Stundande natten

Det behöver inte alls vara tungt och sorgligt att läsa en bok om döden. Romanen Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark är en osentimental men rörande berättelse om skådespelaren Hasse som väntar på att dö - först tillsammans med tre andra dödssjuka män på sal fem, sedan ensam i ett annat rum. På ett hörn är Stundande natten även en kritik av bristande resurser inom sjukvården.

De tre vännerna, som man kan kalla dem, är en tyst främling från andra sida jorden, spelmissbrukaren Börje och uteliggaren Harry. En verkligen omaka samling gubbar som har en sak gemensam: de är alldeles ensamma. Deras till synes dystra tillvaro får en guldkant genom systrarna Angelas och Birgits omsorger och medmänskliga bemötande och genom att humorn inte har lämnat dem. Till persongalleriet hör även den till synes okänslige doktor Möller och prästen Anna-Britta med förmågan för att göra rätt sak vid rätt tidpunkt.

Stundande natten är en vacker text om hur det kan vara att förbereda sig för att inte längre finnas. Hasse läser mycket böcker om döden och funderar kring dödens existentiella väsen och han ser tillbaka på sitt liv. Han är också djupt förälskad i syster Angela, utan att det känns det minsta patetiskt i sammanhanget.

Det förs samtal om döden, om vad som händer sedan och man slår vad om evigheten. Medan Börje och Harry väljer att ha sista ordet i spelet, kämpar Hasse in i det sista trots smärtor och en värld som blir allt trängre och trängre. Men han behåller sin värdighet. Slutligen kommer sista natten och befrielsen och det är bara vackert...

Jag tycker väldigt mycket om Wijkmarks språk som är enkelt, poetiskt, trösterikt och totalt osentimentalt. Jag är verkligen förtjust i den svarta humorn som gör Hasses tillvaro uthärdig och läsningen bitvis rent av rolig. För vad sägs om syster Birgits hojtande på morgonen: "Upp och hoppa, nu får det vara färdigdött här på ett tag!" Den dödssjuke Hasse är bara tacksam för sådant, han tycker att det är precis vad han behöver. Då känner han sig levande. Han vill inte ha medömkan.

Carl-Henning Wijkmark har belönats med Augustpriset 2007 för Stundande natten, denna endast 150 sidor långa hyllning till livet. En fantastisk bok. En hoppfull bok. Trots att huvudpersonen dör på slutet. Eller kanske just därför.

Jag tycker också mycket om omslaget - skeppet som befinner sig på kanten av en jättevåg precis innan det störtar ner i djupet. En talande bild.

Du kan provläsa ett avsnitt ur boken här eller ta del av SvD:s recension här.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

Juljuljuljuljuljul...

Första advent idag, julstakarna lyser i fönstret. Det första ljuset har blivit tänt och ett och annat föremål antyder vilken helg som är i antågande. Men lagoma julpynt är bäst. Det tycker jag. Så där lite diskret bara. Bara så att det käns juligt utan att man får en rödgrön-tomtenisse-glitterkort-och-frostlyktor-chock. Jag är ingen juloman. Jag vill ha det lugnt och skönt. Blir nervös av julklappshysterin och förkastar julkitsch. Ändå har jag köpt JulAmelia och Allers Julmagasin. Vad har jag förväntat mig? Snacka om att falla för grupptrycket. Olikt mig. Min äkta hälft kommenterade inköpet med "Sånt skit!" Haha. Hohoho.

Nu, när jag har läst de båda, är jag nästan övertygad om att jag måste rusa till närmaste loppis och inhandla gamla handbroderade lakan för att egenhändigt sy sötaste söta krukpåsar till mina julblommor. Annars kanske det inte blir nån riktig jul. Sen ska jag göra egna chokladpraliner åt hela släkten, men innan jag kan ge bort dem så måste jag tillverka gulligaste gulliga pralinlådor av tändsticksaskar. Lätt gjort med lite lim, vackra band, bokmärken och stjärnor och glitter. Och handbroderade tygband att ha runt osten är ett måste. Och småkakor som doftar äkta vanilj till kaffet. Och julgranspynt som man själv syr av filt. Och egentillverkade julklappskort och placeringskort och kransar på dörren och i fönstren. Oj, vilka tjusiga bilder det finns på allting i tidningen, och alla människor ler så där mjukt och lyckligt! Hjääääääälp!

Dags att besinna sig. Om du vill ha 502 säkra tips för hur du garanterat kan gå in i väggen innan julafton, köp dessa tidningar. I annat fall borde du helst låta bli. Vi jobbar väl ändå heltid, många av oss. Så snälla, ta det lugnt. Det finns ett liv även efter jul. Ha en lugn och fin första advent!

