måndag, september 22, 2008

Den motvilliga resenären

När jag läste Jenny Diskis underhållande bok Den motvilliga resenären, kunde jag inte undgå att tänka att det fanns vissa psykologiska likheter mellan henne och mig som gjorde att jag ganska tidigt in i boken kände viss själsfrändskap gentemot henne. Tänk att det finns fler som är politiskt inkorrekta i fråga om motion, i synnerhet när det gäller valet mellan bok och fysisk ansträngning! Dessutom blev jag varse att även hon fryser om fötterna fast det är sommar och måste ta på sig sockor när hon läser eller skriver. Jag blev mycket förtjust i Diskis självironiska sätt att betrakta världen. Här kommer några citat:


  • Ibland uppträder depression och förnöjsamhet samtidigt och då uppstår en glädje i stil med det man kallar nåd. /.../ När den kommer är det bara att tacka och ta emot.

  • Jag har alltid föredragit mentala ansträngningar framför fysiska.

  • Ingenting kan övertyga mig om att det faktum att jag varit på en plats är tillräckligt i sig för att göra ansträngningen att ta sig ur sängen och förvandlas till turist eller ens resenär berättigad. Jag har inte den minsta lust att vara modig. Jag behöver inte bevisa något för mig själv eller någon annan. Jag struntar i om ingen tycker att jag är modig eller djärv. Jag struntar fullkomligt i att jag inte har vad det nu är som krävs för att hoppa ut från ett flygplan eller en byggnad.

  • Alla de platser jag fantiserar om är ensliga, tysta och visuellt tilldragande. /.../ Sitta stilla i tystnaden, läsa, tänka, lyssna på det som pågår i mitt huvud.

  • Jag borde ta en promenad. Varför det? Jag borde. Måste utforska omgivningarna. Vill inte. Men måste. Varför? Om jag inte går ut kommer jag att inte gå vilse, och då behöver jag inte lära mig hitta heller. Men jag borde se träden och gräset och naturen, och vart vägen nere i dalen ledde. Det skulle göra mig gott. Och även om det inte gjorde det borde jag. Tänka och gå. Gå och tänka.

  • Närhelst jag vänder känner mig skuldmedveten för att jag sitter stilla är det Montaigne jag vänder mig till om jag behöver rättfärdiga mig.

  • Jag är lättjefull till min natur; ogillar att röra på mig. Lite newtonsk. Inaktivitet är min grej. Status quo, stillhet i nuet är vad jag strävar efter. Jag är förhärdad i det avseende, inte bara passiv. /.../ Varenda cell i min kropp vill sitta stilla och denna önskan blir starkare om någon föreslår att jag ska röra på mig. Tänk er de miljontals - eller är det miljarder? - celler som utgör mig och som samtliga sätter sig till motvärn med sin lilla men ackumulativa kraft. Man skulle kunna tro att man kan förflytta berg med en sådan önskan. Jag har lyckats slippa bestiga några.

  • Det finns två vitt skilda aspekter på detta att inte gå promenader. Den ena, som råkar gälla när jag är ensam, är den enkla glädjen i att förbli orörlig, trots de internaliserade röster som säger åt mig att g ö r a något. Den andra, som bara gäller när jag har sällskap, är den djupa tillfredsställelsen i att bli kvarlämnad. Andras uppmaningar åstadkommer underverk hos mig och jag blir lojare än någonsin.

  • Jag föddes inte lat, jag var lat redan som foster. /.../ Jag tycker om små rum; jag älskar att flyta och avskyr att simma - mitt temperament passar livet i livmodern.

  • När jag var redo för dagen kändes det som om jag borde göra något av den utöver att välja bok och slå ner mig ned i fåtöljen. Jag borde inleda dagen med motion så att jag kunde rättfärdiga mitt stillasittande. Dessa tankar gnagde som om de varit mina egna. Jag var offer för en fruktansvärd moral som jag i högsta grad förkastar. En litterär moral dessutom. /.../ Det är ju vad författare gör. Vandrar och tänker. Tänker och vandrar. Tänker genom att vandra. Det är så det går till. /.../ Var jag en författare? I så fall måste jag ta en promenad.

  • Jag försökte vara utomhus i minst en timme, men mitt främsta mål var alltid stunden då jag kom tillbaka efter promenaden: återvända, ta av mig ytterkläderna, sätta på mig bekväma, bylsiga kläder och äntligen slå mig ned i fåtöljen i vardagsrummet med en känsla av att fullgjort mina förpliktelser mot landsbyggden. Det var ett slags botgöring för återstoden av dagen. Eller betalning, en biljett till lättja fram till nästa morgon då jag måste betala en ny avgift.

  • Jag avskyr att frysa. Det har jag alltid gjort. /.../ Kyla är alltid glädjelöst. Tvilling till övergivenheten. /.../ Man kan inte vara tillfreds utan värme. Kyla är ett slags inre öken, en terror som världen utövar mot mig. /.../ Men trots att jag intensivt ogillar kyla avskyr jag att bylta på mig för mycket kläder.

BOKMANIAS recension av Den motvilliga resenären hittar du här.

Inga kommentarer: