Sista boken från Finistère

"Vart jag mig i världen vänder, Finistère, Stockholm, staden nära Nantes – det är det dagliga livet som är mig övermäktigt, det lilla fina vanliga skitlivet som dagligen brakar ihop efter det att den stora katastrofen har klingat ut. Detta det dagliga livet som inte tar slut förrän jag gör det själv och var och en som har följt mina spår vet att den dag när mitt vanliga liv tar slut är jag inte med."



Av mig och många andra en mycket efterlängtad (så kallad fristående) fortsättning på Priset på vatten i Finistère är kommen och det visar sig att det samtidigt är en avslutning: Sista boken från Finistère heter den och jag gillar inte det där ordet sista. Men så är det, inget att göra åt, allt har sitt slut, nångång. Bodil Malmsten har lämnat sitt Finistère och trots att jag har läst den Sista boken från Finistère så förstår jag fortfarande inte varför.

Jag tillhör förresten den skara människor som stenhårt har trott på vartenda ord i Priset på vatten i Finistère och känner mig därför grymt besviken när jag tvingas att förstå att mycket ändå varit fiction och att Bodil dessutom har bestämt sig att efter sju år lämna sitt lilla Finistèreparadis och flytta till en fuskrenoverad lägenhet i staden nära Nantes, flera timmars bilväg därifrån. Nantes! Bara namnet låter ogästvänligt jämfört med Finistère.

Som motto för sin bok har Bodil Malmsten valt Thomas Bernhards ord "Katastrofer behöver man inte oroa sig för, de kommer när de kommer" och de förklarar en hel del.

Vad handlar då Bodil Malmstens bok om? Tja, vad ska man säga... Det lilla liv vi alla lever medan katastroferna slår till. Varken mer eller mindre. Det är nära och vardagligt, tankegångarna är lätta att känna igen sig i: vinst och förlust, kärlek och sorg, glädje och besvikelse, tröst och förtvivlan. Livet som fortsätter oavsett vad som händer. Att det viktigaste är platser vi bär med oss i våra hjärtan, inte de som finns att finna på geografiska kartor.

"Så går det till bland de levande, du gör dig en trädgård, du lägger ner ditt hjärta i den och slår en påle igenom det, du har det du har så länge du har det och sedan har du det inte mer".

Men även om man förlorar det som ansets vara ens hela liv, så fortsätter livet, hur förtvivlat man än är. Kanske så förtvivlat att man nästan vill dö, men "det finns inget som heter bara dö. Självmordet är ett brott där brottslingen smiter och lämnar straffet åt dem som blir kvar. /.../ Ett självmordsförsök är en desperat handling av en människa som har insett att det inte finns någon hjälp att få, ingen att ropa på. Hon inser att ingen kan hjälpa henne utom hon själv och det är just det hon inte kan. Inte just då, inte just nu. Och det är just nu som räknas...."

Därför stiger Bodil upp ur sängen i sitt sovrum i Finistère och tar itu med det som behövs. Det är hennes sista sommar i Finistère och det finns ett slutdatum.

Om jag skulle välja en sak att ta med mig på färden från den här boken, så är det antagligen den lika enkla som söndertuggade sanningen att Man Måste Ta Vara På Nuet, för det kanske inte ges fler tillfällen till att säga just dem orden till just den personen eller att göra just det på just den platsen. Det kanske inte alls finns något som heter det kan jag göra nästa gång.

Men misströsta icke. Sista boken från Finistère är inte svart, även om det kan verka så till en början. Det finns alltid hopp om livet, och det vet Bodil Malmsten. Det vet vi allihop innerst inne. Man får inte ge sig, vad som än händer, för det finns inget ont som inte har något gott med sig.
Det är bara att kämpa på och gå vidare medan "haven andas - tidvatten in, tidvatten ut".

Som vanligt en förtjusande Bodil-Malmsten-bok. Fast det står att Sista boken från Finistère är fristående från Priset på vatten i Finistère, så rekommenderar jag att läsa den först om man inte har gjort det. Läsupplevelsen och förståelsen blir så mycket större då.

Ett utdrag ur boken finns att läsa här.

Läs även recensionerna i TidningenVi, i DN och i SvD.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Cafébokhandel

I Brno där jag är just nu finns det en bokhandel kombinerad med en cafédel samt konstutställningslokal. Allt i ett. Jag gillar att gå hit, inte minst för att det är rökfritt här, till skillnad från alla andra caféer i Tjeckien. Först botaniserar jag en lång stund bland hyllorna och sen sätter jag mig vid ett cafébord med en caffelatte och en tidning. Eller med en nyinköpt bok och ett glas rödvin. Tittar pa konstverken pa väggarna och på människorna vid de andra borden. En stund av lugn och vardagslyx.

Varför finns inte sådana miljöer i Sverige? Eller finns de?

Leaving av Václav Havel

Igår kväll hade jag trevligt här i tjeckiska Brno, var nämligen pa teater och såg Václav Havels första pjäs på 18 år: Odcházení (Avgång/Leaving). Stycket var roligt och sevärt, även om inte helt i samma klass som till exempel Trädgårdsfesten, Audiens ellerVernissage. Men visst var det tveklöst en Havel-pjäs jag såg.

Tidigare brukade Havel driva med bland annat det kommunistiska ordbajseriet, nu är det det postkommunistiska han flitigt använder sig av. Kritiken riktas dock nu som då mot politikernas egenkärlek och deras strävan att roffa åt sig så mycket som möjligt innan det är dags att dra sig tillbaka från den politiska scenen.

Det typiskt havelskt-absurda består denna gång av repliker tagna ur Tjechovs Körsbärsträdgården, Shakespeares Kung Lear eller Kafkas Process. Tack vare alla smart inbakade citat försvinner pjäsens verklighetsanknytning och allt blir bara komiskt, på gränsen till absurt. Dessutom avbryter Havel ibland handlingen med att låta sin alter ego träda fram och resonera kring pjäsens uppbyggnad. Ett slags metadramatik alltså. Jag gillade knepet, särskilt när skådespelarna var ganska misstänksamma mot författarfiguren på scenen varpå ytterligare komik uppstod.

