Morgon, på väg till jobbet. Medan bilen färdas genom ett tröstlöst grått och novemberblött industrilandskap, slutar cd-boken som jag lyssnat på med huvudpersonens död. Ett väntat slut, men inte desto mindre känslosamt och gripande. Det är Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark jag haft i öronen ett tag, du som har läst boken förstår säkert vad jag menar. Jag byter skiva, från bok till musik, och det blir Lars Winnerbäck. Vemodsfaktorn skjuter upp i höjden. Regnet tilltar. Snart är jag dock framme och stämningen bryts. Tur det!
