Vila på gröna ängar

Nu vet jag hur det går för bröderna Erlend och Margido Neshov, farfadern, Torunn och gården, för nu har jag läst ut Vila på gröna ängar - den tredje och avslutande delen i Anne B Ragdes charmiga trilogi.

Vila på gröna ängar tar vid precis där Eremitkräftorna slutar, alltså efter Tors plötsliga död. Hans dotter Torunn är på plats och fast hon plågas av skuldkänslor för faderns död, försöker hon för allt hon är värd att ta hand om grisarna, farfadern och den förfallna gården. Det är inte lätt, trots att hon har hjälp av en snygg och uppenbarligen förälskad extraarbetare vid namn Kaj.

Den stora frågan för Torunns del är om hon orkar driva gården i framtiden och om hon överhuvudtaget vill det, hon är ju trots allt en storstadsflicka. Torunn är också fullt medveten om att hennes beslut kommer att påverka allas framtid, hur hon än gör. Det är ett tungt ansvar som vilar på hennes allt tunnare axlar.

Farbror Erlend är inte mycket till hjälp, han har fullt upp med sitt. Han, Krumme och kvinnorna ska ju bli föräldrar och dessutom är han upptagen av planerna på en kostsam omvandlig av Neshov till lyxig sommarbostad och sitt eviga champagnedrickande. Enligt min uppfattning är Erlend om möjligt ännu mer verklighetsfrånvarande än förut. Och vad tråkigare är: jag upplever honom inte lika charmig längre, han har tyvärr tappat en del av mina sympatier - till förmån för farfadern.

Porträtt av farfadern är den mest lyckade i denna tredje bok, tycker jag. Han varken säger eller gör särskilt mycket men genom antydningar, utmärkt gestaltning och korta samtal med Torunn framträder hans liv i hela sin tragik och djupa sorg. När jag plötsligt förstår den underliggande orsaken till hans intresse för böcker om kriget, blir jag närmast rörd till tårar.

Och Margido? Det knallar och går, som man brukar säga. Han utvidgar verksamheten på Begravningsbyrån medan han försöker hjälpa Torunn och gamlingen, men hjälpen är inte alltid av rätt sort eller kommer inte i rätt tid.

Vila på gröna ängar är precis som föregångarna en lättläst och fängslande bok, en bladvändare. Det är mycket handling, ett rättfram språk och mycket realism, ibland så mycket att det nästan vänder sig i magen medan jag läser. Men alla personer i boken har en vardag som är värd att beskrivas och Anne B Ragde tar de olika verkligheterna på största allvar.

Om jag skulle jämföra Vila på gröna ängar med Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna, så är den största skillnaden att Vila på gröna ängar är betydligt mörkare och tyngre i sinnet än de två första böckerna. Jag saknar humorn, värmen och den spirande familjekärleken som verkar ha drunknat i framför allt Torunns känsla av hopplöshet. Och slutet? Det avslöjar jag förstås inte. Bara att det är högsommar och saker och ting sätts på sin spets.

Jag sörjer att berättelsen är slut.

Mina recensioner av Berlinerpopplarna och Eremitkräftorna kan du läsa om du klickar på länkarna. Och här kan du läsa om tv-serien.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Hurra! Nytt bokmagasin på gång!

Ett nytt bokmagasin är på gång, ett första nummer ska komma ut den 31 oktober och ska heta Vi LÄSER. Och innehåll? Berättelser, författarintervjuer, prylar och trender. I DN står det att Vi LÄSER vill vända sig till "människor som är genuint intresserade bokälskare utan att vara akademiska litteraturvetare" men som tycker att "litteraturbevakningen i Damernas Värld och Femina väger alltför lätt". Vi LÄSER är med andra ord ute efter den breda mittfåran och dit kanske räknas även många av oss bokbloggare, oavsett om vi har litteraturvetenskaplig utbildning eller inte.

Jag välkomnar litterära satsningar i alla dess former, så även ett nytt bokmagasin. Så klart!Personligen har jag saknat en lagom avancerad tidskrift om böcker och därför väntar jag med spänning på det allra första numret av Vi LÄSER:

"Att läsa en bok är att stiga in i en annan människas värld, dela hennes tankar, kunskaper, fantasier och drömmar. Med hjälp av en bok kan du resa, utbilda dig, koppla av och få nya och oväntade perspektiv på ditt eget liv. Det här vet vi på redaktionen, för vi älskar böcker och nu vill vi dela vårt intresse med dig i den nya tidningen Vi LÄSER."

