ska stödja näringen i sin hemstad, eller hur.

I uppriktighetens namn måste jag konstatera att utbudet är ganska bra i år, nästan bättre än i fjol. Jag minns att jag förra året, under en viss psykisk press om sanningen ska fram, beställde ett antal titlar och - ja, jag skäms - de flesta står ännu olästa i bokhyllan. Bland annat En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz, Sylvia Plaths dagböcker, Tärningsspelaren av Luke Rhinehart och Med kallt blod av Truman Capote. Jättebra böcker allihop, men den rätta sinnesstämningen för att sätta tänderna i någon av titlarna ville bara inte infinna sig. Ännu. Det blir så ibland. Men det kommer. Klart att det gör.

Konstigaste boktitel vinner

The Bookseller tänker utse årets märkligaste boktitel, det är tidningens läsare som får rösta och resultatet presenteras den 28 mars. Vad sägs till exempel om Jag torterades av pygméernas kärleksdrottning eller Hur man skriver en bok om hur man skriver en bok ?. Min personliga favorit är nog Är kvinnor mänskliga? Och andra internationella dialoger.

Undrar om det finns planer på att översätta dessa säkerligen intressanta böcker till svenska. Jag fick kännedom om tävligen via SvD.

Kristina Lugns hjärtespalt

Sista avsnittet av Babel Special var ett slags Kristina Lugns hjärtespalt och styrkedroppar i en enda välgörande blandning. Om man inte råkar vara alergisk mot Lugn, förstås. Jag tycker att hon är en av de mest omtänksamma och klokaste människor som finns i Sverige idag. Hon förstår sig på känslor och relationer och hon ordinerar gärna litteratur. Hon leker med ord, de förvandlas i hennes mun till färgglada byggklossar med en patina av sorg och vemod. Bland annat definierar hon existensminimum som att varje litet barn borde ha rätt till en himmel som vardagsrumstapet och den värsta skräcken enligt henne måste vara att ingen tar emot när man faller. Det kallar hon "brott mot tillit". Hon menar också att man hela tiden ska tänka att man någon gång måste stå till svars inför det barn man en gång var. Om man tänker så, kanske man lever ett sannare och uppriktigare liv. Jag tycker att hon har rätt.

Veckans trend: Serier

Tecknat har blivit rumsrent, tecknade serier är inte längre endast Kalle Anka. Gårdagens avsnitt av Malous Bokklubb gästades av serietecknarna Johanna Rubin Dranger och Liv Strömqvist, båda aktuella med nya tecknade romaner. Johanna Rubin Dranges bok Fröken Livrädd och karriären - min favorit i klassen "tecknat" - kommer att bli långfilm. Yess! Dessutom öppnas i dagarna hennes utställning på Kulturhuset i Stockholm och då önskar jag för en stund att jag var en nollåtta. Men i mars ska jag till Stockholm och då finns det en viss möjlighet att besöka den. Om den fortfarande pågår. Hoppas det.

Johanna Rubin Dranges nya bok handlar om mammaskapet och heter Alltid redo att dö för mitt barn och utkommer i april. Liv Strömqvists bok heter Einsteins fru och handlar om fruar till kända personer, exempelvis Stalin eller John Lennon. Smakprovet i programmet väckte ett visst sug måste jag säga. För att se intervjun på webben klicka här. Ett måste för alla som gillar Dranger eller Strömqvist.

Ordkunskap

Det är ofta jag lär mig nya och mycket användbara ord när jag läser Spectatias blogg. Det senaste är slalomläsning och betyder att man läser flera böcker samtidigt: Hej, jag heter Ivana och är slalomläsare. Låter coolt. Brukar ha 2-4 böcker på gång samtidigt - en roman, en faktabok, en cd-bok och en "vad som helst". Skönt att det finns namn på det mesta här i världen, så att man kan bli katalogiserad och slipper fladdra vind för våg i okunnighet om sin identitet. Slalomläsare. Hm, jag som inte alls kan stå på vanliga skidor, de som man åker på alltså...

Dagens dikt

Efter tsunamikatastrofen skrev Bodil Malmsten den här dikten för DN och kallde den Sorg.

"Sorgen är inte tillgänglig för världens allmänna deltagande.
Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är bara din."

Jag väljer den som dagens dikt av två själ. För det första - senaste inlägget på Bokmania utgår från ordet sorg. För det andra - idag var det tsunamivarning i Phuket, men tack och lov var det ingen ko på isen. Men associatiationerna var ändå givna.