Sputnikälskling

Sputnikälskling är Haruki Murakamis senaste bok på svenska, även om den inte är hans senaste, utan har nästan tio år på nacken. Sputnikälskling är ett passionerat triangeldrama och en roman om obesvarad kärlek som vållar mycket smärta. Vi följer tre personer: Sumire, läraren K och Myu. Sumire är huvudpersonen som berättelsen kretsar kring, läraren K är berättaren och affärskvinnan Myu fyller funktionen av en katalysator de två emellan.

Kortfattat handlar Sputnikälskling om den bohemiska unga Sumire som hoppat av universitetsstudierna för att bli författare men det går trögt. På ett bröllop träffar Sumire den smärtsamt vackra och eleganta affärskvinnan Myu och förälskar sig våldsamt i henne, fast hon tidigare inte alls uppvisade några tecken på att vara lesbisk. Kärleken kommer som en orkan över Sumires själsliga landskap. Myu anställer Sumire på sitt framgångsrika vinimportföretag och så småningom åker de till en grekisk ö där Sumire under mystiska omständigheter försvinner. Försvinnandet äger rum efter en natt då Sumires kärlek till Myu har ställts på sin spets. Efter ett surrealistiskt skildrat övergrepp fjorton år tidigare är Myu nämligen oförmögen att ta emot ömheter, vilket innebär att Sumires kärlek aldrig kan bli besvarad. Hela historien berättas av den anspråkslöse läraren K, som i sin tur är olyckligt kär i Sumire. Trots att K kommer till Grekland för att hitta Sumire förblir hon borta. Några månader senare ringer hon visserligen till honom, mitt i natten så som hon alltid brukade göra, men då har hela romanen hamnat i ett skede då det är omöjligt att skilja mellan dröm och verklighet.

Boken har en stark sexuell laddning men trots de ibland förekommande perversionerna är tonen i språket melankoliskt sensuell. Det är sorgligt, vackert, lågmält och musikaliskt. Murakami är en illusionskonstnär som "lurar" sin publik utan att någon fattar hur han bär sig åt. Han kan sina trick. I början känns berättelsen vardaglig och närmast banal, men vardagen i Murakamis berättelser följer alltid sin egen logik tills gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut utan att man märker när det sker. Hans historier är förrädiska. Som en mörk skog full med psykologiska och existentiella avgrunder.

En av poängerna i romanen ligger även i den lite märkliga titeln - Sputnikälskling. Sumire har nämligen förväxlat sin favoritförfattare Jack Kerouacs epitet beatnik med ryskans sputnik, ett ord som betyder resesällskap. Kring dessa ord spinner Murakami romanens kärlekshistoria. Sumires, K: s och Myus berättelser slingrar sig in och ut ur varandra och de tre personerna möts och skiljs som små föremål utslungade i rymden. Typiskt för boken är till exempel stället där Myu beskriver flyktigheten i hennes och Sumires intensiva möte natten innan Sumire försvann:

"Men det handlar om ett ögonblick. I nästa ögonblick är vi tillbaka i vår absoluta ensamhet. Tills vi brinner upp och blir ingenting".

Bilden av satelliterna som ensamma vandrare i rymden återkommer hela tiden som genomgående symbol. Men det är inte bara symboliken som gör romanen till det den är. En viktig roll spelar även de talrika referenserna till västerlänsk litteratur och musik. Att berättarrösten i Sputnikälskling bär namnet K är en i synnerhet lyckad symbios av symbolik och litterär referens. Det är både en anspelning på huvudpersonen i Franz Kafkas roman Process och, tror jag, även Kafkas egen vilsenhet i världen.

Trots att Murakami spelar ut hela sitt register är Sputnikälskling betydligt mer avskalat och tillgänglig än till exempel Kafka på stranden som jag också har läst. Å andra sidan är Kafka på stranden intressantare ur litterär synvinkel. För en läsare som inte har stött på Murakami tidigare är dock Sputnikälskling en bra inkörsport.

Läs även recension i DN, SvD och på bloggen Du är vad du läser.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Augustpriset 2008 - kort reflektion

Och vinnare är:

Skönlitteratur: P O Enquist, Ett annat liv. Ett utmärkt och självklart val, tycker jag. En bok för alla och en var. Läs mera i DN. (Boken finns på Bokus och på AdLibris.)

Facklitteratur: Bengt Wanselius & Paul Duncan, Regi Bergman. Ett mastodontverk som föga förvånar som vinnare, men kanske inte en bok som hamnar under gemene mans julgran, inte minst på grund av priset och vikten (drygt 1200 spänn för 6 kg). Läs mer i DN. (Boken finns på Bokus och på AdLibris.)

Barn- och ungdomslitteratur: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones. En bok som jag inte vet något om, annat än att den handlar om en gorilla. Läs mera i DN. (Boken finns på Bokus eller på AdLibris.)

Lika som bär?