För övrigt handlar Avgång om en före detta politiker som tvingas avgå och lämna sin av staten ägda bostad, om journalisternas agerande, om efterträdarens otålighet att flytta in i villan fort som möjligt, om otrohet, svek, girighet, korruption, makt och moral.

Så vitt jag vet spelas pjäsen just nu i London, men jag hoppas att den snart kommer till Sverige också, för det är den värt.

Väntan

Omöjligt att passera tre pocket shop butiker och inte köpa något alls! Det blev Vägen av Cormac McCarthy. Flyget går om en timme. Kaffet smakar jättegott.

Omslagspapper

90 procent av sidorna i en roman känns som omslagspapper runt själva kärnan. Det säger Sigge Eklund i en intervju i ombordsmagasinet på Express tåget till Arlanda. Jag gillar omslagspapper.

Dags att kartlägga...

den tjeckiska bokmarknaden igen, bland annat förstås. Ett helt år har gått sedan sist, otroligt vad tiden går fort. Har varit i valet och kvalet om jag ska packa ner datorn, men har besinnat mig då det trots allt är ett familjebesök jag i första hand företar mig och då står det i huvudsak umgänge med mamma och syster på programmet. Inget kvällsbloggande alltså. Kan dessutom vara nyttigt att tänka på annat ibland, haha. Men eftersom det finns trevliga bok- och internetcaféer att besöka i staden Brno dit jag åker i morgon, så blir det inte helt tyst här på bloggen. Hoppas jag. Och finns det lektyr nedpackad i resväskan? Självklart. Böcker har jag alltid med mig, oavsett geografiskt avstånd, även om jag inte brukar ta med mig några mängder (jämfört med mångra andra bokmalar)- ett par tre små pocketar räcker gott och väl. På planet ska jag i alla fall läsa Tecken till kärlek som jag inte har kommit så långt i för att det var lite körigt på sistone. Nästan en lässvacka till och med. En återhämtning behövs.

Undrar också hur Kundera-snacket fortsätter...

Lite överspelat kanske...

men ändå ännu relevant.

Läser nämligen på DiePresse.com att Le Clézios författarskap bara är en parfymerad social kitsch och att han har fått priset bara för att han, liksom Svenska akademin, har sina sympatier lätt vänstervridna. Detta trots att Nobelpriset ska vara fristående från politik, bland annat. Det står också att Le Clézio bara är världberömd i Paris...

Ingen tvekan om att Die Presse är missnöjd med valet av årets nobelpristagare. Och Horace Engdahl har de inte heller mycket till övers för, inte bara på grund av hans klantiga USA-litteraturuttalande. Det är sällan man läser en så översvallande negativ kommentar i samband med Nobelpriset. En intressant läsning för den som kan tyska.

Och de nominerade är...

Nu vet vi vilka författare som är nominerade till 2009-års Augustpris. Några tunga namn finns med i år också....

Vad vet du om Augustpriset? Testa dina kunskaper här. Bokmanias resultat: 6 rätt av 8 möjliga.

Ögonblick av frihet

Virginia Woolf

Virginia Woolf (1882-1941), en av 1900-talets största författare, skrev romaner, noveller, essäer, tidningsartiklar, recensioner och... sin dagbok. Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941 är en förkortat version av ett gediget dagboksmaterial från den angivna tiden. Fast förkortad och förkortad - boken är ändå på över 700 sidor.

Bakom texturvalet står Quentin Bell, Virginia Woolfs systerson, och hans ledstjärna denna gång var att presentera författarinan Virginia Woolf. Jag tycker att han har lyckats. Egentligen kändes det hela tiden som att jag läste en roman och inte en dagbok. Virginia Woolfs dagböcker är litterär konst snarare än vardagsanteckningar.

Det är otroligt spännande att förflytta sig tillbaka till den tid då Virginia skrev sina mästerverk och läsa hennes egna tankar före och under skrivprocessen samt efter utgivningen. Ms Dolowway, Mot fyren, Orlando och flera andra... Fast hon var en tvivlande människa hade hon paradoxalt nog en enorm tilltro till sin förmåga att skriva böcker.

"Jag går igenom sex sidor av Ligthouse om dagen. För närvarande anser jag att den tveklöst är min bästa bok." (1926-11-23)

Hon hade författarintegritet och tack vare den vågade hon alltid gå sin egen väg och skriva på sitt sätt, så som hon själv ville. Hon var en inovatör vars egna skrivarglädje var det enda viktiga, inte recensionerna. Men vad hennes man Leonard och vännerna tyckte brydde hon sig mycket om. Deras kritik kunde svida länge.

"Sanningen är den att skrivandet är den äkta glädjen och att bli läst den oäkta." (1925-05-14)
Vid sidan om Virginias författarskap kan man läsa om hennes ångest under depressinsperiodena som kom och gick, och kom tillbaka igen, hennes barnlängtan, konflikter med kockerskan Nelly samt tankar kring åldrandet och döden. Man får veta mycket om hur det var att arbeta med Leonards bokförlag. Med mera. Allt skildrat med skärpa, ironi och på hör stilistisk nivå.

När Virginia berättar om människor från sin närhet - till exempel om olika författarvänner -visar hon sig vara en skarp observatör och människokännare. En och annan "kändis" får sig en känga av henne. T S Elliot kalar hon till exempel för "en vass och inskränt träbock", men det var å andra sidan innan de blev vänner (sen ändrade hon åsikten om honom).

En av de starkaste delarna i boken, tycker jag, är den som kom till strax före och under andra världskriget, inte bara för att det samtidigt är de sista åren av Virginias liv. De delarna har framför allt ett stort värde som ett samtidsdokument. Men visst blev jag förvånad över Virginias livsglädje bara ett år innan hon dog, för jag hade för mig att hennes sista depressinsperiod var långvarig. Men det var först på slutet som depressionen var så snabb att hon inte såg en annan utväg än att fylla fickorna med sten och kliva ner i floden.