"Kunde vi upphäva avgrunden mellan innan och efteråt,
skulle vi göra det men det kan vi inte.
Kan vi inte spränga väg till ett rum
där sorgen är portförbjuden
ska vi hålla tyst."


Klicka på länken högst upp för att läsa hela dikten. Om du inte har gjort det än.

Bokfemma v 8

De två senaste veckorna har jag hoppat över Bokfemmorna, men Bokfemma för vecka 8 är ett måste. Ämnet består som så ofta av endast ett ord, denna gång är det ordet SORG. Sorg behöver inte betyda att en älskad människa dör, man kan sörja även någon som aldrig föddes eller aldrig kommer att födas. Man kan sörja ett förlorat arbete eller ett förlorat land. Man kan sörja sig själv som barn, man kan sörja kärlek man inte fått eller inte kunnat ge. Sorg är en del av livet och motsatsen är längtan. Sorgen har tusen ansikten, varje människa gråter sina egna tårar och ingen går nånsin fri från sorgen. Litteraturen är sorgens spegel, liksom längtans.

Jag hade svårigheter med bokvalet denna gång, har valt och valt bort flera gånger om. Borde naturligtvis nämna Tisdagarna med Morrie (Mitch Albom) samt Ett år av magiskt tänkande (Joan Didion) men avstår då många andra bokfemmare har dessa på sina listor. Till sist bestämde jag mig för dessa fem böcker:

1. Svarta vykort av Marcus Birro. I den här tunna boken skildrar Marcus Birro sorgen över sina två barn som lämnade livet innan det ens hade börjat, innan han ens blev far. Det är en tung sorg han ger uttryck för - och en bitter vrede gentemot sjukvården som inte bryr sig. Titeln är lånat från Tranströmers dikt.

2. Nåd av Linn Ullman. Grundtanken i boken är rätten till att leva sitt liv ända tills man dör. I boken möter vi ett gift par, han är svårt sjuk i cancer. Han ber henne att hjälpa honom att dö en värdig död, men ju närmare ögonblicket man kommer desto osäkrare blir han. Problemet uppstår när han inte längre är kappabel att förklara vad och hur han känner. Nåd är en på samma gång hoppfull och ångestladdad bok.

3. Vad jag älskade av Siri Hustvedt. Två familjers nära relation, kärlek, vänskap, en svår tragedi, dubbelspel och svek. En mustig berättelse och en riktig höjdare på temat sorg.

4. Efter atentatet av Yasmina Khadra utspelar sig i dagens Tel Aviv, efter ett själmordsatentat. Sorgen över den älskade hustruns självvalda död förmörkas inte bara av vreden gentemot henne, utan även av behovet att få veta sanningen om henne. En fascinerande bok utan pekpinnar.

5. Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson behöver knappast en närmare presentation. Om att djupa sår och sorger kan läkas genom vänskap.

One med U2

Medan jag står yrvaken i köket i morse och häller upp ett glas juice, hörs fantastiska One med U2 på radio. Jag höjer ljudet och bara lyssnar. Gillar den låten, den har en text som ger kraft. Refrängen har inte släppt mig än.

Dagens dikt

Det är svårt att ta sig
från dunkel
till ljus.

Men måhända har man
något att ge
en dag
om man lär sig
leva i takt med
sitt jag.

(Av Brita af Geijerstam, ur Nära)

Regnskog

Fotoböcker kan vara mer än en dekoration på soffbordet och boken Regnskogen - en fotografisk resa är en sådan: 358 sidor med fantastiska bilder från regnskogar på fem kontinenter. Mannen bakom kameran heter Thomas Marent, en naturfotograf med sann passion i hjärtat. Och viss märks passionen i hans bilder! I den här fotoboken finns fotografier från Marents sexton år långa arbete med att fånga regnskogens unika miljö. Mer än 500 djur- och växtporträtt, det ena mer hissnade vackert än det andra. Till varje bild hör alltid en liten personlig historia, lika intressant den. Och naturligtvis informativa detaljer som vidgar mina vyer utan att vara påträngande eller för avancerade. Det spelar ingen roll på vilken sida jag råkar slå upp boken, jag fastnar och plötsligt har en timme gått. Det har hänt flera gånger, senast i kväll då jag bara skulle flytta på boken lite grann. Färger, former, stort och smått. Djur, insekter, reptiler, svampar och växter. Jag tror knappt mina ögon. Finns allt detta på riktigt? Ibland lyfter jag snabbt bort händerna, av rädsla att inte bli ormbiten. Så nära inpå är bilderna, så levande framstår de avbildade varelserna. Jag gillar inte ormar och bläddrar snabbt förbi dem till något mindre farligt. Fjärilar. Fåglar. Blommor och svampar som lyser som lampskärmar i mörkret. Små grodor som överträffar vilken tropisk fisk som helst i färg- och mönsterrikedom. Häpnadsväckande!

