Ordet som självförsvar

"Att skriva är en handling mot rädsla" sa Alaa al-Aswany, arabvärldens största litterära stjärna just nu, i en intervju på tv häromdagen. Jag tycker att det var vackert sagt.

Nyss kom Alaa al-Aswanys roman Yacoubians hus på svenska. DN har ett intressant reportage om författaren.

Boksortering som dialog

Det sorteras flitigt i bokhyllorna runt om i bokälskarnas hem. Böcker placeras efter storlek, färg, genre eller på det gamla tråkiga sättet - i alfabetisk ordning. Ibland får kaoset råda.

Men nu finns det ytterligare ett sätt att ordna sina böcker: Man kan bygga ihop meningar eller originella uttryck av boktitlar genom att låta böckerna ligga i små högar oavsett genre, färg och form. Det finns dock ett litet minus med systemet. Jag misstänker att det är ganska ytrymmeskrävande. Det kanske funkar om man har en stor bostad och lite böcker, men inte om man bor trångt och äger hundratals.

Oavsett vilket så har jag roat mig lite och byggt några små titelrelatterade bokhögar. Det var ganska roligt som en stunds förströelse, men inget som jag tänker anamma som boksorteringssystem.

********

********

********

********

Finner du någon av titeldialogerna extra lyckad? Vilken i så fall? Dessutom kommer här en utmaning till dig: Vilka titeldialoger kan du sätta ihop av dina böcker? Gör små högar, ta bild på dem och lägg ut på din egen blogg. (Glöm inte att lämna en kommentar här så att jag och andra kan gå och titta.) Mycket nöje!

Jaha, då var det dags igen

Liza Marklunds deckare trängs återigen med annat onyttigt och lättuggat vid kassorna i snabbköpet nära dig. Ibland måste jag stålsätta mig för att ignorera chokladen, men Marklund har jag aldrig haft problem med. Vad väljer du? Godis, Marklund, inget eller både och?

Virginia om livet

Noterat i min anteckningsbok i avsikt att lägga på minnet:

• Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara.

• Livet sett utan illusioner är något ganska gräsligt. Illusioner brukar inte komma tillbaka.

• När det händer saker skriver man inte.

• Jag måste läsa en bok om dagen - sådan är en murvels dag.

• Vi har våra illusioner och utan dem skulle livet vara så mycket tråkigare än det är.

• Aldrig slå sig till ro, det är min princip i livet och jag försöker tillämpa den i praktiken, men nog mer genom tal än genom handling. Min teori är att man vid fyrtio antingen ökar takten eller saktar ner.

• Lycka är att ha ett litet snöre som saker och ting kan hänga sig fast vid.

(Ur Ögonblick av frihet, Virginia Woolfs dagboksblad)

Virginias ord för dagen

"Ännu en stillasittande dag, som ändå måste få en notering för att rapportera att överhuset har antagit rösträttslagen (som gav rösträtt åt kvinnor över trettio) Jag känner mig inte så mycket viktigare - kanske en smula. Det är som adelskap, kan vara användbart till att imponera på människor man föraktar."

(Virginia Woolf, 1918-01-11. Ur hennes Dagbok)

Den motvilliga resenären

Jag måste skriva något mer om Jenny Diskis bok Den motvilliga resenären, det räcker inte med bara en massa citat. Fast de är bra att ta till för att belysa hur absurt det egentligen är att en sådan hemmakär soffliggare som hon kan försörja sig som resejournalist och även skriva reseskildringar i bokform. På omslaget till romanen Den motvilliga resenären läser jag att Jenny Diski är "reseskildringarnas okrönta drottning" . Det tror jag att hon är, varför inte. Jag har inte läst så många andra reseskildringar, om några alls, men jag har läst denna och den är:

udda,

underhållande,

humoristisk,

dråplig,

tankfull,

lättjefull,

insiktsfull,

stämningsfull,

skarp,

ironisk,

självironisk,

träffsäker,

giftig,

varm,

distanserad,

personlig.