Ett tragiskt öde, för i dagboken skrev hon om hur många skrivaridéer hon hela tiden hade. Vad kunde hon inte ha åstadkommit om hon bara orkade leva lite längre?

Boken Ögonblick av frihet. Dagboksblad 1915-1941 är enligt min åsikt ett måste för alla som är intresserade av biografier, författarporträtt, litteraturhistoria och dagbokslitteratur. En fascinerande läsning, helt enkelt. Virginia Woolf i nötskal.

Läs även SvD:s positiva recension.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Angiveriets olidliga lätthet?

En nyhet spred sig i veckan över världen - nämligen att Milan Kundera, en av de mest kända och mest lästa samtida tjeckiska författarna, skulle vara en före detta angivare. I mars 1950 skulle en bekants bekant ha gripits av polisen efter Kunderas tips och därefter dömmas till och avtjäna många år som straffarbetare i en urangruva. Denna för Kundera ytterst obehagliga anklagelse publicerades först i den tjeckiska veckotidningen Respekt, sedan i brittiska, tyska, ryska, franska och slutligen även i svenska media (SvD, DN). Hur världspressen har reagerat kan man se här (videoinslaget är visserligen på tjeckiska, men bilderna är universiella).

Kan det vara sant? Var Kundera en angivare eller har han blivit utsatt för förtal? Kundera förnekar bestämt.

Så vitt jag förstår, så har en historiker grävt fram ett förhörsmaterial från mars 1950 (påstås vara äkta) som innehåller Kunderas namn inklusive personuppgifter och som visar att Kundera förhördes i samband med gripandet av mannen. I förhöret lär Kundera ha sagt att han såg en resväska i en lägenhet och att han trodde att väskan tillhörde den av polisen eftersökte mannen. Det är allt. Och vipps hade tidningen Respekt en världsnyhet.

Men den tjeckiska dagstidningen iDNES kritiserar Respekt för publiceringen och menar att journalisten som skrev artikeln borde ha kontrollerat källorna bättre och söka efter en förklaring till uppgifterna först, innan artikeln om Kundera som angivare skrevs och publicerades för som det är nu är allt i princip bara spekullationer: "Det mesta är bara en stor portion sås som ska dölja det faktum att det inte ligger så mycket kött på tallriken". Enligt iDNES har Respekt inte gjort ett korrekt jouranlistiskt arbete.

En annan tidskrift, Reflex, hakar på spekullationsvågen och har dragit i gång en enkät Tror du på Kundera eller historikerna? och enligt den ligger Kundera ganska risigt till just nu: bara drygt 20% av tjeckerna tror att han är oskyldig och över 50% tror att historikerna har rätt. Resten vet inte vad de ska tro eller helt enkelt inte bryr sig.

Det som ligger Kundera i fatet hos tjeckerna är att han aldrig ger intervjuer, besöker Tjeckien endast inkognito, ingen vet hans adress och vännerna är belagda med tystnadsplikt om allt som rör hans person, då som nu. Till råga på allt ger han inte tillstånd till att hans romaner skulle översättas till tjeckiska (Kunderas mest berömda bok Varats olidliga lätthet gavs ut i Tjeckien så sent som förra året). Allt detta betraktas som komprometterande bevis för att Kundera inte har rent mjöl i påsen, för varför skulle han annars hålla sig undan sitt forna hemland (han bor sedan många år i Frankrige och skriver på franska).

Den tjeckiska litteraturakademien kräver att det antingen läggs fram konkreta bevis på Kunderas inblandning eller så ska Kundera ha en ursäkt.

På tidningen Respekt hemsida finns nu en engelskspråkig version av artikeln om Milan Kundera.

En kvalificierad gissning är att fortsättning följer... Och att man hädanefter kommer att närma sig Kunderas romaner med en mer kritisk blick.

Läs även mina senare inlägg här och här.

Stockholms Poesifestival 2008

Den 17 november går Stockholms Poesifestival 2008 av stapeln.

Många spännande personer medverkar: svenska och utländska poeter, författare, musiker och skådespelare.

I samarbete med tidskriften 00TAL kan BOKMANIA erbjuda dig rabatterade inträdespriser (se nedan), så det är bara att passa på.

Om du uppger koden "ordkrig" när du bokar biljetterna (genom Dramatens biljettkassa) får du gå för halva priset 115kr (ordninarie 230kr).

Om du uppger koden "ordkrig paket" får du ett helt paket med hel dag av poesi, musik, dans och fest för 300kr (ordinarie 500 kr).

Raga

Raga är Nobelpristagaren J.M.G. Le Clézios senaste bok på svenska som utkommer nu i dagarna. Perfekt timing, det måste man ändå få säga. Undrar var bokförlaget har sin kristallkula gömd någonstans.

Vad är då Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten för bok? Det är inte en roman och inte en novell, så långt är klasificieringen enkel. I mång och mycket påminner den 114 sidor korta texten om en essä, men egentligen är det inte fråga om en sådan heller. Hm, nu vet jag: Raga är en berättelse. Just det. En berättelse om en ö.

"Raga, minnets ö, ön från tiden före katastroferna och de blodiga krigen. På Santo, Ambrym och Tanna har minnet skrivits i den svarta klippstenen och i monumenten. På Raga finns minnet i bergen, i träden och i de djupa ravinerna där det renade vattnet dansar ner."

Det är en berättelse där ögruppen Vanuatu i Stilla havet är huvudperson, liksom dess historia och kultur som varit nära att utplånas av århundradens kolonialism och nutidens globalisering och exploatering. I boken Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten blandar Le Clézio fakta och fantasi med verklighet och myter och resultatet är en både torrordig och poetisk berättelse om en del av världen långt borta från det vi är vana vid.

"Myterna glimtar till på Vanuatu. De är inte skilda från verkligheten. /.../ På Raga är man alltid nära skapelseögonblicket."

Med Raga åstadkommer Le Clézio en tankeverksamhet hos läsaren som leder till att man uppdaterar en och annan uppfattning man tidigare fått. Ett exempel: Visst tycker vi alla om Paul Gauguins målningar? Enligt Le Clézio var Gauguin "en man som använde det erövrade landet till att tillfredsställa sina drifter och för alltid präglade bilden av den polynesiska kvinnan som ett slätt, mjukt och fogligt objekt". Ojdå, tänker man...

Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten är en intressant och tankeväckande bok som inte alls är svårläst, men inte heller av den sort som man slukar med iver medan man håller andan.

Att läsa Raga var mitt första möte med Le Clézios författarskap och jag vill läsa mera av honom, för jag känner mig lockad av hans poetiska språk, personliga stil och tankens djup. Jag tror att Le Clézio velat att med sin bok ge ön en liten upprättelse och jag känner respekt inför hans sätt att säga förlåt åt västvärldens vägnar:

"Ön sluter sig

den mörka fällen tätnar kring sårets kanter

Över spåren av våldtäckt

Över hudens blånader

Över stölden av själar och masker

Över drömmar om guld och herravälde.

De som kom har rest..."

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Virginias ord för dagen

... om ruskväder (passar bra idag, suck):

"Avskyvärd grå himmel - livet har för få dagar för att man ska kasta bort dem på det här viset."

... och om skrivande:

"Att jag skriver gläder mig nu enkom för att jag älskar att skriva och uppriktigt sagt bryr jag mig inte ett jota om vad någon tycker."

"Och tänk att jag skulle bli en av de intressanta - jag ska inte säga främsta - men intressanta romanförfattarna. Märkligt nog har jag trots min inbilskhet inte förrän nu hyst någon större tilltro till mina romaner." (År 1920, mellan Ms Doloway och Mot fyren)

(Ur Ögonblick av frihet, dagboksblad 1915-1941 av Virginia Woolf)

Kafkas identitetsproblem kvarstår

Det verkar ha blossat upp en intern diskussion på SvD:s hemsida huruvida författaren Franz Kafka (1883–1924) är tjeck eller tysk (eller kanske varken eller). Lina Kalmteg skrev under nobelprisveckan att "att tjecken [Kafka] inte fick priset kan man inte riktigt skylla på Svenska Akademien. Större delen av hans produktion gavs ut postumt" och nu, ungefär en vecka senare, oponerar sig Richard Swartz mot påståendet att Kafka var tjeck:

"I Prag skojas friskt med de unga amerikaner som slår sig ner i staden för att lära sig tjeckiska så att de äntligen ska kunna läsa Kafka på hans eget språk. Döm om deras förvåning när de upptäcker att Kafka visserligen talade och skrev en hygglig tjeckiska om så behövdes, men säkert inte mycket bättre än vad jag själv gör efter några studentår i Prag. Kafkas språk var naturligtvis tyskan. Efter 1918, under de sista åren av sitt liv (som till stor del tillbringades i Berlin och Österrike), var han medborgare i den nya staten Tjeckoslovakien, men inte heller av det blir man till tjeck."

Nu är det min tur, känner jag. I egenskap av tjeck (både på spinnsidan och svärdsidan) som studerat såväl tjeckisk som tysk litteraturhistoria vill jag säga att båda har rätt, eftersom ingen av dem har fel.

Både tyskar och tjecker gör ett rättmätigt anspråk på Kafkas författarskap och jag tycker att det med tanken på historiska omständigheter är helt naturligt. För att fastställa någons nationella identitet kan knappast vara mera krånglingt än i det här fallet. Inte ens stackars Kafka visste riktigt vad han skulle ta sig till. En tysk jude i ett kristet och tjeckisktalande Prag.

Å ena sidan föddes Kafka, växte upp, studerade och arbetade i Prag. Prag har sedan 1918 tillhört Tjeckoslovakien som idag är Tjeckien. Alltså är Kafka en tjeckisk författare. Den geografiska tillhörigheten beaktas. Det är omöjligt att stryka honom från den tjeckiska litteraturhistorien.

Å andra sidan tillhörde Prag fram till 1918 den Österikisk-Ungerska monarkin och Kafka levde vissa perioder i huvudstaden Wien och han dog på österrikiskt territorium. Alltså är Kafka även en österrikisk författare. Här beaktas den geografiska tillhörigheten i historiskt perspektiv. Självklart tillhör han den österrikiska litteraturen också.

Kafka skrev alla sina verk på tyska - därmed räknas han naturligtvis till stora tyska författare. Att han inte använde sig av högtyskan spelar faktiskt ingen som helst roll i sammanhanget. Det språkliga perspektivet tycks idag (av någon anledning) vara avgörande för kvalificieringen, åtminstone om man ska tro Richard Swartz. Att Kafka levde periodvis även i Berlin känns som avgörande för att nationaliseringen tippar över till den tyska sidan.

Jag förstår inte varför det är så viktigt för Richard Swartz att ta striden i en fråga där det inte finns något entydigt korrekt svar. I vilket fack skulle han placera mig? Inte för att jag för ett ögonblick vill jämföra mig med Kafka, men ändå. Rent principiellt: Född och uppvuxen i Tjeckien, talar tjeckiska och tyska, men lever i Sverige och skriver på svenska.

Och förresten... jag har aldrig hört talas om att unga amerikaner i mängder skulle resa till Prag i syfte att lära sig tjeckiska för att kunna läsa Kafka på "originalspråk" och sen bara få långnäsa när de fattar att han var tysk. Även om någon kanske får för sig att göra så, så finns faktiskt Kafka i tjeckisk översättning. Så klart. Eller vet du inte det, Richard Swartz?

Vad är problemet?

För mig är Kafka en tyskspråkig författare av tjeckisk ursprung. Inget problem. Kein Problem. Žádný problém.

Virginias ord för dagen

"Vad är det för rad jag alltid minns - eller glömmer: Låt din sista blick vila på allt som är vackert."

"En idé. Alla författare är olyckliga. Bilden av världen i böcker är följaktligen för mörk. De ordlösa är de lyckliga... "

(Ur Ögonblick av frihet, dagboksblad 1915-1941 av Virginia Woolf)

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,

den vår de svage kalla höst.

Nu blommar heden röd av ljungen

och hvitt av liljor älvens bröst.