Regnskogen är uppdelat i ett antal kapitel, till exempel Panorama, Mångfald, Överlevnad, Cykler eller Samhällen. En cd-skiva med regnskogens ljud medföljer, men den är så väl anpassad till sin miljö att man inte ser den på en gång.

Regnskogen - en forografisk resa finns att köpa på AdLibris och på Bokus.

Målet helgar medlen

Du är vad du läser har en relevant kommentar till Library Lovers kampanjen. Han undrar varför man inte har hittat på ett svenskt namn när kampanjen är tänkt att vara enbart svensk. Jag tänkte inte alls på den aspekten, men visst har bloggkollegan en poäng där. Det är sorgligt och farligt att svenskan hela tiden trängs undan av engelskan och i detta fall känns det extra onödigt. Men tanken med kampanjen är god. Målet helgar medlen. Mitt tidigare inlägg om kampanjen finns här.

Snyggaste pocketomslag 2007

Pocket Shopen har utlyst en tävlig om 2007-års snyggaste pocketomslag. Starttian är enligt min mening väldigt jämn, måste fundera innan jag också lägger min röst på ett av omslagen. Men visst har jag favoriter... Just därför blir det svårt att rösta på bara ett enda omslag. Men nog blir det ett av Lotta Kühlhorn eller Sara R Acedo i alla fall. Tror jag. Kafka på stranden, kanske. Eller Imperiet. Eller jag vet inte. Svårt, svårt.

Library Lovers

Som bokmal och boknörd gillar jag inte bara att handla böcker, jag gillar att låna dem på biblan också, för det går inte att köpa alla böcker jag är sugen på och ha dem hemma i bokhyllan, då skulle det bli väldigt trångt i huset snart. Plus att jag skulle bli ruinerad, helt klart. Därför är det bra att jag kan låna de böcker jag inte kan eller vill äga själv, men likväl vill läsa. Biblioteket är en fantastisk uppfinning, tycker jag! Det är demokrati när den fungerar som bäst. Nu pågår kampanjen Library Lovers för en nationell bibliotekspolitik och jag kan inget annat än att stödja den. Fokus ligger på att “öka det politiska engagemanget för de offentligt finansierade biblioteken”. Jag tycker att det är ett självklart krav. Därför bloggar jag om kampanjen och därför ska jag för 50 kronor beställa lilla paketet med fina kärleksrosa prylar (se bilden nedan). Knappen Librery Lovers kan man få gratis. Vad tycker du om Biblioteket nära dig? Är du också en Library Lover?

(SvD nämner kampanjen här.)

Melodifestival? Nej, tack.

Nu tänker jag utmana ödet, svära i kyrkan, sticka ut hakan, inte inordna mig i ledet, igen - typiskt mig. Jag vill inte titta på Melodifestivalen, varken i kväll eller någon av de andra kvällarna, inte på finalen heller. Gillar inte Melodifestivalgrejen för fem öre. Så, nu är det sagt, en gång för alla. Jag vill helre sitta och läsa. Jag längtar mig nästan sjuk över att få börja på Némirovskys Ensamhetens vin, det har ännu inte blivit av. Det var lite mycket på sistone, andra trevliga saker krävde min sinnesnärvaro och egentligen även min fysiska - konstutställning (ett bildspel finns här), jobb, distanskursen, träff med tjejerna från Litterära klubben samt ett annat bokgäng. Hade ju knappt tid att blogga... Nu ska jag landa igen, hoppa ner från mina moln och fortsätta att leva min vardag igen, åtminstone tills det dyker upp nya "störningsmoment". Till exempel i form av en ny studie- och skrivuppgift.

Från ett hjärta till ett annat

Med kaffe latte och en tråkig kursbok som enda sällskap väntar jag på att klockan blir fyra, då börjar seminariet. Kram alla hjärtliga!

Kritikkursen

I morgon åker jag till Växjö igen. Seminarium nummer två ligger på schemat. Vi ska diskutera våra recensionsuppgifter, bland annat våra recensioner av romanen Storlek 37. Överhuvudtaget ska vi prata om hur en recension ska se ut, såväl en positiv som en negativ. Blir intressant, tycker jag. Ett antal tidningspublicerade recensioner ska läsas innan för att stå till grund för samtalen. Måste läsa en hel del på tåget, tur att resan tar fyra timmar. Borde hinna.