Visst är Staffan Ulfstrand och Charles Darwin rätt lika varandra? Det är bara längden på håret och skägget som skiljer. Staffan Ulfstrand har skrivit boken Darwins idé (recension i ett tidigare inlägg).

Så sant, så sant!

"Vi jobbar mycket mer än vi borde, bara för att tjäna pengar som vi inte behöver, bara för att kunna köpa saker som vi inte vill ha för att sedan imponera på folk vi inte gillar." Ungefär så sa Amos Oz i K-special häromkvällen. Bland annat klokt och mänskligt. Det var givande att lyssna på honom. Om alla tänkte som han så skulle det inte bli några krig världen.

Den israeliske författaren Amos Oz är kanske mest känd för romanen En berättelse om kärlek och mörker.

Darwins idé. Den bästa idén...

Hur ofta händer det att man kommer på sig själv med att sitta och läsa en bok med munnen gapande av förvåning och fascination? Sällan, eller nästan aldrig. Men när jag läser Staffan Ulfstrands Darwins idé. Den bästa idén någon någonsin haft och hur den fungerar idag så händer det ideligen. Helt otroligt.

Nästa år kommer gamle Darwin att fira ett dubbelt jubileum: det blir 200 år sedan han föddes och 150 år sedan hans viktiga bok Arternas uppkomst kom ut. Människans härkomst kom ut först 1871.

Charles Darwin utbildade sig till präst men när han antog erbjudandet om att följa med på en jorden runt resa tog hans liv plötsligt en annan riktning. Resan tog fem år och det var då han började ställa sig frågan hur det kommer sig att arterna förändras och vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom förändringarna. Det var under vistelsen på Galapagosöarna som evolutionsteorin föddes. Darwins idé om naturligt urval gäller fortfarande och är grund till dagens forskning om så väl mikrober som om hur människan har blivit som den har blivit.

Det Darwin har åstadkommit är inget annat än en naturlig skapelseberättelse, byggd på tillgängliga fakta som går att ompröva vetenskapligt. Enligt hans teori finns det inte längre behov att tro att Gud hade ett finger med i spelet. Revolutionerande och provocerande. I vissa delar av världen ännu idag. Trots alla belägg!

I boken Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag berättar Staffan Ulfstrand dels hela den spännande historien bakom Darwins upptäckt, dels gläntar han på dörren till dagens moderna evolutionsbiologiska forskning.

Det är otroligt fascinernade läsning om hur olika arter fungerar, har anpassat sig till varandra, fortplantar sig, tar hand om sin avkomma, skaffar föda och lever. Häpnadsväckande läsning! Tänk vad naturen kan!, utbrister jag med jämna mellanrum och tvingar min närmaste omgivning att lyssna på utvalda stycken.

Språket i boken är populärvetenskapligt och kryddat med humor, även om det bitvis är mer vetenskapligt än populärt, borde jag kanske påpeka. Ibland är det alldeles för många naturvetenskapliga termer och uttryck för mitt humanistiska sinnelag, men jag accepterar svårighetsgraden utan att gnälla, för jag förstår att viss terminologi inte kan undvikas i en text om Darwin och hans evolutionsteori. Det är trots allt ingen barnbok man gett sig in på. Dessutom får man lön för mödan i form av ny kunskap om den fantastiska värld som vi är en del av.

För vilken läsare har Staffan Ulfstrand skrivit boken? För alla som är intresserade av livet på Jorden, av all artrikedom och arternas anpassningar till speciella levnadsförhållanden. Boken är även för alla som fascineras av mysteriet människan och hur hon blivit Homo Sapiens.

Och visst liknar författaren och intresseobjektet varandra ?

En perfekt julklapp för alla vetgiriga. Och billig är den också. Hör Staffan Ulfstrand berätta om sin bok. DN:s recension finns att läsa här. Bokhoran är också fascinerad.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Fler tv-tips i kväll

1) K-special i tvåan handlar om författaren Amos Oz. I kväll kl 20.oo. (Även i SVT2 23/11 och SVT2 24/11.)

2) I Beckman, Ohlson och Can pratar man i kväll kl 21.30 om att vara pretentiös. Eva Beckman samtalar om prettoskräck med Kay Pollak, Björn Ranelid, Henrik Schyffert och Björn Wiman. Är mest nyfiken på vad Ranelid har att säga. Är inte han pretto-personifierad?
(Även i SVT2 23/11, SVT24 24/11 och SVT2 25/11)

Intervju med Bodil Malmsten

Igår den 20 november var Bodil Malmsten gäst i Gokväll. Intervjun i sin helhet kan du se här (ca 4 minuter in i programmet). Bodil pratar om Roberto Saviano och om sin nyligen utkomna bok Sista boken från Finistére. Tyvärr säger hon alldeles för ofta ordet liksom, vilket förvånar mig med tanke på vilken ordkonstnär hon är. Men denna lilla brist kanske bara är bevis för hennes påstående att hon sliter något förskräckligt med varje formulering innan hon publicerar någon text. Ingen är alltså fullkomlig, inte ens författarinnan Bodil, Bokmanias lilla husgud.