Nu är den sista visan sjungen

av sommarns kvinnligt veka röst;

nu stiger uppför bergens trappa

trumpetarn storm i dunkel kappa.

***

Nu äro alla drömbarn döda

som födts ur vårens sköra lek —

likt buskens rosentyll, den röda,

som första skumma natt gör blek.

Men alla starka känslor glöda

som snårens nypon, kullens ek

och hviska varmt i frost och nordan

om gyllne mognad och fullbordan.

***

Min sång flög drucken kring det bästa

av färg och doft i ängars ljus,

och det var ljuvligt nog att gästa

de många hjärtans honungshus;

nu vill jag, mätt på sötman, fästa

min boning långt från lust och rus

och hvila under fasta bjälkar,

ej under lösa blomsterstjälkar.

***

Väl mig, då lekens minnen tvina,

att du var allvar och står kvar,

att ingen sol behövs att skina

vår kärlek varm i svala dar!

Hör, himlens hårda väder hvina

sin högtidshymn för trogna par.

Vi le, när jorden reds och darrar;

vår lyckas hus har goda sparrar.

(Av Erik Axel Karkfeldt)

Yngling på guld

Rembrandt van Rijn, ett självporträtt (1630)

År 1630 målade Rembrandt van Rijn ett självporträtt på ett sätt som ingen annan har gjort före honom, och antagligen inte efter heller. Det är en tavla av vykortsstorlek målad på en kopparplatta behandlad med äkta bladguld och den finns sedan 1956 i Nationalmuséets ägo. Många konstkännare anser att det är en av Rembrandts bästa självporträtt över huvud taget. Tavlans värde är idag omöjlig att räkna i pengar.

Den 23 december 2000 har Rembrandts självporträtt som kallas Ynglingen på guld stulits av en beväpnad svartklädd man och förts bort. Det tog fyra år innan tavlan kunde hängas tillbaka.

Ernst Brunners Yngling på guld är en roman om ett spektakullärt brott, jakten på dem skildiga och den stulna tavlan. Det som skiljer Yngling på guld från andra verklighetsbaserade deckare är att Rembrandts tavla står i centrum, inte människorna. Det är tavlans öde vi följer - från dess uppkomst i Leiden i Holland år 1630 tills den hamnar på Nationalmuséet i Stockholm på 50-talet och stjäls ett fyrtiotal år senare. Tavlans vandring genom Europa är mycket spännande att följa, särskilt för den som är konstintresserad.

Ernst Brunners roman är uppdelad i tre delar.

Första delen handlar om själva stölden (förberedelser och genomförandet) och vad som händer strax efter att tavlan förs bort från Nationalmuséet. Brottslingarnas personporträtt är lika tragiska som humoristiska. Brunner har verkligen näsa för komik och dialogerna är oslagbara!

Andra delen handlar om Rembrandts liv och om tavlans uppkomst samt dess fortsatta öde i Europa fram till idag. Det är en spännande historia som rullas upp, ett riktigt äventyr.

Tredje delen börjar i samma ögonblick som det stulna konstverket av en slump återfinns, gömt i en skokartong tillsammans med svettiga gympakläder under en brottslings säng i ett helt annat land än Sverige. Polisen tar till spektakullära metoder för att återföra porträttet tillbaka till Nationalmuséet i Stockholm.


Jag gillade boken, den var en bra avkoppling. Jag läste den med öronen, det vill säga lyssnade på den som cd-bok. Uppläsaren var Johan Rabaeus och han var som alltid makalös! Att lyssna till hans röst, just vid de tillfällen då det är mycket dialoger, är en upplevelse i sig. Han har en fantastisk förmåga att ge liv och karaktär åt bokens personer på ett sätt som knappast kommer fram när man läser texten på det traditionella viset.

Fast det bästa med boken var ändå att få ta del av tavlans spännande öde genom fyra århundraden. Det tilltalar mig när en deckare är mer än bara en kriminalhistoria.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Kulturfyran om Nobelpriset

Kulturfyran handlar, naturligtvis, om Nobelpriset i litteratur. Ett mera givet tema denna vecka finns helt enkelt inte. Här är frågorna och Bokmanias svar på dem:

1. Vann rätt författare? Vad tycker du?
Jag har inte känt till Le Clézio innan, så jag kan inte uttala mig om huruvida han är rätt eller fel vinnare. Men kul för honom, så klart.

2. Har du läst något av årets Nobelpristagare?
Nej, se ovan.

3. Brukar du försöka läsa något av den som vinner Nobelpriset?
Alltid. Det är en självklarhet sedan ett decenium tillbaka. Samtidigt försöker jag att bekanta mig även med de äldre nobelpristagarna och det går framåt :-)

4. Vem har inte fått Nobelpriset, och som borde få det?
Virginia Woolf.

Boksamlingsbygge

• Vad består er boksamling av och hur fungerar det att kompromissa ?
• Finns det någon strategi i hur ni bygger upp er boksamling och har den ändrats utmed åren?

Det frågar Amoroso på sin blogg och törstar efter att få läsa våra (=bokbloggarnas) svar.

Min boksamling består av tre "avdelningar", kan man säga.

En avdelning är tjeckisk litteratur som innehåller favoriter som jag inte har kunnat skilja mig ifrån vid flytten till Sverige och som visserligen har minskat något genom åren (min boksmak ändrades) och ytterligare flyttar, men den gyllene kärnan kommer nog att kvarstå i oförändrad form lång tid framöver. Även nykomlingar finns, så klart. Men den direkta importen av böcker på tjeckiska är av naturliga (läs: viktmässiga) skäl ganska begränsad.

Nästa avdelning är en bokhylla innehållande facklitteratur om språk, litteraturvetenskap, trädgård och konst samt diverse lexikon och uppslagsverk för allmänbildningens skull. Det bokbeståndet är minst föränderligt. Jag vet vad jag behöver och det har jag. Nya inköp här styrs ganska strikt av behovet. Spontana inköp förekommer inte.