Dessutom känns det som att jag (litegrann) har lärt känna människoarten på Nya Zeeland och i Lappland. Just det att Diski reser till Lappland är spännande. Varför gör hon det? Jo, hon vill uppleva mörkret och ensamheten. Men det blir inte riktigt som hon har tänkt sig, därav humorn och självironin (gäller förresten även Nya Zeeland-skildringen). Till på köpet har jag uppgraderat mina kunskaper om världen i allmänhet och om Lappland och Samerna i synnerhet. Den bästa geografi- och samhällskunskapslektion om den delen av världen jag nånsin har haft! Definitivt den mest underhållande.

För den som har läst Bodil Malmsten kan jag säga att stilen som Jenny Diski har påminner om Bodils. De skulle kunna vara författarsystrar. För mig är detta ett klart plus.

Den motvilliga resenären översattes av Cecilia Franklin. Finns även i pocket.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Dagens Virginia 1919-09-23

Att läsa Virginia Woolfs dagböcker från åren 1915 till 1941 (Ögonblick av frihet) är ett mastodont äventyr blandad med litterär njutning utan like och därmed inget man hinner på en kafferast. Nästan 800 sidor av hennes tankar, erfarenheter, strävanden och upplevelser. Jag påbörjade läsningen ganska sporadiskt för nästan två veckor sedan men har inte fastnat förrän nu, tack vare en förkylning och visstidsutvisning till soffan. Ett koncentrerat lugn var uppenbarligen det som behövdes.

Förresten, biblioteket är återigen (alltid!) en fantastisk företeelse. Jag hyllar biblioteket! Jag var sugen på att läsa Woolfs dagböcker, men ville inte köpa boken. Jag gick till biblan. Boken fanns inte, den var ännu ganska nyutkommen. Jag lämnade ett inköpsförslag vid informationsdisken. Tre veckor senare fick jag ett mejl om att jag kunde komma och hämta boken, den väntade på mig. En biblioteksbok och ändå nybokskänslan, doften, obruten bokrygg, orörda boksidor.
U n d e r b a r t.

Den 23 september 1918, alltså på dagen för 90 år sedan skrev Virginia Woolf följande i sin dagbok (bland annat):

"Jag cyklade över till Charleston i tisdags och Quentin visade mig sina snäckor; satt med Nessa och utgöt mig över mina sorger, som knappast kan jämföras med hennes egna; och sedan kom Clive och Mary med automobil till teet - så många paket och påsar hade de med sig, och minsann, Mary dukade upp choklad, kakor och konfekt i överflöd. Hon var som vanligt stum som en öring - jag säger öring på grund av hennes prickiga klänning och också för att hon har lika snabba reaktioner som en fisk hur tystlåten hon än är. Jag gick till fots hem dragandes på min cykel, som hade en så svår punktering att den inte gick att trampa."

Annars är jag nästan klar med år 1920 och har alltså drygt två decenier kvar att umgås med Virginia, ända till det olyckliga slutet. Jag ska läsa sakta, saktare än vanligt. Och så utlovar jag några citat på vägen...

SvD skriver om skit i barnböckerna

Bajset har blivit rumsrent och klivit in i de fina salongerna. BOKMANIA är extra glad, för två av bajsböckerna som SvD tipsar om har recenserats här på bloggen för lääääänge seeeen. Artikeln heter Det är mycket skit i barnböckerna och innehåller en intressant reflektion av stora A-fenomenet i dagens barnlitteratur. (Skriv ut den, så kan du läsa den på toan nästa gång du gör det STORA och kan få lite bildning samtidigt, haha.)

"Vad kan man då dra för slutsatser av dagens utbud? Bajs är inte längre politiskt, utan ett ämne som författare och konstnärer förhåller sig till pedagogiskt och humoristiskt. Kanske också psykoanalytiskt. Inom psykoanalysen har det länge funnits en koppling mellan för sträng potträning och psykisk störning i vuxen ålder, och dagens bajsböcker går helt i linje med dessa tankar. Någon sträng potträning ser vi inget av här. Det ska vara roligt att bajsa!"

Böckerna som jag tidigare har recenserat heter Bajs, det onämnbaras historia och Toaletten hungrig. Du hittar recensionerna genom att klicka på Barnboksbilden till höger i menyn.

SvD:s tips på 2008-års bajsböcker finns här.

Den motvilliga resenären

När jag läste Jenny Diskis underhållande bok Den motvilliga resenären, kunde jag inte undgå att tänka att det fanns vissa psykologiska likheter mellan henne och mig som gjorde att jag ganska tidigt in i boken kände viss själsfrändskap gentemot henne. Tänk att det finns fler som är politiskt inkorrekta i fråga om motion, i synnerhet när det gäller valet mellan bok och fysisk ansträngning! Dessutom blev jag varse att även hon fryser om fötterna fast det är sommar och måste ta på sig sockor när hon läser eller skriver. Jag blev mycket förtjust i Diskis självironiska sätt att betrakta världen. Här kommer några citat:

• Ibland uppträder depression och förnöjsamhet samtidigt och då uppstår en glädje i stil med det man kallar nåd. /.../ När den kommer är det bara att tacka och ta emot.
  
  
• Jag har alltid föredragit mentala ansträngningar framför fysiska.
  


• Ingenting kan övertyga mig om att det faktum att jag varit på en plats är tillräckligt i sig för att göra ansträngningen att ta sig ur sängen och förvandlas till turist eller ens resenär berättigad. Jag har inte den minsta lust att vara modig. Jag behöver inte bevisa något för mig själv eller någon annan. Jag struntar i om ingen tycker att jag är modig eller djärv. Jag struntar fullkomligt i att jag inte har vad det nu är som krävs för att hoppa ut från ett flygplan eller en byggnad.
  


• Alla de platser jag fantiserar om är ensliga, tysta och visuellt tilldragande. /.../ Sitta stilla i tystnaden, läsa, tänka, lyssna på det som pågår i mitt huvud.

• Jag borde ta en promenad. Varför det? Jag borde. Måste utforska omgivningarna. Vill inte. Men måste. Varför? Om jag inte går ut kommer jag att inte gå vilse, och då behöver jag inte lära mig hitta heller. Men jag borde se träden och gräset och naturen, och vart vägen nere i dalen ledde. Det skulle göra mig gott. Och även om det inte gjorde det borde jag. Tänka och gå. Gå och tänka.
  


• Närhelst jag vänder känner mig skuldmedveten för att jag sitter stilla är det Montaigne jag vänder mig till om jag behöver rättfärdiga mig.
  


• Jag är lättjefull till min natur; ogillar att röra på mig. Lite newtonsk. Inaktivitet är min grej. Status quo, stillhet i nuet är vad jag strävar efter. Jag är förhärdad i det avseende, inte bara passiv. /.../ Varenda cell i min kropp vill sitta stilla och denna önskan blir starkare om någon föreslår att jag ska röra på mig. Tänk er de miljontals - eller är det miljarder? - celler som utgör mig och som samtliga sätter sig till motvärn med sin lilla men ackumulativa kraft. Man skulle kunna tro att man kan förflytta berg med en sådan önskan. Jag har lyckats slippa bestiga några.
  
  
• Det finns två vitt skilda aspekter på detta att inte gå promenader. Den ena, som råkar gälla när jag är ensam, är den enkla glädjen i att förbli orörlig, trots de internaliserade röster som säger åt mig att g ö r a något. Den andra, som bara gäller när jag har sällskap, är den djupa tillfredsställelsen i att bli kvarlämnad. Andras uppmaningar åstadkommer underverk hos mig och jag blir lojare än någonsin.
  


• Jag föddes inte lat, jag var lat redan som foster. /.../ Jag tycker om små rum; jag älskar att flyta och avskyr att simma - mitt temperament passar livet i livmodern.
  


• När jag var redo för dagen kändes det som om jag borde göra något av den utöver att välja bok och slå ner mig ned i fåtöljen. Jag borde inleda dagen med motion så att jag kunde rättfärdiga mitt stillasittande. Dessa tankar gnagde som om de varit mina egna. Jag var offer för en fruktansvärd moral som jag i högsta grad förkastar. En litterär moral dessutom. /.../ Det är ju vad författare gör. Vandrar och tänker. Tänker och vandrar. Tänker genom att vandra. Det är så det går till. /.../ Var jag en författare? I så fall måste jag ta en promenad.
  
  
• Jag försökte vara utomhus i minst en timme, men mitt främsta mål var alltid stunden då jag kom tillbaka efter promenaden: återvända, ta av mig ytterkläderna, sätta på mig bekväma, bylsiga kläder och äntligen slå mig ned i fåtöljen i vardagsrummet med en känsla av att fullgjort mina förpliktelser mot landsbyggden. Det var ett slags botgöring för återstoden av dagen. Eller betalning, en biljett till lättja fram till nästa morgon då jag måste betala en ny avgift.
  