Nu ska jag packa och klockan 21.00 börjar en ny omgång av serien Lost som jag är helt lost i och bara måste se. Äntligen, vill jag ropa! Vi hörs snart.

Öronboksbrist = Winnerbäck fram

Ingen cd-bok att lyssna på i bilen, då åker de nästan sönderspelade skivorna av Lars Winnerbäck fram. Hans musik har alltid samma effekt på mig - oavsett ursprungliga sinnesstämning. Jag blir vemodig. Fast vem blir inte det av att höra Winnerbäck, han är ju vemodets okrönte konung. Hemma hos oss råder Winnerbäckförbud, därför är det bilen som gäller. Utvisning helt enkelt. Inget problem, är bara glad att jag kan yla med i låtarna medan jag kör. Crazy. Fast det var länge sedan sist, säkert flera månader, öronböcker brukar gå före. Desto större effekt i morse. Guuuuud. Första sången på första skivan: Se dig om. Riktigt bra. Fin text. Gillar Winnerbäcks texter, gillar vemodet. Då och då.

Se dig om
det är här du bor
där hänger jackan
där står dina skor
vilka öden förde skorna hit
nu är liten stor
nu är himlen vit

se dig om
här är din beskärda del
stor eller liten
trasig eller hel
blev du stärkt av allt eller sårad och öm
vad blir rätt och vad blir fel
när släpper man en dröm

se dig om
är du hungrig eller nöjd
är vägen snårig
eller öppen och röjd
du kan sitta upp nu eller kasta dig av
på väg mot himlens höjd
eller på väg ner i din grav

se dig om
är det nånting du vill ha
är det nåt du sagt
eller nått du aldrig sa
ska du rättas in i leden eller söka strid
vad ska du ge vad ska du ta
hur bidar du din tid

se dig om
det är här du står
det är en dag imorgon
det var en dag igår
det mörknar ute snart är natten här
vad du än förutspår
vem du än är

(Av Lars Winnerbäck, 2004)

Svensk humor under 100 år

I väntrummet hos min sjukgymnast finns inte bara Veckorevyn och Allers att fördriva tiden med, utan även en bok som bär den löftesrika titeln Svensk humor under hundra år av Per Erik Lindorm. En gammal tegelstensutgåva med kanvaspärmar, säkert från något antikvariat eller kanske ett arv som någon - må hända sjukgymnasten? - hade svårt att göra sig av med. En udda lektyr att finna på vårdcentralen, men spännande att vila ögonen i. Är svensk humor så ung? undrar jag genast men hinner inte finna något svar på frågan då det är dags att beträda sjukgymnastens domäner. Kanske nästa gång. Ska försöka komma i god tid för att hinna läsa lite... Noterar ändå att det finns många vackra illustrationer av något som jag gissar är föregångare till dagens tecknade serier. Att stanna kvar efteråt, bläddra i boken och ta bilder med mobilkameran törs jag inte.

Pitt-lit eller boy-lit?

Calliope books är en av mina senaste bekantskaper i bokbloggvärlden och här om dagen förde hon ett mycket intressant och högst aktuellt resonemang angående män och chick-lit. Till hennes bokhandel kom det nämligen en kund som enbart handlade ett antal böcker med rosa omslag.

Bland annat undrar Calliope vad litteratur för män skulle kunna kallas: pitt-lit, boy-lit eller något annat? Jag tänkte föreslå mach-lit men så läste jag i kommentarerna att det redan finns ett ord: lad-lit. Det har jag aldrig hört förut. Som den något vulgära motsvarigheten till clit-lit finns benämningen dick-lit. Man lär sig så länge man lever. Tänk vad många användningsområda runda ord kan ha.

Ingen vann, alla var sämst

För en vecka sedan skulle en brittisk novelltävling avgöras, men Zadie Smith som var ordförande i juryn för The Little Willesden Herald Prize för bästa novell meddelade i stället att ingen vann, eftersom juryn inte kunde "hitta den storhet de hoppats på". Nu är alla publiceringssugna novellförfattare sura på Zadie Smith, vilket jag kan förstå. Någon måste väl ändå varit bäst? Svårt att föreställa sig att alla bidragen var på samma nivå och dessutom lika dåliga. Klart de undrar hur mycket storhet det finns bland de redan publicerade författarna. Själv undrar man ju ibland.

