måndag, december 22, 2008

Kärleken är dödens motsats

Så länge man lever kvar i en älskad persons minne är man inte död, för kärleken är dödens motsats. Denna tes utgör både stommen och titeln i Roberto Savianos nya bok Kärleken är dödens motsats.

I centrum för novellen befinner sig sjuttonåriga Maria och hon sörjer. Hon sörjer sin fästman Enzo som sprängdes till döds i Afghanistan. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade nämligen Enzo tagit värvning i armén. Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett bolån, men ingenting blev som Maria hade tänkt sig.

Maria klär sig i svart, som alla andra kvinnor i trakten, och lever som änka sina unga år till trots. Fast egentligen vill hon inte förstå att Enzo är död. Marias röst talar om besvikelse, vilsenhet, saknad och kärlek. Så länge hon älskar, lever Enzo kvar...

Utöver Marias röst hörs även en annan röst, en berättarröst - den som förklarar det syditalienska samhällets grundproblem med fattigdom och arbetslöshet. Att ta värvning i armén och strida i ett krig som bär epitetet "det senaste kriget" är inget annat än ett alternativ till camorran. Allt handlar om desperation och önskan att tjäna pengar.


"Det finns nästan ingen här i trakten som inte minst en gång har funderat på att ta värvning", skriver Saviano. I övriga landet förknippas ordet krigsveteran med "vithåriga före detta partisaner", i södra Italien är de unga. I den miljön uppstår konkurrens om vems krig som var svårast och viktigast, vilka umbäranden som var mest outhärdliga, om det var Balkan, Somalia, Irak eller Afghanistan. Soldaterna vill att det är just deras krig som folk minns, men så fort det kommer ett nytt uppdrag att åka till faller de äldre krigen i glömska.

När man i till exempel Sverige talar om "det senaste kriget" syftar man oftast på Andra världskriget. Men det gäller inte i trakterna runt Neapel. Där sträcker sig det kollektiva minnet sällan längre än till Libanon 1982. Så olika kan det vara...

Kärleken är dödens motsats är ett mustigt verk på blott 53 sidor, mer en novell än en kortroman. Bitvis känns den aningen uppskruvad eftersom Saviano uppenbarligen gillar kraftfull retorik, men den fängslar och berör. Det är mycket vrede och mycket kärlek som rinner genom bokens ådror. En angelägen bok som tar slut alldeles för snabbt.

Recensioner i DN och i SvD.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

2 kommentarer:

Tekoppen sa...

Låter som en väldigt intressant bok, tack för bra recension!

Bokmania sa...

I morse hörde jag en litteraturkritiker uttala sig i morgonsoffan om att denna bok är årets bästa i alla kategorier. Nja! Den är bra, men inte bäst, det tycker jag är något överdrivet.