  
• Jag avskyr att frysa. Det har jag alltid gjort. /.../ Kyla är alltid glädjelöst. Tvilling till övergivenheten. /.../ Man kan inte vara tillfreds utan värme. Kyla är ett slags inre öken, en terror som världen utövar mot mig. /.../ Men trots att jag intensivt ogillar kyla avskyr jag att bylta på mig för mycket kläder.

BOKMANIAS recension av Den motvilliga resenären hittar du här.

Livet på en kylskåpsdörr

Jag tycker om när det då och då dyker upp en bok som redan till utseendet skiljer sig från alla andra böcker, som till exempel Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers.

Bokens post-it-lappsgula sidor och meddelandekorta texter på varje enskild sida understryker den lyckade symbiosen mellam form, innehåll och titel. Romanen handlar om femtonåriga Claire och hennes ensamstående mamma, om deras liv tillsammans - eller snarare deras liv utan varandra. För det är nämligen så att Claire har fullt upp med skolan, kompisar och förälskelsen, medan mamman är ständigt på jobbet. Så de ses nästan aldrig. I stället kommunicerar de via medelanden som de sätter upp åt varandra på kyskåpsdörren. Mamman har ingen mobil, hon skulle ändå inte kunna bli nåbar på jobbet.

Dessa meddelanden handlar om allt från att mjölken eller veckopengen är slut, att kaninburen behöver rengöras till att mamman får obotlig bröstcancer. Då kommer ångesten och kärleken in, samt insikten om vad som egentligen är viktigt i livet. Det är laddat, trots det begränsade formatet, eller kanske tack vare just det. Även om vi förstår att Claire och mamman är tillsammans ibland och pratar lite grann med varandra över en gemensam middag, återges deras möten och konflikter aldrig annat än som en kommentar på en ny lapp under kylskåpsmagneten.

Budskapet är tydligt: Se till att du har tid för dem du älskar, för en dag kan allt vara slut, helt utan förvarning. Det är ett budskap som tål att upprepas, för livet kastar oss gärna hit och dit ibland och vi glömmer att det är bräckligt. Mycket bräckligt.

En perfekt bok för tonåringar och deras föräldrar. Kanske som en möjlighet att göra något tillsammans, ha ett gemensamt samtalsämne. Varför inte? Det skulle kunna vara trevligt, tycker jag.

Livet på en kylskåpsdörr översattes av Louise Thulin och finns nu även i pocket. Den är mycket lättläst.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Herregud och fan också! Ursäkta att jag svär.

Alltså, ibland vet jag inte längre vad jag ska tro om folk. Särskilt inte när det sakta bär i väg med min nästan-favoritförfattare.

Den norske författaren Erlend Loe, som är så rolig och underfundig, håller på att att gå i överstyr, tycker jag. Det känns inte bra. Inte nu när han skriver en barnbok som utspelar sig i Kurtby (läs: Knutby). Det är helt knäppt i mina ögon. Galet. Sjukt. Jag håller inte alls med honom när han påstår att "det är förödande att ha respekt för känsliga saker". I de vuxnas värld, ja. Men när det gäller barnen borde man vara lite lite lite försiktig. Det tycker jag, faktiskt. Skulle aldrig falla mig in att köpa en bok som handlar om Knutby-eländet till min egen unge. Fast jag inte har läst den. Bara av ren princip! Världen är full av skit ändå, man behöver inte tvångsmata barnen med den också.

"Kurt, hans fru Anne-Lise och familjen åker på semester till Sverige. Efter att ha kört vilse kommer de till en stad som heter Kurtby. Invånarna är förtvivlade eftersom de precis förlorat sin pastor. Han har åkt in i fängelse – något som för övrigt även har drabbat de tidigare tre pastorerna. När Kurt dyker upp blir han mottagen som den nya pastorn", har Loe förklarat för Aftenposten (enligt Svd).

Loe har "med flit valt att vara barnsligt provocerande". Barnsligt + Provocerande = Ingen bra kombination. Jag säger då det: stackars barn.