Stig Larsson = ett fenomen

Jag måste vara den sista i hela Sverige som inte har läst Stig Larssons deckartrilogi och, ve och fasa, inte har lust att läsa den heller, av olika själ. Trilogin har sålt i ofattbara
2 365 000 exemplar (inklusive pocket och ljudböcker) och betraktas numera som ett fenomen i klass med Da Vinci Koden och Harry Potter. Helt otroligt och mycket imponernade, det måste man ändå säga. Bra jobbat Larsson, synd att du inte kunde uppleva framgången.

Ingen förvånas längre över att Stieg Larsson dominerade bokförsäljningen 2007 och att intresset kvarstår. Vilken bok och vilken svensk författare kommer att upprepa bedriften? Och hur länge kommer det att dröja? En intressant fråga, tycker jag. Och kommer det att bli en deckare då också? Förmodligen. För baksidan av myntet är att smal litteratur får stryka på foten. Allt är på både gott och ont.

Kafka

Min överfulla bokhylla har fått en trevlig tillökning i form av sex stycken Kafkaböcker som en bekant ville göra sig av med: tre romaner av Franz Kafka (Amerika, Slottet och I straffkolonien), två brevböcker med brev mellan Kafka och fästmön Felice Bauer samt en Kafkabiografi av Ernst Pawel. De får ställa sig bredvid Processen och Novellerna som sedan länge haft en given plats hos mig.

Vad får det för konsekvenser för bokhyllans image? Det är väl "fint" att plötsligt inneha en sådan samling? Kanske rentav på gränsen till snobbigt... Som tur är så gillar jag gamle Franz, helt uppriktigt. Han kommer att ha det bra hos mig.

Plugghäst eller läshäst?

Hos Spectatia hittade jag den här plugg- eller läshästen. Tycker den är fin och måste bara få låna den.

Storlek 37

En singeltjej med glamouröst jobb, pengar, utseendefixering och varm relation till Stockholms uteliv börjar plötsligt fundera över vad hon egentligen håller på med, känner sig missförstådd av sin förmögna familj och upptäcker att hon måste växa upp och ändra sitt leverne radikalt, och det omgående. Ett chick-lit tema när det är som sämst.

Intrigen i Storlek 37 är så platt att den praktiskt taget inte finns. Jag har väldigt svårt att engagera mig i den 32-åriga Lauras problem. Hon lever ett liv där det ingår lägenheter i Stockholm och New York, fester, one-night-stands, personlig shoppare, städerska, märkeskläder och välrakat underliv och hennes största fasa verkar vara kroppens vana att svettas eller behovet att gå på toaletten. Halvvägs in i boken hoppas jag nästan att Laura skulle få hemorroider för då skulle det bli fart på handlingen. Dock icke. I stället säger hon upp sig på jobbet, tar taxi till PrisExtra för att handla nyttig mat och smider naiva planer på ett fridfullt lärarinneliv ute på en skärgårdsö. Hon vill visa sin finfina familj att hon minsann inte alls är någon ”alkoholiserad sexgalning”, utan någon som gör ”viktiga saker”: ”Det var en fröjd att lägga sig och försöka sova. Laura låg och inredde sitt nya skärgårdshus, hon tänkte lite till på sin lärarimage och hur livet i övrigt skulle te sig som skärgårdsbo.” Lägligt nog träffar hon Paul, en riktig babe och mjukiskille som är ordningsam, kan laga mat och längtar efter barn. När Lauras menstruation uteblir på boksidorna, suckar jag bara över bokens totala brist på överraskningar. Det obligatoriskt lyckliga slutet smakar geléhallonhjärtan och jag får eftersmak i munnen som om jag stoppat i mig en hel påse på en gång.

Denise Rudbergs språk är fullt av klyschor och språkliga brister, fantasilöst. Meningar som börjar ”nu är det morgon” eller ”sen blev det dags att” påminner mig om skoluppsatser på högstadienivå, liksom återgivande av ytliga telefonsamtal inklusive hälsningsfraser som absolut inte för handlingen framåt. Jag undrar också om det kan vara fråga om smygreklam i texten: med tanke på alla klädesmärken som omnämns flitigt varje gång Laura byter om, och det gör hon ofta. Värst av allt är ändå sexbeskrivningarna, lika smaklösa som penetreringsscener i en porrfilm.

Denise Rudbergs roman tråkar ut mig, jag måste hela tiden tvinga mig att läsa vidare. Storlek 37 är inte ens rolig, den är bara primitiv och ytlig. Den är Denise Rudbergs andra roman men tyvärr inte den sista.