Om du är intresserad av att veta vilka andra tidskrifter med litteraturinriktning som ges ut i Sverige, klicka här.

Visa mig vad du läser ...

... och jag ska tala om vem du är. Säger man ibland. Efter biblioteksbesöket tidigare idag kom jag hem med fyra böcker om hundar. Vad avslöjar det om mig (och resten av min familj)?

Kulturfyran om romanfigurer

Torsdagar är tydligen lika med Kulturfyran: idag är den om romanfigurer. Och där det luktar böcker, där finner man Bokmania...

1. Vilken litterär figur skulle du vilja vara?
Svårt, svårt. Nu för tiden ingen speciell, men jag minns att jag en gång för länge (länge!)sedan ville vara lika tuff, självständig, klok och vacker som Scarlet O`Hara.

2. Finns det någon romanfigur du tycker är lik dig?
Haha, det finns faktiskt en, men jag törs knappt avslöja hans namn då jag inte vet i vilken mån det är smickrande eller inte. Förmodligen inte, men va sjutton. Han heter Doppler och är huvudperson i romanen med samma namn av Erlend Loe. För den som har läst Doppler vill jag bara påpeka att jag inte har bott i tält i skogen och aldrig haft en älgkompis. Den eventuella likheten finns på ett annat plan.

3. Finns det någon bok som fångar dig så när du läser den att du känner saknad när du läst klart boken? Som en värld du vill vara kvar i?
Det händer nästan alltid när jag läser en bok som fängslar mig på något speciellt sätt, att jag vill dröja mig kvar även efter att jag läst ut den. Vissa böcker blir som vänner, svåra att lämna.

4. Finns det någon författare du skulle vilja tillbringa en hel dag tillsammans med? Vem i så fall?
Jag tror att jag skulle vilja tillbringa några timmar i samtal med Bodil Malmsten. Det vore spännande, för jag gillar hennes jordnära livsfilosofi och tankekvickhet och har dessutom liknande boksmak som hon. Vi skulle prata om böcker, ord, trädgård och alla idioter som klampar omkring på jorden och gör saker och ting bara värre. Men skulle hon vilja träffa mig?

Matchande rosa romantik

En roman, en anteckningsbok och ett bokmärke - i matchande rosa romantik. Allt ännu oanvänt.

Kulturfyra om hösten, böcker och te

Tack vare Lyran hittade jag till Kulturbloggen som kör den återkommande Kulturfyran. Nu handlar kulturfyrans frågor om hösten och böcker och mina svar är som följer:

1. Vad läser du just nu?
Just nu läser jag Vila på gröna ängar, den sista och avslutande delen i Anne B Ragdes trilogi om familjen Neshov (Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna). Och i bilen på väg till och från jobbet lyssnar jag på Det går an av Almqvist.

2. Vilken bok står näst på tur?
Vet inte riktigt. Min läsa-härnäst-högen är ganska hög och det är dagsformen som avgör vilken bok det blir. Fast kanske blir det Fjärilen i glaskupan, för jag har nyligen sett filmen och är nyfiken på boken som jag genast gick och inhandlade.

3. Vad är ditt favoritte?
Jag brukar pendla mellan pepparmyntte, grönt te och rooiboste. På bilden finns min favorittekopp.

4. Vad tycker du om hösten som årstid?
Jag gillar hösten så länge det är relativt varmt och träden lyser gula och röda, för det är vackert. Jag trivs med att tempot blir lite lägre, det är mera ok att ligga på soffan och slappa med en bok än mitt i sommaren då utelivet gärna ställer krav. Men när novemberrusket närmar sig eller rent av slår till, ja då är det inte kul längre.

Ses vi någonsin igen?

"Vad önskar du dig allra mest i världen, doktorn?" Läkaren sökte först efter ett kvickt svar men, överväldigad av trötthet och gripen av en oväntad sinnesrörelse, svarade han lågt:

"Jag skulle vilja återse en kvinna."

"En kvinna?"

"Ja, den enda... den enda som verkligen betytt något."

Och där ute i obygden, längt från västerlandets blickar, utspelade sig något högtidligt mellan de båda männen.

"Och du vet inte var denna kvinna befinner sig?" undrade den gamle khmeren, som förvånades över enkelheten i läkarens önskan.

"Hon dog för trettio år sedan."