Bodils egen kommentar till hur det känns att vara gäst i Gokväll finns på hennes blogg.

Bokenkät

På Ett hem utan böcker hittade jag denna bokenkät:


1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag brukar helst förtränga sådana. Men en som verkligen har etsat sig i minnet är Storlek 37 av Denise Rudberg. En offatbart dålig bok.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det finns flera. Men Greven Monte Christo av Alexandre Dumas har en särställning då den på allvar väckt min bokslukarlust. Jag var i 12-årsåldern och glömmer aldrig känslan. Sen är det Borta med vinden av Margrett Mitchel som gav mig tröst i ungdomen när jag hade det lite svårt och Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom som lärde mig lite om vad livet går ut på, egentligen.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Tja, säkert. Men kommer inte ihåg. Kanske När lamnen tystnar och de som kom efter, vad de nu heter.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag gillar snygga bokmärken och har flera stycken som dock gärna försvinner. Och jag skäms för att skriva det, men hundöron förekommer.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...?
Till vardags är det kvällar som gäller, när jag är ledig när som helst det är möjligt. Nästan aldrig i sängen innan jag somnar, för då somnar jag.

6. Vad var den första bok du läste?
Omöjligt att minnas titeln. Men den handlade om en flicka som inte hade några föräldrar och var mycket ensam. Jag var kanske 8 år.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Båda har sina fördelar respektive nackdelar. Brukar köpa både och.

8. Vilken bok läser du nu?
Lyssnar på Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Ska kanske börja på P O Enqvists senaste. Eller något annat. Bokhögen är höööög.

9. Och vilken sida är du på?
Tredje skivan.

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Jag markerar gärna intressanta ställen och stryker under citat. Mat och dryck spiller jag inte avsiktligt, men olyckor händer.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Inte så mycket, tror jag. Jag väljer böcker utifrån vem som har skrivit dem eller vad jag har hört om dem. Jag gör alltså vanligtvis ytterst medvetna bokval.

12. Sidantalet, då?
Spelar ingen roll.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Måste jag svara på det? Ja, jag vet att jag är hopplös!

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Självklart. Flera stycken.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Fick en bokhylla över mig en gång, men då var jag barn.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag rensar bort böcker som jag är "färdig" med. Det vill säga som jag inte vill läsa fler gånger och som jag så att säga vuxit ifrån. Eller som jag inte gillade.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Näh, fy, aldrig! Tycker att det är äckligt när folk läser på toan. Har bacillskräck.

18. Just det, läser du i badrummet?
Det är en annan sak. Ett varmt bad, levande ljus, ett glas vin på badkarskanten och en bra bok. Härligt.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Innan bloggen skrev jag en läsadgbok. Nu är det bloggen som gäller. Men inga listor i Excel, det ser jag ingen mening med.

Länge leve Selma!

Idag den 20 november 2008 är det Selmas 150-årsdag. Ett fyrfaldigt leve: hurra, hurra, hurra, hurra!

En svunnen dag

Ett av det tråkigaste som finns för en bokmal är att bli sängliggande utan att kunna läsa. Ännu värdelösare blir det när man knappt kan lyssna på en cd-bok där man ligger i mörkret under filten och med ett huvud som värker och värker, för man somnar stup i ett så dåsig som man är. Migrän är inte kul! En bortkastad dag. Totalt värdelös! Och blogga? Glöm det! Hjärnan är som gröt och dataskärmen attackerar ögonen med sitt starka sken. Inte skönt alls. Men man vill ju så gärna, bara en liten stund - sitta vid datorn som vanligt. Har roat mig lite med testet If You Were a Poet som ska kartlägga ens litterära temperament och resultatet har gjort mig lite snopen. Jag vet inte vem Sapphire är, har aldrig hört talas om henne (där är vi fler, har jag förstått), så det är omöjligt för mig att avgöra testets pålitlighet. Fast jag kan ju, så snart benen bär mig igen, gå till biblan och låna något av denna för mig hittills okända Sapphire.

Var nöjd...

Var nöjd med allt som livet ger
och allting som du kring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Var glad och nöjd, för vet du vad?
En björntjänst gör ju ingen glad.
Var nöjd med livet som vi lever här.
Varthän jag än strövar, varthän jag än går
står djungeln och snår kring mina spår.
Jag älskar bin och deras bon,
för honung är ju min passion
och vill du av myror få munnen full
så ta en titt under sten och mull.
Kanske smaka på dem!
-Äta myror?
-Ha ha, det är världens käk.
Kittlar döskönt i kistan.