När jag efteråt surfar till artikeln i Aftenposten för att läsa mera, läser jag bland annat att Loe bryr sig inte ett dyft om vad barnen själva är intresserade av, utan han menar att de intresserar sig för vad man säger åt dem att intressera sig för. Man ska manipulera dem, helt enkelt. Nja. Hm. Varför skulle man manipulera barn för att intressera sig för Knutby-grejen? Det fattar jag inte!

Nu har jag nästan lust att bojkota Loe i fortsättningen. (Bara nästan.)

Smått och Gott ur bokvärlden

• Nina Bouraouis fantastiska pytteroman Innan männen ligger som nummer nio på DN:s 10-i-topp-Boklista för vecka 37 och det med all rätt. P O Enquists Ett annat liv ligger som etta och Yacoubians hus av Alaa Al-Aswany är på tionde plats. Yacoubians hus finns redan i min ägo och nyfikenheten från min sida är total. Och när det gäller Enquist tvivlar jag på att jag klarar att stå pall särskilt länge. Där växer sig nyfikenheten till det outhärdligas gräns. Dessutom känns hans bok som ett måste för varje bokmal.


• Maryse Condé, som har skrivit Färden genom mangroven, kommer med en ny roman på svenska. Den heter Segu. En afrikansk släktkrönika och är en familjeepos på över 500 sidor. Hon är en mycket intressant författare och Färden genom mangroven är verkligen att rekommendera.


• Mikael Persbrandt har läst in Machiavellis Fursten som talbok. Jag kan tänka mig att Persbrandt är perfekt som uppläsare av en sådan text. Ska jaga cd:n på biblan.


• I Frankrike reglerar man bokhandeln genom att bestämma att stora affärskedjor inte får lägga sig mer än 5% under böckernas normalpris. På det viset kan även den lilla bokhandeln på hörnet överleva. Enligt min åsikt är det ett utmärkt sätt att bevara mångfalden och personligheten i bokhandelsbranchen.
• Har börjat på Jenny Diskis Den motvilliga resenären och stilen känns som att läsa Bodil Malmsten.
• Så mycket böcker, så lite tid!!!!

Pur beröm av Åsa Larssons senaste

Åsa Larssons nya roman Till dess din vrede upphör har fått en översvallande positiv recension i DN i dag. Enligt recensenten Lotta Olsson är Larssons senaste deckare "mer än bara mordgåtor" och jag måste erkänna att min nyfikenhet har väckts. Jag har tidigare läst Solstorm och sen en till deckare av Åsa Larsson, men minns inte längre vilken. Solstorm gillade jag, det kommer jag i alla fall ihåg.


"Individerna avtecknar sig skarpt mot Norrlands snövita tystnad, och Åsa Larsson låter dem ta plats. Mordgåtan är stormens öga, den tomma mittpunkten. Spänningen finns egentligen inte där, utan i vad människorna runt den gör. Det finns långt fler gåtor att lösa. /.../ Jag skulle kalla "Till dess din vrede upphör" för en relationsroman om inte uttrycket brukar användas för helt andra böcker, begränsade till en viss sorts kärleksförhållanden. Här är alla relationer viktiga: mellan generationer, inom familjer, mellan arbetskamrater." (Lotta Olsson)

Åsa Larsson har nyligen chattat med DN:s läsare och frågorna och svaren finns att läsa här.

Osynlig bokhylla

Jo, det är sant. En osynlig bokhylla finns faktiskt att köpa. Den ser ut som en ...... tja, bokhylla som fritt svävar i luften. En ur den optiska synvinkeln intressant produkt, men särskilt många böcker rymmer den inte. Fast det är klart: man skulle kunna ha den hängandes "i luften" vid sidan om datorn och ha alla ska-snart-blogga-om-böckerna på den.

Dagens dikt

En vacker dikt i repris!

Innan männen

"Jag vet inte om kärleken innebär slutet på tomheten, slutet på ensamheten, slutet på svindeln. Jag vet inte om man kan leva utan att känna skräck, och jag vet hur som helst inte om kärleken existerar, om det inte bara är något som folk har hittat på för att slippa vara så rädda för livet."

En roman på 61 sidor där inga ord fattas och inga ord är överflödiga - det är Innan männen av en ung fransk författare vid namn Nina Bouraoui, i översättning av Maria Björkman.