Den mest "problematiska avdelningen" är skönlitteraturen. Det är här det ständigt händer grejer. Tidigare brukade jag köpa alla böcker som jag ville läsa men det visade sig inte vara hållbart i längden. För många böcker förblev olästa och upptog plats, vilket föranledde en rejäl rensning. Om en bok lyckades förbli oläst under flera års tid, åkte den ut.

Numera köper jag endast böcker som jag verkligen vill äga och som dessutom uppfyller minst ytterligare ett krav: att jag förhoppningsvis vill läsa boken i fråga mer än en gång och/eller att även maken och sonen kan gilla den.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte faller för spontana och icke genomtänkta inköp, men att jag köper en bok som jag aldrig har hört talas om är ganska sällsynt, faktiskt. Däremot bekymrar mig allt mer att böcker har på sätt och vis blivit färskvara. Nyheter, nyheter, nyheter. Måste-läsa-genast-syndromet. Tvång. En bok som kom ut för ett par år sedan och inte är en klassiker är inte längre så intressant ur köpsynpunkt. Det är tråkigt. Jag gillar inte den utvecklingen. Ändå kommer jag på mig själv ibland att jag resonerar så.

Strategin för hur man bygger upp sin boksamling kanske inte förändras så ofta under ens livstid, men däremot föremålen för ens intresse. Man mognar i sin boksmak, upptäcker nya världar, tröttnar på de gamla. Så är det för mig. Därför rensar jag ibland, vill inte ha några dammsamlare.

Att kompromissa om bokinköp behövs inte hemma hos mig, för jag har tack och lov monopol på den aktiviteten. Fungerar utmärkt.

Den perfekta boktiteln - finns den?

"Böcker behöver inte perfekta titlar. Det finns bara en sak som en bok inte klarar sig utan och det är att bli skriven." (Ur Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten)


Så enkelt, och så sant!

Om NUET

"Det är just nu som räknas, det är just nu som måste passeras, det är just nu som det gäller att ta sig igenom, att ta sig ifrån. Och att ta sig ifrån ett nu till nästa nu - det kan ingen göra åt någon annan, när det gäller att ta sig från nu till nästa nu finns det ingen att ropa på." (Ur Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten, utkommer 081028)

Kaxiga fåglar

Fotografen Brutus Östling har gjort det igen - överträffat sig själv! Jag trodde inte att det var möjligt, men hade lyckligtvis fel. Hans femte bok Kaxiga fåglar - Personligheter och relationer i fågelvärlden är i precis samma toppklass som föregångarna (Mellan vingspetsarna, Pingvinliv, Fantastiska fåglar, Örnarnas rike).

Brutus Östling berättar om tillkomsten av Kaxiga fåglar

Man behöver inte vara fågelnörd av högsta rang för att ha behållning av Brutus Östlings fotoböcker och Kaxiga fåglar är inget undantag. Även om du knappt kan skilja på en gråsparv och en mås så är Brutus Östlings fotografier något för dig. Hans böcker är en förstklassig inträdesbiljett till fågelvärden och man sitter på första bänken. Det är spänning, elegans och igenkänning av livets goda och onda. Det är former, färger, stillhet och action.

Som tur är så har Brutus Östling redan från början insett att även om en bild ibland kan säga mer än tusen ord, så finns det anledning att kombinera dessa två. I hans fotoböcker är ordet minst lika viktigt som bilden. Och jag vill sträcka mig så långt som att säga att det är fråga om en fulländad symbios mellan textförfattarnas fanstastiska texter och Östlings världsklassiga fotografier. Det är olika personer som har skrivit texterna i Östlings samtliga fotoböcker. I Kaxiga fåglar är det Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi, som har gett bilderna sin röst.

Tillsammans presenterar duon Östling & Ulfstrand fågelvärldens olika personligheter för oss, för precis som människor är även fåglar individer. Några av dem är verkligen kaxiga tuffingar. Det finns mobbare och mobboffer, det finns härskare och undersåtar, det finns de som gärna vill bestämma och de som finner sig i det mesta. Det finns smarta fåglar och det finns de som är mindre klyftiga. Kaxiga fåglar är en mycket fascinerande och intressant läsning som ibland ställer ens fågelfördomar på sin spetts.

"Unga örnar har en oerhört hög dödlighet. Det är inte så konstigt, för när man ser en ung havsörn försöka fånga ett till synes enkelt byte som en skadeskjuten and eller en halvt strandsatt gädda, har plötsligt begreppet klantighet fått konkret skepnad."

Jag gillar Staffans Ulfstrands lättsamma sätt att skriva och inte minst hans humor och ironi. Det är även kul med lite kuriosa och små anekdoter.

"Fågelvärldens primater har kråkfåglarna kallats. /.../ Mer än en korpforskare har medgivit att hon eller han ibland känt sig begåvningsmässigt underlägsen sina studieobjekt. Det är inte lätt att göra experiment med alltför klyftiga djur, brukar dessa forskare sucka, de verkar fatta poängen och se till att hela arrangemanget går åt pipan."

Trots, eller kanske tack vare, lättsamheten är texterna bildande och späckade med spännande fakta. Jag blir hela tiden mer och mer nyfiken medan jag läser och vill bara fortsätta. Man kan läsa boken från pärm till pärm precis som vilken annan bok som helst, men kan också bläddra lite fram och tillbaka och läsa än här, än där. Om och om igen, för varje gång hittar man något nytt.

Kaxiga fåglar består av nästan 200 sidor text och bild i stort format (ungefär A3) och "handlingen" är uppdelad i åtta kapitel med talande titlar som till exempel Vacker, stark, rik eller Lek på blodigt allvar eller Fjädrarna gör fågeln.

Sist men inte minst är Östlings böcker ett viktigt inlägg i debatten om miljöförstöring och om flera arters hotade överlevnad.

Besök gärna Brutus Östlings hemsida.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Vad vet du om årets Nobelpristagare?

Jonas Thente från DN har varit ute och frågat folk om just det. Missa inte svaren! Ganska kul. Någon tror att Le Clézio är ett boxvin, bland annat...

Om du vill testa dina kunskaper om Le Clézio så har SvD ett test som jag av pinsamma skäl inte ens vill ge mig i kast med.