Kambodjanen rynkade lätt på ögonbrynen och försjönk i djupa grublerier. Efter en stunds tystnad reste han sig värdigt och gick till den bakre delen av rummet där hans skatter låg samlade i högar på en provisorisk hylla: torkade sjöhästar, ginsengrötter, sammanslingade ormar i formalin... Han letade i röran en stund innan han fick tag på vad han sökte.

När han kom tillbaka till läkaren räckte han honom en mycket liten burk av handblåst glas. Den innehöll tio små förgylda piller...

Huvudpersonen i Guillaume Mussos roman Ses vi någonsin igen? heter Elliot och är en framgångsrik kirurg i sextioårsåldern. Han har just fått veta att han lider av obotlig cancer och har bara några månader kvar att leva. Hans tjogoåriga dotter vet ännu ingenting. Någon fru har han inte, han är ogift.

När slumpen ger Elliot möjlighet att resa trettio år tillbaka i tiden vill han utnyttja den för att försöka ändra ödets riktning genom att påverka händelserna som ledde till hans älskade kvinnas död, inte minst för att han fortfarande känner sig skyldigt till den.

Elliot tar ett av pillren som han fick av en gammal kambodjan och plötsligt träffar han sig själv som trettioåring i San Francisco, några dagar innan Ilena dör. Han vill gärna förhindra att hon dör, men problemet är att om han räddar hennes liv kommer han förmodligen att aldrig träffa kvinnan som skulle bli mor till hans dotter, vilket skulle betyda att hans dotter inte skulle existera i den tid som är nu. Ett oacceptabelt alternativ, tycker Elliot, och således ett svårt dilemma. Han vill rädda Ilena, men utan att äventyra dotterns senare tillblivelse.

Mussos roman handlar på ytan om hur Elliot löser sitt till synes omöjliga dilemma, men på ett djupare plan om hur våra handlingar i nuet möjligen påverkar framtiden. Dessa kedjor av ibland små och obetydliga saker som i slutändan kan få stora konsekvenser för våra liv. Kan man se tillbaka på sitt liv och säga med säkerhet när något tagit sin början? Om man skulle få möjlighet att göra en tidsresa och ändra något, vad skulle det då vara?

Ses vi någonsin igen? är en ovanlig kärlekshistoria och en trevlig läsning för avkoppling. Och kanske även för eftertanke. Visserligen är språket lite floskligt ibland, men utan att det stör särskilt mycket. Formmässigt pendlar kapitlen mellan nu (när Elliot är sextio år) och då (när Elliot är trettio). Det funkar utmärkt, det händer aldrig att jag som läsare går vilse i tiden.

Jag gillar att leka med tanken på ödet, så jag gillar boken också. Men förvänta dig inga djupsinnigheter. Musso flörtar med tanken på att i efterhand, när man redan har fått facit, kunna rätta till ett och annat. Och varför inte? Allt behöver inte vara så himla realistiskt hela tiden.

För övrigt tycker jag mycket om bokens omslag - en spegelvänd bild som innehåller ledtrådar till handlingens centrala delar: ett par späckhuggare, Golden Gate bron i San Francisco, en man på stranden... Att varje kapitel inleds med ett passande citat är också något som tilltalar mig för citaten ger en viss föraning om vad som komma skall.

För översättningen står Marie Berthelius.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Nja...

Har nyss läst följande visdomsord: Vänner och böcker ska man ha få av, med de ska vara goda. Nja, jag tror att jag instämmer bara delvis. Böcker och vänner ska i möjligaste mån vara goda, det är sant. Men man ska ha många böcker, de kan aldrig bli för många.

Därför jublar jag ogenerat över dagens efterlängtade bokpaket:

Ur min anteckningsbok

Och bevara dina drömmar /.../. Du vet aldrig när du får behov av dem igen. (Carlos Ruiz Zafon)

Det säkraste beviser på att resor i tiden är omöjliga, är att vi inte har invaderats av turisthorder från framtiden. (Stephen Hawking)

Man må göra, tänka eller tro vad som helst man vill, man må äga all världens kunskap, den som inte älskar är ingenting. (Marcelle Sauvageot)

Vi färdas genom nuet med förbundna ögon. /.../ Först senare, när bindeln lossats och vi ser tillbaka på det förflutna, inser vi vad vi har upplevt och förstår innebörden. (Milan Kundera)

Det som kallas ett skäl att leva är samtidigt ett utmärkt skäl att dö. (Albert Camus)

På samma sätt som det är mänskligt att ha en hemlighet är det mänskligt att förr eller senare avslöja den. (Philip Roth)

Framtiden intresserar mig: det är där jag har för avsikt att tillbringa de närmaste åren. (Woody Allen)

Fjärilen i glaskupan

Såg Fjärilen i glaskupan i helgen, den gick på tv. Men finns även på dvd: en film som är baserad på Jean-Dominique Baubys självbiografiska bok med samma titel (1997). I Frankrike kom boken ut bara tre dagar innan författaren dog, i Sverige två månader senare. Utgivningen var uppmärksammad i båda länderna.