Komprimerad ångest och kärlekshunger i massor och en ostillad längtan medan det utanför hjärtat och själen råder sommarlov. I berättelsens centrum står Jérémie, en livrädd tonåring från förorten:

"Jag bor i en villa, inte långt från förorten där Sami bor, som jag drömde om förut och som har försvunnit i sommarens svarta hål. Motorvägen hörs ända hit, med vindens hjälp, när jag inte kan sova ser jag de accelerande bilarna framför mig, som ett färgstreck. Förut brukade jag sova mellan mamma och hunden, jag tyckte om bådas värme. Jag behövde bara andningen. Jag tyckte inte om ord, orden var inte mitt liv - hennes mage, hundens revben, mina lungor - vi höll alla tre samma rytm; när jag var tvungen att skiljas från henne, våra sovrum har blivit till två territorier: min ensamhets territorium och hennes njutnings. Sen lärde jag mig att älska orden, som en galning, de fyllde alla mina tomrum. Mamma är flygvärdinna, min barndom utan henne var ingen riktig barndom. Ofta sa jag: Mamma är uppe i himlen, jag vet inte när hon kommer tillbaka. Jag la in död i våra separationer."

Jérémies mamma brukade påstå att "kärleken inte existerar, att allt bara nöts ner av allt, att kroppar bara sliter ut varandra när de har mycket kontakt" och att det var därför hon skilde sig från pappa. Men Jérémie tror precis tvärtom, han längtar efter sin skolkamrat Sami som han i hemlighet åtrår och dövar sin längtan med brass, musik och erotiska fantasier.

Jag är väldigt förtjust i språket i Innan männen, det är smärstsamt vackert som vanligtvis bara poesin kan vara: "Världen jag lever i är inte lik mig, jag känner mig ensam i min förvirring, mina tårar har strömmar ner i magen". Eller detta: "Natten är en brunn, det finns ingen luft kvar".

En underbar liten bok som lämnar spår.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Fjärilen i glaskupan

"Finns det i detta universum någonting som kan avlägsna den glaskupa som innestänger mig? En tunnelbanelinje utan slutstation? En valuta som är tillräckligt stark för att kunna återköpa min frihet? Jag måste leta någon annanstans. Jag ger mig av nu."

Så lyder avslutningsraderna ur boken Fjärilen i glaskupan av fransmannen Jean-Dominique Bauby som dog endast tre dagar efter att dokumentärromanen om hans sjukdomstid kom ut. Jean-Do drabbades nämligen av ett slaganfall med "locked-in-syndrom" som följd när han bara var 42 år gammal och endast med hjälp av blinkningar dikterade han sedan sin text, bokstav för bokstav. En makalös bedrift, utan tvekan. Det är en berättelse om ensamhet, kärlek, människovärde och livsvilja så länge den varar.

Jag har tidigare skrivit om filmen Fjärilen i glaskupan, som jag tyckte mycket om, och måste nu nästan konstatera att den här gången är filmen bättre än boken. Boken är också bra, men lyckas inte förmedla samma hjälplöshet, envishet och desperation som filmen. I det här fallet är det visuella mediet till gagn för berättelsen, som om orden inte riktigt räckte till.

Men hundvalpen gillade boken. Ja, han ville rent av sluka den. Även om bilden är ganska dålig så syns det tydliga spår av hans bokfrosseri.

Sugen på att skriva en bloggroman?

En tjej vid namn Irene Kårlin har just startat en BLOGGROMAN, ett första kapitel är klart. På bloggen uppmanar hon alla läsare att skriva ett förslag på fortsättning. Tanken är alltså att läsarna ska vara medförfattare till romanen som redan har fått titeln Vi möttes på ICQ.

Jag tycker att idén är både spännande och rolig och är nyfiken på hur skrivandet ska fortgå. Vore kul om idén fått genomslag.

Smart, kul eller bara onödigt?

Ett hemma-bibliotek-kit för att lättare kunna driva tillbaka sina till vänner och bekanta utlånade böcker: kan det vara nåt? En säkert rolig present att ge bort till en bokmal. Eller så kan man ge kittet till sin personliga bokutlånare som hann bli lite irriterat över att senaste återlämningen hade dröjt onödigt länge, som ett litet tack-för-lånet-och-förlåt-att-du-fick-vänta. Kan vara ganska skojigt och släta ut eventuella sura miner, tror jag.

