söndag, november 09, 2008

Vägen

Ibland får man en läsupplevelse som varar flera dagar efter att man har läst ut boken i fråga. Man tänker på den, grubblar, vill inte släppa taget.

Sedan finns det böcker som man blir drabbad av som av en blixt. Man blir hänförd, förstummad och paralyserad av känslan att boken har lämnat ett evigt brännmärke i ens medvetande. En närmast hypnotisk upplevelse. Det är sällsynt, men det händer.

Romanen Vägen av Cormac McCarthy är av den sorten.

Det är länge sedan jag har läst något så mörkt och så sugestivt som Vägen. Det finns inte en gnutta hopp någonstans, inte en strimma ljus. En kallt och öde värld täckt av aska och snö. Allt är dött och mer eller mindre nedbränt. Solen finns inte längre, bara moln och bitande kyla. Genom denna apokalyptiska värld vandrar en far och hans lille son på väg söderut, till havet som en gång för länge sedan varit blått.

Dagar, veckor, månader och år utan att veta om något annat än mörker väntar på dem där vid kusten. Ensamma går de på vägen dragandes på en gammal kundvagn med sina få livsförnödenheter och är ständigt på sin vakt, för om de skulle upptäckas av de onda skulle det betyda döden. De har en gammal revolver med två kulor i (snart bara en) att försvara sig med. Det är svårt att hitta mat och hålla värmen.

Men de har varandra. Det är så mycket kärlek och ömhet mellan mannen och hans pojke så det gör ont i hjärtat. En bit in i berättelsen förstår man att pojkens mamma dog kort efter att pojken föddes och att han kom till världen vid tidpunkten för katastrofen. Vad det var för global katastrof får läsaren själv göra sig en bild av, det sägs aldrig rakt ut vad som egentligen hände, men man anar att någon typ av massförstörelsevapen hade använts.

"De letade igenom de sista vagnarna och gick sedan utmed spåret till loket och klättrade upp på gångbryggan. Rost och flagnande färg. De steg in i förarhytten och han blåste bort askan från förarstolen och satte pojken vid reglagen. De var mycket enkla. Inte mycket mer att göra än att föra gasvredet framåt. Han utstötte tågläten och signalläten men han var inte säker på om pojken förstod något av det. Efter en stund tittade de bara ut genom den smutslagrade rutan mot platsen där spåret gjorde en böj ut i de vissnade ogräsen. Om de såg olika världar visste de ändå samma sak. Att tåget skulle stå där och vittra ner i evighet och att det aldrig mer skulle rulla ett tåg.
- Kan vi gå härifrån, pappa?
- Ja. Naturligtvis kan vi det."

Varför klamrar de sig så envist vid ett liv som inte har någon framtid? Varför inte bara lägga sig ner och dö? Och visst finns tankar på självmord i mannens huvud. Ändå ser han till att pojken lär sig att läsa. Så länge kärleken mellan mannen och hans son finns, finns det hopp. Någonstans. Måste finnas. Det kanske är så enkelt att livet måste gå vidare, oavsett villkoren.

Vägen är en roman om en resa, både yttre och inre. Språket är sugestivt och avskalat. McCarthy är mästare på att fånga detaljer i miljön som understryker den kusligt mörka atmosfären och hopplösheten i situationen. Inte en bokstav för mycket. Varje sida är stark och viktig och man slukar en efter en...

Jag har också noterat att varken mannen eller pojken har något namn och när det gäller mannen så känns hans förflutna helt utsuddat. Han hade fru, hus, bil, pengar och arbete, men det livet är begravt under askan och inget av det betyder något längre. Det är borta. I den värld han lever nu spelar en personlig identitet ingen som helst roll längre. Han har blivit ingen. Och all boklig visdom som han en gång hade fått känns plötsligt som en enda stor lögn.

"...han stod i de förbrända ruinerna av ett bibliotek där svartnade böcker låg i vattenpölar. Omkullvälta bokhyllor. Vrede över lögnerna som stod ordnade i tusental i rad efter rad. Han tog upp en av böckerna och blädrade igenom de tunga uppsvällda sidorna. Han skulle inte ha trott att värdet av den allra minsta sak byggde på förväntningar om en kommande värld. Det förvånade honom. Det uttrymme som dessa saker upptog var i sig självt en förväntan. Han släppte boken och tog en sista rundblick och gav sig ut i det kalla grå ljuset."

Så långt kan det gå med mänskligheten...

En makalös bok! För översättning står Thomas Preis!

Köp den på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

2 kommentarer:

Lyran sa...

Den här boken ser jag fram mot att läsa, ska nog beställa den i morgon. Och tack igen för att du gjorde mig uppmärksam på "Den dagen", Kabusa var vänliga nog att ge mig ett recex och den är fantastisk!

Bokmania / Ivana Eklund sa...

:-)