söndag, november 30, 2008

Stundande natten

Det behöver inte alls vara tungt och sorgligt att läsa en bok om döden. Romanen Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark är en osentimental men rörande berättelse om skådespelaren Hasse som väntar på att dö - först tillsammans med tre andra dödssjuka män på sal fem, sedan ensam i ett annat rum. På ett hörn är Stundande natten även en kritik av bristande resurser inom sjukvården.

De tre vännerna, som man kan kalla dem, är en tyst främling från andra sida jorden, spelmissbrukaren Börje och uteliggaren Harry. En verkligen omaka samling gubbar som har en sak gemensam: de är alldeles ensamma. Deras till synes dystra tillvaro får en guldkant genom systrarna Angelas och Birgits omsorger och medmänskliga bemötande och genom att humorn inte har lämnat dem. Till persongalleriet hör även den till synes okänslige doktor Möller och prästen Anna-Britta med förmågan för att göra rätt sak vid rätt tidpunkt.

Stundande natten är en vacker text om hur det kan vara att förbereda sig för att inte längre finnas. Hasse läser mycket böcker om döden och funderar kring dödens existentiella väsen och han ser tillbaka på sitt liv. Han är också djupt förälskad i syster Angela, utan att det känns det minsta patetiskt i sammanhanget.

Det förs samtal om döden, om vad som händer sedan och man slår vad om evigheten. Medan Börje och Harry väljer att ha sista ordet i spelet, kämpar Hasse in i det sista trots smärtor och en värld som blir allt trängre och trängre. Men han behåller sin värdighet. Slutligen kommer sista natten och befrielsen och det är bara vackert...

Jag tycker väldigt mycket om Wijkmarks språk som är enkelt, poetiskt, trösterikt och totalt osentimentalt. Jag är verkligen förtjust i den svarta humorn som gör Hasses tillvaro uthärdig och läsningen bitvis rent av rolig. För vad sägs om syster Birgits hojtande på morgonen: "Upp och hoppa, nu får det vara färdigdött här på ett tag!" Den dödssjuke Hasse är bara tacksam för sådant, han tycker att det är precis vad han behöver. Då känner han sig levande. Han vill inte ha medömkan.

Carl-Henning Wijkmark har belönats med Augustpriset 2007 för Stundande natten, denna endast 150 sidor långa hyllning till livet. En fantastisk bok. En hoppfull bok. Trots att huvudpersonen dör på slutet. Eller kanske just därför.

Jag tycker också mycket om omslaget - skeppet som befinner sig på kanten av en jättevåg precis innan det störtar ner i djupet. En talande bild.

Du kan provläsa ett avsnitt ur boken här eller ta del av SvD:s recension här.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

4 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Tyckte också fantastiskt mycket om Stundande natten, Dina vackra ord om romanen gör den verkligen full rättvisa!

Bokmania sa...

Tack :-)

Jenny B sa...

Tack för din fylliga recension av boken! När den kom ut och när den fick Augustpriset läste jag många positiva recensioner av Stundande natten, men ingen som gjorde mig lika intresserad som det du skriver här. Bra!

Bokmania sa...

Jenny B: Oh, tack för ditt fina omdöme. Vad glad jag blir när jag får höra att jag har inspirerat någon till läsning av en särskild bok. Hoppas att du kommer att tycka om den.