Storlek 37 finns på Bokus och AdLibris men jag tycker inte att boken är ett bra köp.

Klänningen

Det hänger en vild lunga, en ljuv, nej hänförande lila vild lunga av siden, en klänning, som vinden fyller och åter tömmer, brutalt, vinden slår luften ur klänningen genom att daska den mot husväggen, uppför sig som en våldförande övermakt: tar hårt tag i den, för brusande runt den så att den snurrar ett halvt varv på sin galge, vältrar den bakåt, tvekar, förser den med bröst och rund mage, fyller den till bristningsgränsen och kastar den ifrån sig igen, galgen nu i kollision med fönstret; någon gång kommer antagligen en hand att sträckas ut och känna efter om klänningen är torr.

(Christina Hesselholdt, en text ur En trädgård utan slut)

En trädgård utan slut

"Kom världen, rakt i mina armar."

Det är nästan ofattbart hur länge en bok på blott 61 sidor kan räcka. Vissa böcker sträckläser man för att de är så bra, vissa läser man bara en liten bit åt gången - också för att de är så bra. En trädgård utan slut av Christina Hesselholdt har jag läst på precis samma sätt som man suger på en karamell som man vill njuta länge av, sakta och njutningsfullt. Den skulle räcka länge, länge. Bara en eller två texter om dagen har jag bestämt.... Och hållit det, fast det ibland var svårt.

"Antagligen tänkte jag mig tillvaron för mitt kommande barn som något i stil med en trädgård /.../ En trädgård utan slut. Där tiden inte är uppmätt i portioner."

Jag har svårt att klassificera genren, kan inte riktigt placera de tjugo korta eller ännu kortare texter som boken består av: tjugo texter utsträckta över sextio sidor där varje ord har sin plats och är därmed omistligt. Skulle man stryka något ord, skulle stämningen rubbas och förstöras, så känslig är balansen. Texterna är små måleriska berättelser om livet, döden och allt möjligt där emellan. Arabesker är kanske rätta benämningen.

Christina Hesselholdt är nyfiken på sin omvärld och hon funderar kring det hos ser och hon har förmågan att notera oväntade samband. Barndomsminnen, cirkus- och museibesök, en klänning upphängd på tork, människoöden, trädens väsen eller havets tjusning - allt inspirerar henne till att skriva ner sina funderingar och iakttagelser.

"Har vissa författare patent på vissa karaktärer till och med postumt? Tillhör till exempel alla brinnande själar Dostojevskij, och de med de överraskande valen som kommer att stå dem dyrt Flaubert, är de obalanserade, de som skrattar för mycket och gråter för mycket, ovillkorligen Duras?"

Ibland påminner mig Christina Hesselholdt om Bodil Malmsten, det är lite den stilen på texterna. Jag gillar Bodil Malmsten. Jag gillar det minimalistiska och kompakta.

"Vad är det natten har att göra illa med, som dagen inte har? Mörkret, naturligtvis, och mörkret sjunger enstämmigt, eller snarare: mörkret får medvetandet att sjungrasa med bara en enda stämma, de korrigerade stämmor som fungerar på dagen finns inte på natten."

Christina Hesselholdt kommer från Danmark och En trädgård utan slut är hennes andra bok på svenska. Hon skriver även barnböcker. Ett intressant författarskap att närmare bekannta sig med, tycker jag. (SvD-recension)

Köp En trädgård utan slut på Bokus eller AdLibris.

Dagens dikt

Jag kan bete mig som en
morgonrock
när jag inte vill vara ensam.
Jag kan vara ett stativ
till en sänglampa
när strömmen gått.
Jag är ett elavbrott.
Där min spegelbild borde vara
möter jag ett språk
som aldrig begär ordet
det skingras som tankar
som inte har någon känsla
att ta kraft ifrån.
Jag läcker.
Det kallas diskbänksrealism.
Jag ville gärna vara utsikten
från ditt sovrumsfönster.
Eller ditt tjuvlarm.
Jag ville gärna vara konstnärlig ledare
för samtliga din hemmiljös produktioner.
Eller vandringssägen
i dina drömmar.
Det kallas för att falla på eget grepp.
Jag är en solokarriär.
Ibland skrattar någon elakt
i skogen bakom ryggen på mig.
Och så fort jag ser en utväg
snubblar jag på smärttrösklarna.
Det kallas lyteskomik.
Skräm inte livet ur mig!
Tänd inte era cigaretter
på ljuset i mitt barns ögon!
Det kallas att tigga om nåd.
Det här är en kroppshydda.
Jag är ett hem.
Förr eller senare kommer jag att bli vräkt.
Den stora skillnaden mellan en människa
som tyngs av sina bördor
och en bärande vägg
är att människan kan åstadkommas
av praktiskt taget vilket klantarsle som helst.
Varje dag dör en kändis.
Det kallas att ha ett marknadsvärde.
Glöm aldrig hur det känns
när dörrar öppnas
mot vänner
när portar öppnas
mot vänliga synfält
och universum älskar levande och döda
i samma andetag.
Och till och med jag kan gråta.
Och känna barmhärtighet.

