Att läsa Virginia Woolfs dagböcker från åren 1915 till 1941 (Ögonblick av frihet) är ett mastodont äventyr blandad med litterär njutning utan like och därmed inget man hinner på en kafferast. Nästan 800 sidor av hennes tankar, erfarenheter, strävanden och upplevelser. Jag påbörjade läsningen ganska sporadiskt för nästan två veckor sedan men har inte fastnat förrän nu, tack vare en förkylning och visstidsutvisning till soffan. Ett koncentrerat lugn var uppenbarligen det som behövdes.Förresten, biblioteket är återigen (alltid!) en fantastisk företeelse. Jag hyllar biblioteket! Jag var sugen på att läsa Woolfs dagböcker, men ville inte köpa boken. Jag gick till biblan. Boken fanns inte, den var ännu ganska nyutkommen. Jag lämnade ett inköpsförslag vid informationsdisken. Tre veckor senare fick jag ett mejl om att jag kunde komma och hämta boken, den väntade på mig. En biblioteksbok och ändå nybokskänslan, doften, obruten bokrygg, orörda boksidor.
U n d e r b a r t.
Den 23 september 1918, alltså på dagen för 90 år sedan skrev Virginia Woolf följande i sin dagbok (bland annat):
"Jag cyklade över till Charleston i tisdags och Quentin visade mig sina snäckor; satt med Nessa och utgöt mig över mina sorger, som knappast kan jämföras med hennes egna; och sedan kom Clive och Mary med automobil till teet - så många paket och påsar hade de med sig, och minsann, Mary dukade upp choklad, kakor och konfekt i överflöd. Hon var som vanligt stum som en öring - jag säger öring på grund av hennes prickiga klänning och också för att hon har lika snabba reaktioner som en fisk hur tystlåten hon än är. Jag gick till fots hem dragandes på min cykel, som hade en så svår punktering att den inte gick att trampa."
Annars är jag nästan klar med år 1920 och har alltså drygt två decenier kvar att umgås med Virginia, ända till det olyckliga slutet. Jag ska läsa sakta, saktare än vanligt. Och så utlovar jag några citat på vägen...