(Baloos sång, ur Djungelboken. Text och musik Richard & Robert Sherman. Sv text: M. Söderhjelm)

Ha en skön söndag. Och måndag och tisdag och ...alla andra dagar också!

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna

När jag senast skulle resa med tåg, en och en halv timme dit och en och en halv timme tillbaka under en och samma dag, tog jag med mig Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande tryck stjärna i handväskan. En lagom nätt pocketbok att stoppa i handväskan. Så fort tåget rullade iväg åkte boken fram. Innan ens fem minuter hade gått bromsade vi in vid min slutdestination. Jag menar att det kändes som fem minuter. Så uppslukad blev jag av boken.

Jag blir visserligen alltid uppslukad av Bodil Malmstens böcker, det har säkert alla som följer den här bloggen redan förstått. Fast i alla fall...

Vill du läsa en fängslande samtidsskildring av människors liv i Sverige? Läs då För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. Det är en bok där fem svenskar, män och kvinnor i olika åldrar, pratar om sig själva. För sig själva. De är ganska ensamma. De mår dåligt fast de är friska, de längtar och de har gett upp. De lever i ett samhälle men känner sig totalt utanför. På omslaget står det att de här människorna "skulle kunna prata med varandra men eftersom de är svenska människor som inte känner varandra så gör de inte det". Och så är det ju, eller hur. Typiskt svenskt.

Det bodilmalmstenska språket slår alltid huvudet på spiken (eller tvärtom, föresten). Bodil Malmsten kallar saker och ting vid deras rätta namn, hon är cynisk och rolig och obarmhärtigt ärlig. Texterna är sorgliga och roliga på en och samma gång.

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är som en bruksanvisning i hur man inte ska göra om man vill vara åtminstone en liten gnutta lycklig någon gång i livet. Det är en bok som man förmodligen vill läsa flera gånger, för så är det med Bodil Malmsten - hon finner alltid hopp i den djupaste förtvivlan.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Nya länklistan...

över mina favvobloggar fyller mig med förtjusning. Nu har jag koll över vem-vad-och-när. Strålande.

Varning för julbluff!

OBS! Den som spikar på julafton har allvarliga problem är inte någon uppföljare till Den som inte tar bort luddet ska dö!. Det är exakt samma bok men i en röd julutgåva. Eftersom det tydligen inte står på omslaget kan man lätt tro att innehållet är nytt. Det är det alltså inte.

Förlagets beskrivning lyder som följer: "Julutgåva av succén Den som inte tar bort luddet ska dö! Nytt omslag, ny titel - samma innehåll."

Bokmania buar! Skumt, onödigt, larvigt. Ett idiotiskt säljknep. Vad är det för fel med gult? Min åsikt är att en så vansinnigt rolig bok som Den som inte tar bort luddet ska dö! borde ha förmåga att hitta till sina läsare även oavsett färg. Påsk eller jul, strunt samma.

RS & SR kommer och möts

RS SR

Vad spännande! En begivenhet som man bara inte får missa är på gång. Den 25 november kommer Roberto Saviano och Salman Rushdie att samtala på tema "Det fria ordet och det laglösa våldet" och hela seminariet ska filmas av SVT (tacka vet jag public service). Båda författarna kommer på inbjudan av Svenska Akademien och träffas i Börssalen. Hoppas att SVT tänker sända direkt eller åtminstone rätt snart efter. (Läs mer i DN)

Tecken till kärlek

Det är en speciell bok, romanen Tecken till kärlek av Jan Kjærstad och jag är mycket glad att jag har hittat till den i bokdjungeln. Redan titeln är ju lite speciell. Det borde väl stå Kärlek till tecken, tänkte jag först. Men nej, det är rätt. Och romanens handling ger ett uttömande svar på alla eventuella frågor kring titelns utforming.

I centrum för berättelsen står Cecilia, en ung och lovande grafisk formgivare och författare som en dag råkar för en trafikolycka och får hjälp av Arthur, musiker, allkonstnär och bagare av sensuella bröd. Arthur blir Cecilia stora kärlek. Tecken till kärlek är alltså i första hand en omvälvande kärlekshistoria, smart kopplad till Cecilias komplicerade livsbana och något udda uppväxt samt hennes relation till farfar. Cecilia är romanens berättarröst.

I andra hand är Tecken till kärlek en berättelse om skriftens och litteraturens magi. Cecilia ser det som sin livsuppgift att skapa ett nytt typsnitt. Men inte vilket typsnitt som helst utan ett typsnitt av ett slag världen aldrig för skådat. Ett typsnitt som kan lyfta sina texter till hittills oanade höjder. De älskandes typsnitt. Ett kärlekens typsnitt. Känslosamt, sinnligt, sensuellt och erotiskt. Att ta fram typsnittet är ett mödosamt arbetet och hon uppkallar det efter sig själv.

