Henning Mankells senaste romanthriller Kinesen är hans tjugosjunde bok sedan debuten 1973 och den är så överarbetad och till synes perfekt att bygget stjälper. Jag tycker att Kinesen har så höga ambitioner att den flera gånger snubblar över sin egen fullkomlighet och stukar foten på långrandighetens trottoarkant så att spänningen kommer av sig. Men tråkig är den inte, det vore att förenkla det hela.Kinesen börjar våldsamt. Innan jag har läst klart sida 19 har tjugo personer dött, nitton av dem under omständigheter som måste betraktas som en brutal slakt, det är uppenbart att offren skulle lida innan de dog. Med en ung pojke som undantag. Ett välplanerat dåd eller en galnings verk? Platsen är den nästan avfolkade byn Hesjövallen utanför Hudigsvall år 2006. Det är vinter. Polisen står mållös och har inte mycket att komma med. Ett rött sidenband förefaller vara det enda spåret...
När domaren Birgitta Rosslin i Helsingborg läser om massmordet förstår hon att hon på sätt och vis är släkt med några av offren och beger sig omedelbart till Hudiksvall. Lämpligt nog har hon just blivit sjukskriven på grund av för högt blodtryck. I Hudiksvall kommer hon över ett par gamla dagböcker som väcker hennes nyfikenhet och hon påbörjar en egen spaning efter sanningen om vad som har skett. Och varför.
Det blir en lång och ibland farlig resa över tid och rum. Historien backar till 1860-talets Kina och till dåtidens järnvägsbyggen i Amerika, där kineser hölls som slavar och ofta plågades till döds, för att sedan återvända till nutiden. Läsaren pendlar mellan Sverige, Amerika, Afrika och Kina. Birgitta Roslin reser mellan Helsigborg, Hudiksvall, Peking, Köpenhamn och London.
Allt eftersom romanen framskrider tätnar bilden som visar att känslan av oförrätt och längtan efter personlig hämnd kan överleva från generation till generation och slutligen utvecklas till ett världspolitiskt spel - med en psykopatisk, maktlysten och korrumperad kines i huvudrollen.
Jag gillar romanens intrig och Mankell är skicklig på att bygga upp spänningen, lägga ut löstrådar, presentera gåtor och blanda in mystiken. Allt kryddat med en nypa av Birgitta Rosslins äktenskapliga problem samt hennes maoistsymapatiserade förflutna.
Berättelsen växer som ringar på vattnet för att till slut återvända till utgångspunkten. Att polisen är dum och alltid minst fem steg efter den sjukskrivna men outtröttliga Birgitta Roslin är ett genomskinligt grepp, men förlåtligt. Utan det greppet skulle Kinesen vara en helt annan bok. Domaren Rosslin är romanens huvudperson, inte polisen i Hudiksvall. Därför ska man inte förvänta sig några polisförhör eller dramatiska gripanden i direktsändning.
Vad jag ställer mig kritisk till är Mankells uppenbara ambition att "utbilda" läsaren i ämnet Kinas moderna historia och politiska utveckling, inklusive landets kolonisatoriska framfart i Afrika och korruption i samband med uppbyggnaden inför OS (i boken är det två år kvar). Att boken kom ut bara någon månad innan den faktiska OS-invigningen i Peking är knappast en slump. Även Mankell vill surfa på Kina-vågen.
Allt Kina- och Afrika-fakta är inte ointressant i sig, men det tar bort fokus från deckarhistorien. Och det är ju den man vill ha, antar jag. Efter en hundra sidor lång avhandling om till exempel president Mugabe glömmer jag lätt bort vad det är för bok jag läser, massmordet i Hesjövallen är som bortblåst. Det är då boken blir långrandig och tappar fart. Jag hoppar över några sidor då och då, vill komma till upplösningen. Kinesen är 581 sidor lång och skulle definitivt må bättre av att förkortas.
Men trots att Kinesen spretar åt så många olika håll, både geografiskt och tidsmässigt, har Mankell alla trådarna så gott som under kontroll. Berättelsen hänger samman och på slutet knyts säcken ihop. Det är snyggt och proffesionellt. Men bitvis segt och utan gnista.
Läs gärna även DN:s och SvD:s recension. Och här berättar Henning Mankell om Kinesen i en video.
