"Vart jag mig i världen vänder, Finistère, Stockholm, staden nära Nantes – det är det dagliga livet som är mig övermäktigt, det lilla fina vanliga skitlivet som dagligen brakar ihop efter det att den stora katastrofen har klingat ut. Detta det dagliga livet som inte tar slut förrän jag gör det själv och var och en som har följt mina spår vet att den dag när mitt vanliga liv tar slut är jag inte med."Av mig och många andra en mycket efterlängtad (så kallad fristående) fortsättning på Priset på vatten i Finistère är kommen och det visar sig att det samtidigt är en avslutning: Sista boken från Finistère heter den och jag gillar inte det där ordet sista. Men så är det, inget att göra åt, allt har sitt slut, nångång. Bodil Malmsten har lämnat sitt Finistère och trots att jag har läst den Sista boken från Finistère så förstår jag fortfarande inte varför.
Jag tillhör förresten den skara människor som stenhårt har trott på vartenda ord i Priset på vatten i Finistère och känner mig därför grymt besviken när jag tvingas att förstå att mycket ändå varit fiction och att Bodil dessutom har bestämt sig att efter sju år lämna sitt lilla Finistèreparadis och flytta till en fuskrenoverad lägenhet i staden nära Nantes, flera timmars bilväg därifrån. Nantes! Bara namnet låter ogästvänligt jämfört med Finistère.
Som motto för sin bok har Bodil Malmsten valt Thomas Bernhards ord "Katastrofer behöver man inte oroa sig för, de kommer när de kommer" och de förklarar en hel del.
Vad handlar då Bodil Malmstens bok om? Tja, vad ska man säga... Det lilla liv vi alla lever medan katastroferna slår till. Varken mer eller mindre. Det är nära och vardagligt, tankegångarna är lätta att känna igen sig i: vinst och förlust, kärlek och sorg, glädje och besvikelse, tröst och förtvivlan. Livet som fortsätter oavsett vad som händer. Att det viktigaste är platser vi bär med oss i våra hjärtan, inte de som finns att finna på geografiska kartor.
"Så går det till bland de levande, du gör dig en trädgård, du lägger ner ditt hjärta i den och slår en påle igenom det, du har det du har så länge du har det och sedan har du det inte mer".
Men även om man förlorar det som ansets vara ens hela liv, så fortsätter livet, hur förtvivlat man än är. Kanske så förtvivlat att man nästan vill dö, men "det finns inget som heter bara dö. Självmordet är ett brott där brottslingen smiter och lämnar straffet åt dem som blir kvar. /.../ Ett självmordsförsök är en desperat handling av en människa som har insett att det inte finns någon hjälp att få, ingen att ropa på. Hon inser att ingen kan hjälpa henne utom hon själv och det är just det hon inte kan. Inte just då, inte just nu. Och det är just nu som räknas...."
Därför stiger Bodil upp ur sängen i sitt sovrum i Finistère och tar itu med det som behövs. Det är hennes sista sommar i Finistère och det finns ett slutdatum.
Om jag skulle välja en sak att ta med mig på färden från den här boken, så är det antagligen den lika enkla som söndertuggade sanningen att Man Måste Ta Vara På Nuet, för det kanske inte ges fler tillfällen till att säga just dem orden till just den personen eller att göra just det på just den platsen. Det kanske inte alls finns något som heter det kan jag göra nästa gång.
Men misströsta icke. Sista boken från Finistère är inte svart, även om det kan verka så till en början. Det finns alltid hopp om livet, och det vet Bodil Malmsten. Det vet vi allihop innerst inne. Man får inte ge sig, vad som än händer, för det finns inget ont som inte har något gott med sig.
Det är bara att kämpa på och gå vidare medan "haven andas - tidvatten in, tidvatten ut".
Som vanligt en förtjusande Bodil-Malmsten-bok. Fast det står att Sista boken från Finistère är fristående från Priset på vatten i Finistère, så rekommenderar jag att läsa den först om man inte har gjort det. Läsupplevelsen och förståelsen blir så mycket större då.
Ett utdrag ur boken finns att läsa här.
Läs även recensionerna i TidningenVi, i DN och i SvD.
Köp boken på Bokus