Personligen har jag ett ganska enkelt knep för hur jag kommer ihåg vilken bok jag har lånat ut och till vem. Jag behåller alltid bokomslaget och noterar även personens namn. Nackdelen med systemet är att det inte kan tillämpas på pocketböcker eftersom de saknar ett avtagbart omslag. Men å andra sidan är det vanligtvis inte lika livsviktigt för mig att få tillbaka en utlånad pocketbok. Ibland säger jag till och med att jag inte behöver få tillbaka pocketen och att det är ok att behålla den eller låna ut den i sin tur till någon annan. Det brukar uppskattas.


Hur gör du när du lånar ut en bok?

Mera P O Enquist

"Jag har inga historier som pockar på att bli skrivna men jag hoppas de kommer. Och jag är inte rädd. För nu vet jag att jag inte kommer att supa ihjäl mig i förtvivlan om de inte pockar på", säger P O Enquist i ytterligare en öppenhjärtig intervju, denna gång i SvD Söndag.


Det är inte lätt att vara människa. Sannerligen!

Härlig humor på fullt allvar

Så jag har skrattat! Gillar nämligen humor som är på fullaste allvar.

I boken Brev till samhället av Eric Ericson får man verkligen sitt skrattbehov tillfredsställt - och det med råge. Eric Ericson är en vanlig kille som skickar knasiga brev till myndigheter, kommuner, föreningar, kennelklubbar, kattpensionat och företag och får alltid seriösa, och därför mycket roliga, svar tillbaka. Detta trots att hans brev innehåller helt bisarra idéer, förslag och erbjudanden. Bara en endaste gång står det i svarsbrevet att Eric Ericsons brev måste vara ett skämt, annars tas breven alltid på fullaste allvar. Myndighetssverige fungerar felfritt, det känns tryggt att veta.

Till mina favoriter i boken hör till exempel brevet till Arboga kommun där Eric presenterar sin idé om att anlägga ett indianreservat i kommunen och de blir intresserade av förslaget och vill veta mera. Eller när han skriver till ett kattpensionat och berättar om sin kompis som efter en arbetsplatsolycka tror att han är en katt och är i akut behov av placering på ett katthem. Helt sanslöst roligt! Tredje favoriten är brevet till en tillverkare av djurfoder, med förfrågan om sponsring för att kunna starta en radiostation för djur, Radio Djur 103,2.

Brev till samhället är en rolig liten bok som passar utmärkt som en minipresent till sig själv, till någon som behöver muntras upp lite grann eller till vem som helst med humor.

På hemsidan Brev till samhället - Eric Ericson finns smakprov ur boken, både att läsa och att lyssna på. Surfa dit och läs, det finns många godbitar där. Mycket nöje!

Det finns även en uppföljare till Brev till samhället som heter Brev till utlandet, men den har jag inte läst.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

BOKLÖRDAG is back!

Inte en lördag för tidigt! Tvärtom tycker jag att uppehållet för DN:s BOKLÖRDAG har varit onödigt långt. Boklördagsmänniskorna motiverar den i mina ögon sena starten med att höstnyheterna skulle hinna ligga färdiga på bokdiskarna, men det är inte längre så att bokutgivningen följer vår- och höstsäsong, utan böcker kommer ut mer eller mindre hela tiden. Det är bara att titta i bokkatalogen. Så jag menar: vad är problemet?

Jag har i alla fall läst höstens första boklördagnummer med stor appetit. Två helsidesartiklar fastnade jag extra för: dels en öppenhjärtig intervju med författaren P O Enquist om hans nyutkomna självbiografiska bok Ett annat liv, dels en intressant och tankeväckande recension av Generation kill som är en sju timmar lång tv-serie om elitsoldaterna som invaderade Irak i mars 2003. Den bygger på en, får jag veta, mycket omdiskuterad bok med samma namn skriven av reportern Evan Wright. Boken Generation kill kom ut 2004.

