Hey Dolly

"Nu har jag en pojkvän. Inte har jag roligare för det. Att ligga här i hans sunkiga badrum. Det föder en mängd negativa tankar. Jag skulle vilja drista mig till att säja att hela fenomenet med pojkvänner är ganska överskattat. För att inte tala om badkarssex. Överskattat är bara förnamnet. /.../ Ja, jag är jävligt otillfredsställd och det är ett begär mycket större än vad som kan släckas av två fingrar i framstjärten. Förlåt, fittan."

Tjejen bakom orden heter Dolly är en ganska normal flicka i övre tonåren med en förkärlek för snabba bilar och män med cigarettetuier i silver. Hennes pojkvän heter Mårten, som i Mårten gås, och är inte ens i närheten av någotdera. Med Mårten är allt fel, men han är gullig och hon gillar att somna mot hans rygg. Dolly har även en förkärlek för fula ord, vilket ibland orsakar "dålig stämning på släktkalas". Hon har bara två nära tjejkompisar och de är så neurotiska och fulla med ångest att det nästan är lite norénskt. Själv är Dolly övertygad om att hon "föddes för att stå rakryggad i cocktailklänning med de största diamanterna runt halsen. Inte för att stå naken med skrynkliga fingrar och tår i ett badrum som luktar kattbajs." Dolly trevar efter en mening med livet lika frenetiskt som Mårten brukar treva mellan hennes ben. Hon är huvudperson i Amanda Svenssons strålande debutroman Hey Dolly.

Övriga personer i Dollys lilla värld är en lätt disträ gynekolog på ungdomsmottagningen, en fiktiv rockstjärna (vars förekomst jag inte riktigt förstår mig på), Scarlet Johanson i filmen Lost in Translation och, sist men inte minst, en mycket nära vän vid namn Marvin. Marvin är i trettioårsåldern och det finns inget sexuellt över huvud taget i deras relation. Bara en vänskap rakt igenom. Han är som Dollys bollplank inför vuxenlivet.

Det är just det där vuxenlivet som otåligt trampar i farsun och som Dolly inte har en aning om hur hon ska hantera, som är romanens roliga kärna. Än så länge har Dolly inte lyckats få en enda vuxenpoäng på sitt livs konto och är inte särskilt intresserad av att få några heller. Hon har fullt upp med sig själv och sina neurotiska vänninor och huvudet är mest fullt av tankar på sex. Vuxenlivet lockar och skrämmer samtidigt. Illusioner brister.

Ofta skrattar jag hejdlöst för språket är så roligt, det är en mix av ungdomspladder, fula ord och ren poesi. Det är associationer, tankevurpor och banaliteter blandade med djupa existentiella funderingar. Och sådant gillar jag.

"Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler."

Jag måste erkänna att jag är såld på Hey Dolly, bra samtidsromaner för tonåringar och unga vuxna växer inte på träd. Några ojämnheter i berättandet - som till exempel närvaron av en fiktiv rockstjärna - är lätta att bortse ifrån. Hey Dolly är en mycket sympatisk bok. Den är kort, bara 157 sidor, och uppdelad i korta eller ännu kortare kapitel.

Avslutningsvis väljer jag att citera ett helt kapitel ur boken. Det heter Karin Boye:

"Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illussioner brister."

Undrar hur det kommer att gå för Dolly i livet... Kanske kommer hon tillbaka nångång. Det vore trevligt, tycker jag.

Läs gärna även recensioner i DN och SvD eller en intervju med Amanda Svensson i Aftonbladet.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.