"Finns det i detta universum någonting som kan avlägsna den glaskupa som innestänger mig? En tunnelbanelinje utan slutstation? En valuta som är tillräckligt stark för att kunna återköpa min frihet? Jag måste leta någon annanstans. Jag ger mig av nu."Så lyder avslutningsraderna ur boken Fjärilen i glaskupan av fransmannen Jean-Dominique Bauby som dog endast tre dagar efter att dokumentärromanen om hans sjukdomstid kom ut. Jean-Do drabbades nämligen av ett slaganfall med "locked-in-syndrom" som följd när han bara var 42 år gammal och endast med hjälp av blinkningar dikterade han sedan sin text, bokstav för bokstav. En makalös bedrift, utan tvekan. Det är en berättelse om ensamhet, kärlek, människovärde och livsvilja så länge den varar.
Jag har tidigare skrivit om filmen Fjärilen i glaskupan, som jag tyckte mycket om, och måste nu nästan konstatera att den här gången är filmen bättre än boken. Boken är också bra, men lyckas inte förmedla samma hjälplöshet, envishet och desperation som filmen. I det här fallet är det visuella mediet till gagn för berättelsen, som om orden inte riktigt räckte till.
Men hundvalpen gillade boken. Ja, han ville rent av sluka den. Även om bilden är ganska dålig så syns det tydliga spår av hans bokfrosseri.
Men hundvalpen gillade boken. Ja, han ville rent av sluka den. Även om bilden är ganska dålig så syns det tydliga spår av hans bokfrosseri.