En text skriven med Cecilia-typsnitt är vigt åt beundran, framgång och succé. Och det fungerar, för när hennes egen roman ges ut, skriven med Cecilia-typsnitt förstås, blir den en bästsäljare.

Boken Tecken till kärlek är vemodig, magisk och svår att lägga ifrån sig. Den är otroligt välskriven och språket är en ren njutning. Jag gillar associationsrikedomen och även de talrika referenserna till egyptisk mytologi och litteratur i stort. Det finns en stark och obeskrivbar känsla inneboende i Kjærstads text, som om det var han själv som uppfann kärlekens typsnitt och skrev sin roman med det i syfte att trollbinda läsaren.

Jan Kjærstad berättar om en verklighet som har förmågan att rinna ut i något sagolikt. Att läsa Tecken till kärlek ger värmen i själen. Passar utmärkt i vintermörkret.



Översattes från danskan av Inge Knutsson.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

Vemodig morgon

Morgon, på väg till jobbet. Medan bilen färdas genom ett tröstlöst grått och novemberblött industrilandskap, slutar cd-boken som jag lyssnat på med huvudpersonens död. Ett väntat slut, men inte desto mindre känslosamt och gripande. Det är Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark jag haft i öronen ett tag, du som har läst boken förstår säkert vad jag menar. Jag byter skiva, från bok till musik, och det blir Lars Winnerbäck. Vemodsfaktorn skjuter upp i höjden. Regnet tilltar. Snart är jag dock framme och stämningen bryts. Tur det!

Tur att det inte gick till så här...

Kafka forever

Kul, haha.

Haruki rockar fett

Är kvartsvägs in i berättelsen och den tär sig bara bättre och bättre. Go Haruki, go!

Vägen

Ibland får man en läsupplevelse som varar flera dagar efter att man har läst ut boken i fråga. Man tänker på den, grubblar, vill inte släppa taget.

Sedan finns det böcker som man blir drabbad av som av en blixt. Man blir hänförd, förstummad och paralyserad av känslan att boken har lämnat ett evigt brännmärke i ens medvetande. En närmast hypnotisk upplevelse. Det är sällsynt, men det händer.

Romanen Vägen av Cormac McCarthy är av den sorten.

Det är länge sedan jag har läst något så mörkt och så sugestivt som Vägen. Det finns inte en gnutta hopp någonstans, inte en strimma ljus. En kallt och öde värld täckt av aska och snö. Allt är dött och mer eller mindre nedbränt. Solen finns inte längre, bara moln och bitande kyla. Genom denna apokalyptiska värld vandrar en far och hans lille son på väg söderut, till havet som en gång för länge sedan varit blått.

Dagar, veckor, månader och år utan att veta om något annat än mörker väntar på dem där vid kusten. Ensamma går de på vägen dragandes på en gammal kundvagn med sina få livsförnödenheter och är ständigt på sin vakt, för om de skulle upptäckas av de onda skulle det betyda döden. De har en gammal revolver med två kulor i (snart bara en) att försvara sig med. Det är svårt att hitta mat och hålla värmen.

Men de har varandra. Det är så mycket kärlek och ömhet mellan mannen och hans pojke så det gör ont i hjärtat. En bit in i berättelsen förstår man att pojkens mamma dog kort efter att pojken föddes och att han kom till världen vid tidpunkten för katastrofen. Vad det var för global katastrof får läsaren själv göra sig en bild av, det sägs aldrig rakt ut vad som egentligen hände, men man anar att någon typ av massförstörelsevapen hade använts.

"De letade igenom de sista vagnarna och gick sedan utmed spåret till loket och klättrade upp på gångbryggan. Rost och flagnande färg. De steg in i förarhytten och han blåste bort askan från förarstolen och satte pojken vid reglagen. De var mycket enkla. Inte mycket mer att göra än att föra gasvredet framåt. Han utstötte tågläten och signalläten men han var inte säker på om pojken förstod något av det. Efter en stund tittade de bara ut genom den smutslagrade rutan mot platsen där spåret gjorde en böj ut i de vissnade ogräsen. Om de såg olika världar visste de ändå samma sak. Att tåget skulle stå där och vittra ner i evighet och att det aldrig mer skulle rulla ett tåg.

- Kan vi gå härifrån, pappa?

- Ja. Naturligtvis kan vi det."

Varför klamrar de sig så envist vid ett liv som inte har någon framtid? Varför inte bara lägga sig ner och dö? Och visst finns tankar på självmord i mannens huvud. Ändå ser han till att pojken lär sig att läsa. Så länge kärleken mellan mannen och hans son finns, finns det hopp. Någonstans. Måste finnas. Det kanske är så enkelt att livet måste gå vidare, oavsett villkoren.

Vägen är en roman om en resa, både yttre och inre. Språket är sugestivt och avskalat. McCarthy är mästare på att fånga detaljer i miljön som understryker den kusligt mörka atmosfären och hopplösheten i situationen. Inte en bokstav för mycket. Varje sida är stark och viktig och man slukar en efter en...

Jag har också noterat att varken mannen eller pojken har något namn och när det gäller mannen så känns hans förflutna helt utsuddat. Han hade fru, hus, bil, pengar och arbete, men det livet är begravt under askan och inget av det betyder något längre. Det är borta. I den värld han lever nu spelar en personlig identitet ingen som helst roll längre. Han har blivit ingen. Och all boklig visdom som han en gång hade fått känns plötsligt som en enda stor lögn.

"...han stod i de förbrända ruinerna av ett bibliotek där svartnade böcker låg i vattenpölar. Omkullvälta bokhyllor. Vrede över lögnerna som stod ordnade i tusental i rad efter rad. Han tog upp en av böckerna och blädrade igenom de tunga uppsvällda sidorna. Han skulle inte ha trott att värdet av den allra minsta sak byggde på förväntningar om en kommande värld. Det förvånade honom. Det uttrymme som dessa saker upptog var i sig självt en förväntan. Han släppte boken och tog en sista rundblick och gav sig ut i det kalla grå ljuset."

Så långt kan det gå med mänskligheten...

En makalös bok! För översättning står Thomas Preis!

Köp den på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

Ställ bilen i jättebokhyllan

Foto: jonathan_moreau (originalbilden finns här)

Det är en sådan kväll då jag inte orkar göra mer än bara planlöst surfa på nätet, men titta vad jag har hittat - en bild på ett parkeringshus åt boknördiga biblioteksbesökare. Detta coola parkeringshus finns i Kansas City. Är det inte läckert? Min skruttiga Opel skulle säkert pigna till om den fick stå bakom exempelvis Romeo och Julia och pusta ut en stund. Lite skillnad mot alla dessa dunderfula Åhlens-parkeringshus...

Är det synd om människorna?

"Det är inte synd om människorna. Den enda synden är den att tycka synd om sig själv. Det finns folk som pratar om att du ska känna efter, i djupet av din själ ska du känna efter vad du känner och släppa fram det. Smärtan, det onda, måste fram i ljuset, sägs det. I helvete heller. Om det är något som är framme i ljuset utan att du behöver ta fram det så är det smärtan, det som gör ont. /.../ Du lägger inte din smärta på andra, du bär den själv. Din längtan är större än du har resurser att hantera, men det är ditt problem."

(Av Bodil Malmsten, ur För att lämna ett meddelande tryck stjärna)

Kundera i svensk översättning - Bokmania tipsar

Det är mycket skriverier om Milan Kundera just nu och därför vill jag tipsa lite om hans böcker- romaner och esääer. Några av Milan Kunderas böcker i svensk översättning finns att beställa på AdLibris respektive på Bokus (klicka på respektive länk för att se hela listan). För övrigt rekommenderar jag att besöka ett bibliotek nära dig, då det finns fler titlar att tillgå där, bland annat det rätt berömda Skämtet. Här på Bokmania finns recensioner av Varats olidliga lätthet och Ridån (se i så fall under kategorin Milan Kundera i menyn till höger). Mycket nöje!

Internationell författarelit stödjer Kundera

Redan igår kväll publicerade franska BibliObs.com och tjeckiska iDnes nyheten om att elva internationellt kända författare (bland dem fyra Nobelpristagare*) ger sitt fulla stöd till den för angiveri anklagade Milan Kundera. Idag har nyheten om att solidaritet ännu inte har blivit ett tomt ord spritt sig över Europa. (Bokmanias tidigare inlägg finns här och här.)

Författarna har undertecknat ett uppror där det står att Kunderas namn har dragits i smutsen i en medvetet konstruerad förtalskampanj och att det redan är bevisat att han är oskyldig till anklagelserna om angiveri i Tjeckoslovakien på 50-talet.

De som kräver att Milan Kunderas anseende rentvås är J.M. Coetzee*, Jean Daniel, Carlos Fuentes, Gabriel Garcia Marquez*, Nadine Gordimer*, Juan Goytisolo, Pierre Mertens, Orhan Pamuk*, Philip Roth, Salman Rushdie och Jorge Semprun. (Se även i SvD).

Tidningen Respekt som publicerade den inkriminerade artikeln vägrar att ge Kundera en offentlig ursäkt, så det återstår att se om Kundera kommer att gå vidare till domstol eller låter allt bara vara.