Jean-Do var en framgångsrik chefredaktör för franska Elle och bara 42 år gammal när han fick hjärnblödning och drabbades av ett så kallad locked-in-syndrome, vilket betydde att han blev förlamad från topp till tå men fick bibehålla sin intellektuella förmåga. Han kunde även blinka med ena ögat och på så sätt lära sig att kommunicera med omvärlden. Kommunikation och möjlighet att förmedla sig blev hans sätt att förbli mänsklig medan han satt instängd i sin orörliga kropp. En blinkning för ja, två för nej. Så mycket! Så lite!

Med hjälp av sin assistent började Jean-Do skriva en bok med blinkningar som skrivverktyg. Assistenten rabblade upp alfabetet, om och om igen, och Jean-Do blinkade varje gång hon kom till rätt bokstav. Bokstav för bokstav, ord för ord lade han på det här viset ihop sin historia. Assistenten antecknade. Resultatet blev Jean-Dos unika upplevelse av livet medan han väntade på döden som han visste fanns i väntrummet utanför sjukhusrummet.

De mest grundläggande och samtidigt största frågorna ställdes på sin spetsi filmen: människovärde, medmänsklighet, kärlek, ensamhet, uppoffring, föräldraskap, vänskap, den egna personligheten. Antar att det är så i boken också.

Jag gillade filmen främst av två anledningar. Dels för att den är gjord på ett lite annorlunda sätt, dels för att den skildrar ett unikt människoöde.

Igår köpte jag boken. En tunn pocketbok. På måfå väljer jag ut denna citat:

"Den här morgonen har dagen knappt hunnit gry förrän ett illvilligt öde kastar sig över rum 119. Larmsignalen på apparaten som reglerar min näringstillförsel har ringt ut i tomma intet i en halvtimme. Jag kan inte föreställa mig något så dumt och irriterande som detta genomträngande pip pip pip som äter sig in i hjärnan. Som bonus har häftplåstret över högerögat lossnat av min svett, och mina klistriga ögonfransar kittlar ögat på ett smärtsamt sätt. Som kronan på verket har min urinkateter lossnat. Jag är genomblöt. Medan jag väntar på hjälp smågnolar jag på en gammal slagdänga med Henri Salvador: "Viens donc, baby, tout ca c´est pas grave". Nej, det är väl inte så farligt. Här kommer förresten sjuksköterskan. Automatiskt slår hon på tv:n. Det är reklam. Någon erbjuder sig att via hemdatornätverket Minitel besvara frågan: "Är du född under en lycklig stjärna?"

Jag ser fram emot läsningen. Kanske lär jag mig något nytt om vad livet möjligtvis går ut på...

Bokmärken med fötter

Mina bokmärken har en oförklarlig förmåga att plötsligt försvinna och vara borta ett tag för att så småningom dyka upp igen och låtsas som om ingenting hade hänt. Vart tar de vägen och vad har de för sig där? För drygt en vecka sedan hittade jag inte ett enda bokmärke fast jag vet att jag har flera stycken. Och idag låg alla (nästan) i den aktuella bokhögen på bordet.

På bilden visar jag några av mina bokmärken, bäst gillar jag de två till vänster. Det första är en panoramabild från min hemstad och det andra är en present från en bokkompis. Men ibland får det duga med en avriven papperslapp, ett gammalt kvitto eller ett vykort. Det magnetiska bokmärket från PocketShopen vet jag inte alls varför jag köpte, det sitter så hårt att det nästan är omöjligt att få loss från sidan, vilket irriterar mig. Därför brukar det hamna i böcker som jag av någon anledning lägger ifrån mig för att läsa vid ett senare tillfälle.

Vad har du för bokmärken i dina böcker? Har du lust att visa dem på din blogg och berätta lite om "deras historia"? (Lämna i så fall en kommentar här så att jag vet att jag ska gå och kika.)

