Jean-Do var en framgångsrik chefredaktör för franska Elle och bara 42 år gammal när han fick hjärnblödning och drabbades av ett så kallad locked-in-syndrome, vilket betydde att han blev förlamad från topp till tå men fick bibehålla sin intellektuella förmåga. Han kunde även blinka med ena ögat och på så sätt lära sig att kommunicera med omvärlden. Kommunikation och möjlighet att förmedla sig blev hans sätt att förbli mänsklig medan han satt instängd i sin orörliga kropp. En blinkning för ja, två för nej. Så mycket! Så lite!
Med hjälp av sin assistent började Jean-Do skriva en bok med blinkningar som skrivverktyg. Assistenten rabblade upp alfabetet, om och om igen, och Jean-Do blinkade varje gång hon kom till rätt bokstav. Bokstav för bokstav, ord för ord lade han på det här viset ihop sin historia. Assistenten antecknade. Resultatet blev Jean-Dos unika upplevelse av livet medan han väntade på döden som han visste fanns i väntrummet utanför sjukhusrummet.
De mest grundläggande och samtidigt största frågorna ställdes på sin spetsi filmen: människovärde, medmänsklighet, kärlek, ensamhet, uppoffring, föräldraskap, vänskap, den egna personligheten. Antar att det är så i boken också.
Jag gillade filmen främst av två anledningar. Dels för att den är gjord på ett lite annorlunda sätt, dels för att den skildrar ett unikt människoöde.
Igår köpte jag boken. En tunn pocketbok. På måfå väljer jag ut denna citat:
"Den här morgonen har dagen knappt hunnit gry förrän ett illvilligt öde kastar sig över rum 119. Larmsignalen på apparaten som reglerar min näringstillförsel har ringt ut i tomma intet i en halvtimme. Jag kan inte föreställa mig något så dumt och irriterande som detta genomträngande pip pip pip som äter sig in i hjärnan. Som bonus har häftplåstret över högerögat lossnat av min svett, och mina klistriga ögonfransar kittlar ögat på ett smärtsamt sätt. Som kronan på verket har min urinkateter lossnat. Jag är genomblöt. Medan jag väntar på hjälp smågnolar jag på en gammal slagdänga med Henri Salvador: "Viens donc, baby, tout ca c´est pas grave". Nej, det är väl inte så farligt. Här kommer förresten sjuksköterskan. Automatiskt slår hon på tv:n. Det är reklam. Någon erbjuder sig att via hemdatornätverket Minitel besvara frågan: "Är du född under en lycklig stjärna?"
Jag ser fram emot läsningen. Kanske lär jag mig något nytt om vad livet möjligtvis går ut på...