Enligt recensenten Jan Eklund lever boken Generation kill upp till krigsklassiker så som De nakna och de döda (Norman Mailer), Slakthus 5 (Kurt Vonnegut) och Moment 22 (Joseph Heller). Det är ord och inga visor! Tv-versionen jämförs med Plutonen (Oliver Stone) och Apocalypse now (Francis Ford Coppola). Ord och inga visor här också! Tyvärr finns inte Generatin kill i svensk översättning, men den borde komma snart för annars får den svenska utgivningen av utländsk litteratur skämmas. Alla har faktiskt inte tillgång till engelskan. När det gäller tv-serien, tror svt att den kommer att sändas nästa vår eller nästa höst (enligt SvD). Ibland släpar Sverige hopplöst efter. Eller?

Men tillbaka till P O Enquist. Han intervjuas lite varstans just nu, till exempel i svt:s Babel Special och i SvD:s webb-tv. Du kan titta på respektive program genom att klicka på länkarna. Mycket av innehållet i intervjuerna kretsar kring författarens övervunna alkoholism och jag undrar om det är det som är det mest intressanta i sammanhanget, eller om det är boken i sig. Det borde vara boken. Hoppas att det är boken. Kan inte veta, har inte läst den. Men samtidigt vet jag att en och annan medmänniska känner igen sig i Enquists alkoholproblem och att anspela på det är ett smart pr-trick. Alla sätt är bra, utom de dåliga, så att säga.

Dagens dikt i form av en låt

Den här gäller idag, men fråga mig inte varför. Kanske bara för att det är en så vacker låt. Texten är ren poesi, uttrycksfull och känslosam. Passar faktiskt som Dagens dikt, tycker jag. Det är länge sedan jag hade en Dagens dikt här på bloggen och känner att det är dags för att återuppta genren.

Det går an

Carl Jonas Love Almquist publicerade Det går an år 1839 och det blev genast ett stort rabalder i Sverige. Som straff för att han vågade ifrågasätta det heliga äktenskapet och kritisera kvinnas beroendeposition i förhållande till mannen fick han till och med sparken från sin rektorstjänst. Att Almquist hade valt att göra en simpel glasmästardotter till huvudperson var skandalöst. Att han dessutom begåvade henne med påtaglig inre styrka, en egen vilja och stor drivkraft betydde att hon var långt ifrån en kvinna av den vanliga sorten och blev en meritbelastning för Almquist.

Dagens läsare ser på novellen Det går an på ett helt annat sätt. Vi upplever den som högaktuell och relevant och tillskriver den även ett stort underhållningsvärde. Almquist är mästare på personskildringar och miljöbeskrivningar och han har humor. Språkligt tillhör Det går an höjdpunkterna i den svenska stilistikkonsten, för alla språkälskare är texten en njutning eftersom den är så välformulerad.

I centrum för berättelsen står Albert och Sara. Under en resa med ångbåten Yngve Frej mellan Stockholm och Arboga, som sedan fortsätter vidare mot Lidköping, förälskar sig sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck i varandra. Men för att så småningom gifta sig kräver Sara att de skall leva i ett jämlikt äktenskap utan formell vigsel och utan delad ekonomi, hon vill även fortsätta att driva sin glasmästarfirma. Sara föreslår till och med att de i början kan leva som särbo. I slutet av boken frågar Sara: "Går allt detta an, Albert?" Och "i hela uttrycket av hans ansikte" ligger detta svar: "Det går an".

Det går an har publicetats åtaliga gånger och i olika utgåvor genom åren, både i samlingsvolymer och i pocket. På ett bibliotek nära dig finner du ett exemplar utan minsta svårighet. Det går an är en liten pärla i Sveriges litterära skattkista.

Nya kläder till laptopen?

En bokdekor till laptopen borde vara en pefekt present till varje bokbloggare. Eller vad tycks?

Gone fishing

Ärligt talat: det kör ihop sig ibland. Krabaten på bilden heter Alvin och är en åtta veckor gammal valp. I veckan blev han en del av familjen vilket innebär att vår lugna tillvaro har vänts upp och ner. Han är inte rumsren, än. Kissar överallt och helst av allt INTE på utlagda tidningar. Att få sitta i lugn och ro, läsa en bok eller blogga lite grann framstår som en våt dröm just nu. Det är nästan värre än att få barn, helt sjukt. Men ack så söt han är... Dessutom verkar han gilla böcker, har börjar tugga på några riktigt goda.

Hoppas att jag kan blogga lite i helgen, det är några recensioner som väntar på att bli skrivna. Om inte så vet du varför: är ute med hunden.