Kinesen

Henning Mankells senaste romanthriller Kinesen är hans tjugosjunde bok sedan debuten 1973 och den är så överarbetad och till synes perfekt att bygget stjälper. Jag tycker att Kinesen har så höga ambitioner att den flera gånger snubblar över sin egen fullkomlighet och stukar foten på långrandighetens trottoarkant så att spänningen kommer av sig. Men tråkig är den inte, det vore att förenkla det hela.
Kinesen börjar våldsamt. Innan jag har läst klart sida 19 har tjugo personer dött, nitton av dem under omständigheter som måste betraktas som en brutal slakt, det är uppenbart att offren skulle lida innan de dog. Med en ung pojke som undantag. Ett välplanerat dåd eller en galnings verk? Platsen är den nästan avfolkade byn Hesjövallen utanför Hudigsvall år 2006. Det är vinter. Polisen står mållös och har inte mycket att komma med. Ett rött sidenband förefaller vara det enda spåret...

När domaren Birgitta Rosslin i Helsingborg läser om massmordet förstår hon att hon på sätt och vis är släkt med några av offren och beger sig omedelbart till Hudiksvall. Lämpligt nog har hon just blivit sjukskriven på grund av för högt blodtryck. I Hudiksvall kommer hon över ett par gamla dagböcker som väcker hennes nyfikenhet och hon påbörjar en egen spaning efter sanningen om vad som har skett. Och varför.

Det blir en lång och ibland farlig resa över tid och rum. Historien backar till 1860-talets Kina och till dåtidens järnvägsbyggen i Amerika, där kineser hölls som slavar och ofta plågades till döds, för att sedan återvända till nutiden. Läsaren pendlar mellan Sverige, Amerika, Afrika och Kina. Birgitta Roslin reser mellan Helsigborg, Hudiksvall, Peking, Köpenhamn och London.

Allt eftersom romanen framskrider tätnar bilden som visar att känslan av oförrätt och längtan efter personlig hämnd kan överleva från generation till generation och slutligen utvecklas till ett världspolitiskt spel - med en psykopatisk, maktlysten och korrumperad kines i huvudrollen.

Jag gillar romanens intrig och Mankell är skicklig på att bygga upp spänningen, lägga ut löstrådar, presentera gåtor och blanda in mystiken. Allt kryddat med en nypa av Birgitta Rosslins äktenskapliga problem samt hennes maoistsymapatiserade förflutna.

Berättelsen växer som ringar på vattnet för att till slut återvända till utgångspunkten. Att polisen är dum och alltid minst fem steg efter den sjukskrivna men outtröttliga Birgitta Roslin är ett genomskinligt grepp, men förlåtligt. Utan det greppet skulle Kinesen vara en helt annan bok. Domaren Rosslin är romanens huvudperson, inte polisen i Hudiksvall. Därför ska man inte förvänta sig några polisförhör eller dramatiska gripanden i direktsändning.

Vad jag ställer mig kritisk till är Mankells uppenbara ambition att "utbilda" läsaren i ämnet Kinas moderna historia och politiska utveckling, inklusive landets kolonisatoriska framfart i Afrika och korruption i samband med uppbyggnaden inför OS (i boken är det två år kvar). Att boken kom ut bara någon månad innan den faktiska OS-invigningen i Peking är knappast en slump. Även Mankell vill surfa på Kina-vågen.

Allt Kina- och Afrika-fakta är inte ointressant i sig, men det tar bort fokus från deckarhistorien. Och det är ju den man vill ha, antar jag. Efter en hundra sidor lång avhandling om till exempel president Mugabe glömmer jag lätt bort vad det är för bok jag läser, massmordet i Hesjövallen är som bortblåst. Det är då boken blir långrandig och tappar fart. Jag hoppar över några sidor då och då, vill komma till upplösningen. Kinesen är 581 sidor lång och skulle definitivt må bättre av att förkortas.

Men trots att Kinesen spretar åt så många olika håll, både geografiskt och tidsmässigt, har Mankell alla trådarna så gott som under kontroll. Berättelsen hänger samman och på slutet knyts säcken ihop. Det är snyggt och proffesionellt. Men bitvis segt och utan gnista.

Läs gärna även DN:s och SvD:s recension. Och här berättar Henning Mankell om Kinesen i en video.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Dagens spontana bokfynd

Tio spänn styck för en ny inbunden bok, det kallar jag ett fynd.

Bokiglo att bädda ner sig i

Det här är Igloo of Books - en skojig möbel som är både bokhylla och säng.