Testet om andra nobelpristagare vågade jag göra, men borde kanske ha låtit bli. Resultatet? Nja, bara 5 av 10 rätt. Inget att skryta med precis, fast några av frågorna var inte så jättelätta, utan jag fick gissa vilt.

Och du då?

Grattis!

Jag kan inte låta bli att tycka att det är extra roligt när ett litet bokförlag kan få äran för den svenska utgivningen av en Nobelpristagare. Två av Jean-Marie Gustave Le Clézios böcker ges ut på Elisabeth Grate Bokförlag. Överhuvudtaget har detta lilla förlag en spännande utgivning, se gärna själva. Ett stort grattis från Bokmania!

Nobelpriset i litteratur 2008...

har tilldelats. För exakt sjuton minuter sedan öppnade Horace Engdahl den vita dörren och meddelade att utmärkelsen går till den franske författare Jean-Marie Le Clézio. Så nu vet vi, spänningen har släppt, spekulationerna kan åter lägga sig och vila tills det blir dags nästa gång.

I sin prismotivering beskriver Svenska Akademien Le Clézio som "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen".

Någon som har läst hans böcker?

Václav Havel åter högaktuell

I DN:Boklördag fanns det en liten notis om Václav Havel, att han just nu är aktuell i London där han framträder inför publik. Han pratar, konstigt nog via tolk, om sin memoarbok från förra året Till slottet och tillbaka (på engelska To the Castle and Back, på tjeckiska Na hrad a zpátky). I tidningen står det att han "är blyg, lågmäld och briljant på ett enkelt, eget sätt". Det gör mig glad att höra att hans hälsa är så pass återställd att han orkar med artistlivet.

Samtidigt visas Havels senaste teaterpjäs Leaving (på tjeckiska Odcházení) i London. Många tror att pjäsen handlar om Havels egna tid och avgång som president, men han förnekar det alltid åt det bestämmaste. Det roliga i sammanhanget är att jag ska åka till Tjeckien i slutet på oktober och min syster har redan fixat biljetter till Havels pjäs som turligt nog visas i min forna hemstad Brno just medan jag är där. Syrran är en klippa på att skaffa åtråvärda teaterbiljetter! Ska bli såååå kul.

Men tillbaka till Havel igen. Han skojar gärna om att folk inte riktigt vet hur de ska tilltala honom : herr ex-president, herr Havel eller kanske ex-Havel? Folk har en konstig förmåga att alltid krångla till saker och ting, inte sant.

Måsen

• Måsen (1970) av Richard Bach låg i två år på New York Times bestsellerlista.


• Författaren är före detta amerikansk flygvapenpilot och i rakt nedstigande led släkt med Johann Sebastian Bach.


• Måsen är en modern klassiker och en av de största boksuccéerna genom tiderna.


• Nu ges Måsen ut på nytt i Sverige, illustrerad med fotografier av fantastiske Brutus Östling.

(Eget foto)

Huvudmåsen i berättelsen heter Jonathan Livingston Seagull och han är inte som alla andra. Han vill inte acceptera sina medmåsars oglamorösa öde som går ut på att i all evighet samla mat och slåss om makt i flocken i stället för att flyga och uppnå nya höjder. Men även om han försöker att anpassa sig till konventionerna, åtminstone ett tag, så misslyckas han. Det är omöjligt för Jonathan att kuva sin längtan efter något mer. Han är övertygad om att världen har mer att erbjuda, han vill inte acceptera sin lott som dussinmås och bara hålla sig vid liv, han vill leva också!

Jonathan börjar i hemlighet träna snabbflygning, mörkesflygning och lågflygning. Övning ger färdighet och Jonathan upplever frihetens berusning. Han brinner av längtan att dela med sig av upplevelserna till sina medmåsar men möts av djup skepsis och blir utstött från flocken och utvisad till landet långt bortom Fjärran klipporna. Det är svårt att bli profet i sitt eget land. Ensamhet och smärta blir Jonathans lön för övertygelsen om att man kan flyga bara för att det är roligt. Men han ger inte upp. Han finner en läromästare:

"För att kunna flyga lika snabbt som tanken och vart som helst, måste du börja i medvetande om att du redan är framme."

Och Jonathan, som inom sig bär idén om "frihet utan gräns" förstår att han är "en fulländad mås utan någon begränsning". Så småningom får han egna lärjungar:

"Det står oss fritt att flyga vart vi vill och att vara vad vi är."

"Tro inte vad du ser med dina ögon. Allt de visar är begränsningar. Se med ditt förstånd, ta reda på vad du redan vet, och du kommer att förstå..."

Måsen av Richard Bach är en bok som går rakt in i hjärtat på läsaren. Det är en mycket skickligt skriven allegori om betydelsen att tro på sina drömmar och våga följa dem. Att man kan, bara man vill. En förtjusande liten bok om ett stort ämne.

Brutus Östlings fotografier är en ypperlig stämningshöjare, trots att de avbildar trutar och inte måsar. Som tur är spelar fågelarten på bilderna ingen avgörande roll för innehållet - det är KÄNSLAN och BUDSKAPET som är det viktiga. Och det förstärks mångfaldigt genom fotografierna. I det avseendet följer texten och fotografierna varandra.

Vi har alla rätt att flyga och rätt att finna lycka i perfektionen. Vi har alla rätt att fritt välja våra liv. Måsen betyder 80 sidor av positiv påverkan på läsarens självförtroende. Missa inte denna unika möjlighet till personlig utveckling.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Kort & Blandat

• Jag fick inte förlänga lånet på Virginia Woolfs dagboksanteckningar Ögonblick av frihet då boken redan var reserverad av en annan läsare. Det finns nackdelar med bibliotekslån också, det är uppenbart. Var tvungen att vackert avbryta läsningen, lämna tillbaka den bara till hälften lästa boken och ställa mig i lånekö igen. Läsningen har alltså kommit av sig för tillfället och bloggande om dagboken är uppskjutet på framtiden så länge.
  
