söndag, augusti 31, 2008

Vila på gröna ängar

Nu vet jag hur det går för bröderna Erlend och Margido Neshov, farfadern, Torunn och gården, för nu har jag läst ut Vila på gröna ängar - den tredje och avslutande delen i Anne B Ragdes charmiga trilogi.

Vila på gröna ängar tar vid precis där Eremitkräftorna slutar, alltså efter Tors plötsliga död. Hans dotter Torunn är på plats och fast hon plågas av skuldkänslor för faderns död, försöker hon för allt hon är värd att ta hand om grisarna, farfadern och den förfallna gården. Det är inte lätt, trots att hon har hjälp av en snygg och uppenbarligen förälskad extraarbetare vid namn Kaj.

Den stora frågan för Torunns del är om hon orkar driva gården i framtiden och om hon överhuvudtaget vill det, hon är ju trots allt en storstadsflicka. Torunn är också fullt medveten om att hennes beslut kommer att påverka allas framtid, hur hon än gör. Det är ett tungt ansvar som vilar på hennes allt tunnare axlar.

Farbror Erlend är inte mycket till hjälp, han har fullt upp med sitt. Han, Krumme och kvinnorna ska ju bli föräldrar och dessutom är han upptagen av planerna på en kostsam omvandlig av Neshov till lyxig sommarbostad och sitt eviga champagnedrickande. Enligt min uppfattning är Erlend om möjligt ännu mer verklighetsfrånvarande än förut. Och vad tråkigare är: jag upplever honom inte lika charmig längre, han har tyvärr tappat en del av mina sympatier - till förmån för farfadern.

Porträtt av farfadern är den mest lyckade i denna tredje bok, tycker jag. Han varken säger eller gör särskilt mycket men genom antydningar, utmärkt gestaltning och korta samtal med Torunn framträder hans liv i hela sin tragik och djupa sorg. När jag plötsligt förstår den underliggande orsaken till hans intresse för böcker om kriget, blir jag närmast rörd till tårar.

Och Margido? Det knallar och går, som man brukar säga. Han utvidgar verksamheten på Begravningsbyrån medan han försöker hjälpa Torunn och gamlingen, men hjälpen är inte alltid av rätt sort eller kommer inte i rätt tid.

Vila på gröna ängar är precis som föregångarna en lättläst och fängslande bok, en bladvändare. Det är mycket handling, ett rättfram språk och mycket realism, ibland så mycket att det nästan vänder sig i magen medan jag läser. Men alla personer i boken har en vardag som är värd att beskrivas och Anne B Ragde tar de olika verkligheterna på största allvar.

Om jag skulle jämföra Vila på gröna ängar med Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna, så är den största skillnaden att Vila på gröna ängar är betydligt mörkare och tyngre i sinnet än de två första böckerna. Jag saknar humorn, värmen och den spirande familjekärleken som verkar ha drunknat i framför allt Torunns känsla av hopplöshet. Och slutet? Det avslöjar jag förstås inte. Bara att det är högsommar och saker och ting sätts på sin spets.

Jag sörjer att berättelsen är slut.

Mina recensioner av Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna kan du läsa om du klickar på länkarna. Och här kan du läsa om tv-serien.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

3 kommentarer:

Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger sa...

Håller med dig. Kommer att sakna serien! Har också avslutat Vila på gröna ängar (utan att avslöja för mycket) Man ska sluta när det är som bäst heter det ju. Hade gärna sett fler delar, är lite nyfiken på hur inte minst dessa bortskämda ungar från Erling och Krumme kommer att te sig. Hade inte velat möta dem om ett par år :-)

Cicci Jakobson sa...

Bokserien är ju underbar, men usch så besviken jag blev på slutet på Vila på gröna ängar...Det var ju lixom inget slut. Blä

Liz1e sa...

instämmer med Cicci!