Borde-måste-ska... läsas

Finns det böcker som är mera angelägna att läsas än andra? Jag tror det faktiskt. Här är två av dem och jag skäms för att jag ännu (!) tillhör de som inte har tagit till sig deras budskap: Satansverserna från 1988 och Gomorra från 2006. Självklart står de båda på läslistan, har gjort det sedan de kom, men vad hjälper det, olästa böcker är olästa böcker. Ingen annan åtgärd finns än att läsa dem. För konstens skull. För yttrandefrihetens skull. För att ta ställning. För att lära sig något om världen vi alla lever i. Ordets makt är stor! Utan tvekan.



"Det faktum att jag lever under ständigt mordhot beror på att många personer har läst min bok, och det i sin tur beror på att mina berättelser är skrivna på ett sådant sätt att folk vill läsa och kan tillägna sig dem. Om jag hade skrivit en vetenskaplig artikel så skulle min text aldrig ha nått en så bred publik. Med andra ord är det litteraturen och ordets makt som har gjort att den situation som jag lever i idag är farlig." (Roberto Saviano, DN)

Salman Rushdie, vars bok Satansverserna fyller 20 år, vet vad han pratar om när har råder Saviano att "frigöra sig själv, för ingen annan kommer att göra det åt honom". Jag hoppas att Roberto Saviano lyckas att återta sitt liv, maffians mordhot till trots. Jag hoppas att det onda kommer att förlora.

Snart kommer Roberto Saviano, 29-år gammal och mordhotad för att ha skrivit en bok om maffian, till Stockholm för att tala om det fria ordet. Svenska Akademien står för inbjudan.

Läs mer om Saviano här och här. Hela Savianohistorien i korthet finns här.

Home sweet home

Borta bra men hemma bäst, med massor av välkomnande helgläsning i form av den nya tidskriften ViLäser, förra veckans DN-Boklördag och dagens DN-Kultur om bland annat ordets makt enligt Roberto Saviano. Läser också att han ska komma till Sverige på inbjudan av Svenska Akademien, vilket jag personligen betraktar som en viktig gest och ställningstagande. Samtidigt fyller Rushdies Satansverserna 20 år.

Under min veckolånga hemma-hos-mamma-vistelse i Tjeckien har jag läst Tecken till kärlek (Jan Kjaerstad), För att lämna meddelande tryck stjärna (Bodil Malmsten) och Vägen (Cormac McCarthy). Jättebra böcker alla tre, jag återkommer naturligtvis till dem så småningom.

Dessutom har jag försökt att läsa allt vad tidningarna skrev om Milan Kunderas påstådda angiveri på 50-talet och summa kardemumma av den debatten är att anklagelsen inte är underbyggd med tillräckliga bevis och tills det sker, om det nu överhuvudtaget är möjligt, är Kundera oskyldig. (Tidigare i SvD)

Befolkningen däremot är delad i två läger: De som alltid har gillat Kunderas böcker står fast vid sin övertygelse att allt bara är ett elakt förtal, medan hans hatare har fått vatten på sin kvarn. För så är det nämligen, att Kundera antingen är okritiskt älskad eller irrationellt hatad, det finns inget där emellan. Det står också utom allt tvivel att den enda som kan bringa ljus i affären är Kundera själv och han vägrar att diskutera saken. Typiskt honom, kan man säga. Under tiden letar man febrilt efter "självbiografiska bevis" i Kunderas romaner, mest i Skämtet. Många anser att en omtolkning av hans verk är på sin plats då saker och ting nu har kommit i en annan dager.

I mina ögon liknar hela situationen en hetsjakt i den tjeckiska litterära sandlådan, inte minst för att några snillen plötsligt tror att allt var uppgjort lagom till bokmässan i Frankfurt för att Kundera skulle få lite mera uppmärksamhet. Larvigt värre!

Vilka svenska författare i tjeckisk översättning har jag stött på? Inte så många. Har råkat snubbla över Linda Olssons Astrid och Veronika, P O Enqvists Boken om Blanche och Marie och en och annan Henning Mankel. Det finns säkert många fler, men jag har inte letat. Tillfälligheten fick avgöra.

Eftersom min svåger fyllde år medan jag var i Tjeckien, ville jag köpa Gommora av Roberto Saviano till honom, men den var slut överallt, så det fick bli Flyga drake av Khaled Hosseini i stället. Marknaden med översatt litteratur skiljer sig nästan inte alls från den i Sverige, vilket bevisar att bokmarknaden är en global marknad.

Och om jag har handlat böcker med mig hem? Gissa, haha.

Tjeck eller tysk? Läs svaret här:

Tjeck eller tysk? Kafkas identitetsproblem är lösta nu. I samtliga tjeckiska bokhandlar står Kafkas böcker under skylten "tjeckisk skönlitteratur", utom när de är på tyska för då står de under "tyskspråkig skönlitteratur". Trots att han skrev uteslutande på tyska, betraktar man alltså inte de tjeckiska versionerna som översättningar, utan snarare som en syskonvariant av originalet. Hur naturligt och självklart som helst.