måndag, oktober 13, 2008

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.
***
Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.
***
Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.
***
Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.
(Av Erik Axel Karkfeldt)

Inga kommentarer: