Jag måste skriva något mer om Jenny Diskis bok Den motvilliga resenären, det räcker inte med bara en massa citat. Fast de är bra att ta till för att belysa hur absurt det egentligen är att en sådan hemmakär soffliggare som hon kan försörja sig som resejournalist och även skriva reseskildringar i bokform. På omslaget till romanen Den motvilliga resenären läser jag att Jenny Diski är "reseskildringarnas okrönta drottning" . Det tror jag att hon är, varför inte. Jag har inte läst så många andra reseskildringar, om några alls, men jag har läst denna och den är:udda,
underhållande,
humoristisk,
dråplig,
tankfull,
lättjefull,
insiktsfull,
stämningsfull,
skarp,
ironisk,
självironisk,
träffsäker,
giftig,
varm,
distanserad,
personlig.
Dessutom känns det som att jag (litegrann) har lärt känna människoarten på Nya Zeeland och i Lappland. Just det att Diski reser till Lappland är spännande. Varför gör hon det? Jo, hon vill uppleva mörkret och ensamheten. Men det blir inte riktigt som hon har tänkt sig, därav humorn och självironin (gäller förresten även Nya Zeeland-skildringen). Till på köpet har jag uppgraderat mina kunskaper om världen i allmänhet och om Lappland och Samerna i synnerhet. Den bästa geografi- och samhällskunskapslektion om den delen av världen jag nånsin har haft! Definitivt den mest underhållande.
För den som har läst Bodil Malmsten kan jag säga att stilen som Jenny Diski har påminner om Bodils. De skulle kunna vara författarsystrar. För mig är detta ett klart plus.