(Av Kristina Lugn, ur Hej då, ha det så bra!)

Farligt gott

En sådan bamsing hade jag till förmiddagskaffet och ändå var jag vrålhungrig lagom till lunch. Ofattbart. God var den...

Chatt med Peter Kihlgård

För en vecka sedan kunde man i DN chatta med Peter Kihlgård, författaren till Kicki & Lasse (jag har skrivit om boken förut). Jag chatade inte direkt, men passade på att skicka in en fråga innan. Sen glömde jag bort alltsammans, fram tills idag, då dög det upp till ytan igen. Samtliga frågor och svaren finns att läsa HÄR.

Parfymen

Nu har jag sett Parfymen, den gick på tv 1000 igår kväll, så det dröjde inte alls länge. Filmen var bättre än jag trodde, men rejält tillrättalagd för att passa bioduken och inte skrämma folk för mycket. Filmens huvudperson är visserligen något så när djuriskt avbildad, men har ett vackert ansikte och en normal kropp, nästan inga missbildningar alls, till skillnad från boken. Sen vet jag inte om det framgår riktigt i filmen att han saknar egen kroppslukt, vilket leder till att människor aldrig någonsin lägger märke till honom, han blir som osynlig för dem, och det förklarar varför han kan hålla på som han gör. Många viktiga passager är utelämnade i filmen, eller kraftigt nedskurna och nedtonade, men så brukar det vara, filmer kan aldrig återge allt. Boken är så mycket bättre! Inte minst för språkets skull - så många luktbeskrivande adjektiv som i romanen finns det knappt någon annanstans.

Författarintervjuer i Babel

Du har väl inte missat Babel - Special i svt? Dunderbra intervjuprogram, tycker jag. Jag missade del två som gick i tisdags, liksom reprisen igår, just när Åsa Lindeborg var gäst. Men ska titta på nätet, tur att den möjligheten finns. Ganska fantastiskt, egentligen, det här med att kunna se missade tv-program när som helst på en dator nära dig. Eller nära sig, borde det kanske stå. Fast första avsnitten såg jag när det begav sig, då intervjuades Torgny Lingren - han som vill "ge pessimismen ett lyckligt ansikte", som han själv sa. Ett par avsnitt till ska det bli i alla fall.

Förstummad

Detta - alltså citatet nedan - är värt 29 ooo unika besökare varje dygn (!), det är inlägg på en av Sveriges mest populära bloggar, Blondinbella. Det gick inte att länka och därför citerar jag tjejens inlägg i sin helhet då jag tycker att det är intressant ur en synpunkt, nämligen vad innehållet säger om vår samtid. Särskilt slutklämmen i inlägget. Jag baxnar och är förstummad. Fy fan, säger jag bara! Ursäkta att jag svär. Och DN har skrivit om henne också, dessutom flera gånger. Gratis reklam så det förslår. Jag klickar på länken av bara farten. Själv länkar till hennes blogg, till råga på allt. Kan inte DN skriva om Bokmania i stället? Eller alla andra bokbloggar? Fast om Bokhora skriver de då och då, och det är bra. Jo, jag är avundsjuk. Klart jag är. På att politiskt färgade modebloggar skrivna av bortskämda överklasstjejer i tonåren (har 53% av läsare) är intressantare än bokbloggar (17,2% av alla läsare) - detta enligt DN, helt seriöst. Varför är det på detta viset? Vad ska vi oglamorösa ta oss till? Vad har 17-åriga MUF-blondiner som älskar vitt vin (trots att de inte ens ska kunna få tag på vin överhuvudtaget) som inte vi bokbloggare i våra bästa år har? Nej, jag vill inte veta, jag frågar bara på låtsas.