• Och så en rolig sak som jag har noterat: Sådan matte sådan hund. Visst säger man så? Och nu är det bevisat. Vår hund som vi skaffade för cirka en månad sedan uppvisar tydliga tecken på ett växande bokintresse (inte bara när det gäller att tugga i sig dem). I fredags, när det recenserades böcker i Go´kväll, ställde sig hunden nämligen upp på bakbenen, la framtassarna på tv-bänken och med tv-skärmen i ögonhöjd följde han bokrecensenternas varje rörelse. Och varje ord, tycktes det som. När det är fotboll håller sig bara på mattan nedanför tv:n. Samma sak när det är ett program om hunddressyr. Det måste ju betyda något! Förresten: Någon som kan tipsa om bra hundböcker?





• Bokhora har infört bokinköpsstopp fram till årsskiftet. Många har redan anslutit sig och själv känner jag mig också manad. Stora högar står olästa och det gnager på mitt bokmalssamvete. Dessutom känner jag mig lite "stressad" av den konflikt som utspelar sig i mitt inre varje gång jag ska välja en ny bok att läsa. Ska jag välja en just nu aktuell bok att läsa och recensera eller en "gammal" bok att läsa endast för att jag har lust? Gratis recensionsexemplar förpliktigar ibland mer än vad som jag upplever som sunt. Ett dilemma som sagt.

Mess is more

En bok som har över fyra hundra författare - är det rimligt? Boken Mess is more är något så (än så länge ovanligt) som en bok enbart bestående av sms. 585 stycken för att vara helt exakt. Och de lär förklara allt!

En "heltäckande" bok för ungdomar som inte orkar läsa mer än 160 tecken åt gången - är det det som är tanken? Eller är boken ett försök att utnyttja det begränsade formatets inneboende styrka i nödvändigheten att uttrycka sig koncist, finurligt och begripligt? Jag betraktar Mess is more som ett lättsamt försök att maximalt utnytja ett modernt medium som alla har ett förhållande till.

Under den gångna sommaren kunde alla som ville skicka in sms om sådant som de tyckte var värt att veta något om: milstolpar i livet, mode, hur saker och ting fungerar, kärlek, kändisar, film och tv, böcker, geografiska platser, framtidsdrömmar med mera med mera. Sigge Eklund tog sedan på sig uppgiften att läsa, gallra och slutligen välja ut de 585 bästa smsen som nu alltså publiceras i boken Mess is more.

Jag tycker att boken är en rolig idé, några av smsen är kärnfulla och underhållande. Jag skrattar många gånger. Det är en anspråkslös läsning jag ägnar mig åt - ett tidsfördriv medan jag dricker en kopp kaffe på väg till något annat. Eller under reklamen mitt i en tv-film. Man läser nämligen inte Mess is more i sträck från pärm till pärm. Man blädrar lite förstrött och småläser lite här och där. Ungefär som en samling anekdoter.

Här är några av mina favoriter:

• Jag läste en bok som innehöll 250 tips för att bota sömnlöshet. Hade något av dem fungerat hade det räckt med ett...
  
• Allt är bara en dröm. En påtaglig dröm full av status, fåfänga, osäkerhet och girighet. Allt är ju ett, så vad jämför vi oss med egentligen.


• Tid är ingenting... timing är allting.


• Livet är som ett stopp i avloppet. Det kan gå trögt, men rensar man ur all skit bara rinner det på ;-)
  
• Det som skiljer dumma och kloka åt är att de dumma hela tiden begår samma dumheter medan de kloka alltid hittar på nya.


• Sömn är något som infaller när det är för mycket blod i koffeinomloppet.


• Om man spelar för mycket rallyspel tror man lätt att man är proffs. Men se upp, det gäller inte ute i trafiken! Man kan inte krascha 14 bilar och överleva.


• Så blir du svensk: Rösta rött, tänk blått, ät grönt, jobba svart.


• Äkta vänskap råder där tystnad mellan två människor känns angenäm.
  
• En häst får inte vara ensam och måste få komma ut varje dag. Så bra har inte gamla människor det. Jag har bestämt mig. När jag blir gammal vill jag bli häst.

Mess is more passar bra som en liten bokpressent eller som förströelseläsning i väntrummet hos tandläkaren. Jag skulle också gärna kunna bläddra i den hos till exempel frissan då den är tusen gånger roligare är Se-och-hör-plågan. Boken kan beställas i tryckt version eller som pdf-fil på Vulkan.se. Samtliga sms-bidrag som samlades in finns att läsa här.

En kul grej.

Veckans bokskörd

En bokpaket varje dag denna vecka. Böcker, böcker, böcker. Som julafton.

Nämen Horace!

Vad håller du på med?!

• "Självklart finns det stark litteratur i alla stora kulturer, men det går inte att komma ifrån att Europa fortfarande är den litterära världens centrum, inte USA."


• Amerikanska författare är "för känsliga för trenderna inom deras egen masskultur", med resultatet att kvaliteten på verken påverkas.


• "USA är för isolerat, för trångsynt. Det finns inte tillräckligt med översättningar och de deltar inte riktigt i den stora dialogen om litteratur. Den okunskapen blir begränsande."

Ibland blir jag förvånad över att människor som vet mycket inte vet bättre. En hög bildningsnivå är tydligen ingen garanti för att grodorna inte lämnar ens mun i ett obevakat ögonblick. Det är just vad som har hänt Horace Engdahl i USA alldeles nyligen (DN, Svd). Eller så är han smartare än alla andra och har en strategi som vi vanliga dödliga inklusive journalister inte begriper. Det är ju inte långt kvar till offentliggörande av årets Nobelpris i litteratur, eller hur! Så vem vet...

Antingen kan man tolka Engdahls uttalanden som att det återigen blir en europé som kammar hem priset, eller så försöker han lägga en rökridå eftersom det blir en amerikan i år. Känner att det börjar hetta till på något vis.

Personligen tycker jag inte att Horace Engdahl har fel i sak, men han uttrycker sig klumpigt och retfullt. Inte konstigt alls att amerikanerna ser rött.

Horace, att tiga är guld ibland.