"Efter träningen som gick väldigt bra kilade jag förbi sandys för att köpa lunch. På vägen hem när jag gick förbi Rörstrandsgatan såg jag att min favoritbutik, plagg hade rea. Köpte ett par svarta jeans från de danska märket Subculture. Otroligt fina fickor, lägger väl in en bild senare. Nu ska jag bara krama upp håret lite halvlockigt och sätta på mig mascara innan jag ska träffa Mr X för en fika på chokladkoppen. Ni vet det där gaycafét i Gamla Stan som jag jobbade på förut? Vi har inte setts sen tisdagmorgon, har varit alldeles för lång tid enligt mig och i helgen ska vi på varsitt håll, suck. Ska bli mysigt i alla fall, så om ni är intresserade över vem han är så får ni väl rusa dit!Jag ska som sagt inte iväg på Elle-galan ikväll. Men det gör inte så mycket, det är ju en massa annat roligt som händer. Min egna klubb Barbella tillexempel, som jag öppnar om exakt en vecka! Så enligt lag vore ju inte Elle-galan något problem egentligen. Dock ska jag på en annan grej ikväll! MUFs årsstämma börjar ikväll och varar till söndag. Så ikväll ska vi till landstingsalen på Kungsholmen där förhandlingarna inleds med ett öppnande av Niklas Wykman. Ska bli roligt! Lovar att skicka in mobilbilder till bloggen på heta politiker om nu sådana finns... Annars finns ju min älskade Robin där, fast han är ju gay och jag är ju upptagen, hmm.

Nej nu ska jag gå. Tycker synd om vår städerska som far runt i lägenheten samtidigt som alla i familjen är hemma. Kan inte vara lätt att vara henne nu. Ha en trevlig fredag!"
(Från Blondinbella 080201)

En ros är en ros

En ros är en ros...


"Lille prinsen, som stod där och såg en väldig knopp växa fram, anade att den skulle utveckla sig till något underbart. Och blomman slutade aldrig att göra sig fin därinne i sitt gröna rum. Hon valde omsorgsfullt sina färger. Hon klädde sig långsamt och ordande sina kronblad, ett efter ett. Hon ville inte slå ut alldeles skrynklig, som en vallmo. Hon ville visa sig i hela sin strålande skönhet från första stund. Ja, hon var verkligen mycket kokett! Den ena dagen efter den andra gick medan hon höll på med sina hemlighetsfulla toalettbestyr. Men så en morgon, just i soluppgången, slog hon upp."

(Ur Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry)

Läsläxa

Måste börja läsa Storlek 37 av Denise Rudberg, läs- och recensionsläxa till kritikkursen. Deadline 11 februari. Har jag förutfattade meningar om jag tror att det är en negativ recension vi ska skriva? Det är definitivt inte min typ av läsning, skulle aldrig välja den frivilligt. (Usch, vad snorkigt det låter.) Fast kanske just därför blir det spännande, en liten utmaning. Är det chick-lit? Någon som har läst den?

Misslyckade yrkessgruper

Enligt Jonas Thente "är bloggkritiker misslyckade över huvud taget." Och så undrar han: "Kan de inte bygga lego istället?" Detta som fortsättning på debatten om att litteraturkritiker är misslyckade rockstjärnor (bloggar om hans inlägg här). Som jag skrev förut - Thente har humor, trots allt.

Roligt. Kul. Spännande. Nu och snart.

En hektisk dag har övergått i lugnare tempo. I morgon är det vernissage, jag och mitt bonusbarnbarn Victor, som är 9 år, ska ställa ut våra målningar på ett galleri här hemma i Eskilstuna. Rubriken för utställningen är "Alla hjärtan". Jag tycker inte allas att hjärtat som symbol för kärlek och vänskap är uttjatat, det får det ju aldrig bli. Själv ställer jag ut ett knappt tjogotal målningar, Victor tio. Inte bara hjärtan, men övervägande. Vi har fotat lite grann, så det kanske kommer upp ett bildspel här så småningom. Så fort jag hinner.

Det bästa med att ställa ut sina alster tillsammans med ett barn är att se hans glädje och stolthet. Vi är partners, han är jätteduktig. Det blir inte ofta vi har möjlighet att måla tillsammans men när det händer, så är det jättekul. När lokaltidningarna kom idag för att göra reportage om utställningen stal grabben hela showen, det var han som var "stjärnan". Men det bjuder jag på med glädje! Jag gissar att han vaknar tidigt i morgon bitti för att springa ut och hämta tidningen så fort som möjligt...

Det blir en lång, intensiv, men mycket givande och rolig lördag. Hoppas det kommer mycket folk.

Min gamla palett

Fint sagt...

På radio i morse hörde jag detta:

"Den som bara följer i andras fotspår kan aldrig komma fram först."