Fast för närvarande utgör just sängen en mycket större lockelse än böckerna. Gäsp gäsp... Det händer sannerligen inte ofta att jag är så trött att jag inte orkar läsa en enda rad. Gäsp (igen).

Bokmania.net

DN har tagit ytterligare ett steg in i framtiden - eller är det bara en försenad samtid, egentligen? I vilket fall som helst ska internetsajter recenseras. Tiden är inne! Först ut är "litteraturkritik som utmanar". När jag ser rubriken i papperstidnigen under lunchen tidigare idag tänker jag genast tre tankar: 1) Äntligen ska Fina Tidningen uppmärksamma olika bokrecensionsbloggar. Vad coolt. 2) Äsch, det är säkert bara Bokhora de skriver om, som vanligt. 3) Men tänk om de har upptäckt Bokmania, vilket skräll det vore!

Jag får noll rätt. Sajtrecensionen handlar om Litlive.se, en nordisk internetskrift om litteratur som tydligen liknar vanlig papperstidskrift och som jag hittills inte stött på i bokbloggvärlden. Litlive.se är ett svart hål för mig, totalt outforskat.

Vad tyder det på? Borde jag skämmas för min okunnighet? Hur jag än anstränger mig kan jag inte erinra mig att någon av de bokbloggar som jag följer nånsin hänvisat till Litlive.se, för då skulle jag ha kollat vad det var för en sajt.

Men nu har jag ingen aning och får i stället stå ut med känslan av att det är en "fin" sajt som spelar i en helt annan division än Bokmania och hennes bloggkompisar. På samma sätt som det finns finkultur och fulkultur så finns det uppenbarligen finsajter och fulsajter, fast de råkar handla om samma fina ämne: litteratur.

Vart vill jag komma? Ingensatns. Glöm alltihop.

Säg mig vad du läser

"Att tala om böcker är alltid att tala om sig själv", påstår den franske litteraturprofessorn, psykoanalytikern och tillika författaren Pierre Bayard (Hur man talar om böcker man inte läst, 2007) och i DN:s söndagsessä Säg mig vad du läser (080810) replikerar man: "Det här har spännande konsekvenser framför allt för proffesionella läsare som filologer, litteraturvetare och kritiker. För om man tror på Bayard så är varje text om en annan text egentligen bara en ursäkt att själv skriva och skapa, det vill säga ett slags självbiografi."

För min egen del tvivlar jag på att mitt bokrecenserande "bara är en ursäkt", för mig handlar det direkt om att skriva och skapa, vid sidan om annat skrivande och skapande. Eller inbillar jag mig bara?

I det första påståendet, däremot, ligger det en skvätt av sanningen, det tycker jag nog att det gör, även om jag har svårt att tro att man skulle kunna vaska fram en litteraturkritikers själbiografi genom att läsa hennes bokrecensioner.

Bokbärande

En sanningsägande bärkasse (CafePress) för bokmalar. Särskilt lämplig för bokmalar som även är lärare. Eller bibliotekarie. Eller jobbar i en bokhandel.

PS. Läste du sannings-ägande eller sanning-sägande bärkasse? Det har slagit mig att lästolkningen innebär en intressant betydelseskillnad. Äsch, det var bara en liten parentes.

Undrar...

... om det finns en enda människa av kvinnligt kön över 14 år som rakryggad vågar stå för att hon ägnar sig åt denna typ av lektyr. Att det skulle finnas en enda man i sammanhanget betraktar jag som helt uteslutet, hur öppet sinne jag än tror mig besitta. Kolla bara de romantiska omslagen - helt sanslöst gulligt, sött och kitschigt! Fy fan!

Eller borde man ta en och testa nån gång? Bara drunkna i hjärta-och-smärta-och-happy-end? Som att vräka i sig en stor godispåse och må illa av sockerchock efteråt, är jag rädd. Nja, tror att jag avstår ändå. Med risk att gå miste om en annorlunda läsupplevelse.

Persepolis - Eye of the Tiger

(Klicka på bilden för att starta klippet. Det visar den tuffa Marjane som just vaknat upp ur sin depression.)

Detta är en av de riktigt roliga scenerna i filmen Persepolis, men tyvärr är de något av en bristvara i den filmatiserade versionen. Trots att man har överfört bokens största gulkorn till filmduken, är filmen ganska dyster och mycket politisk i sin helhet, inte alls så charmig och underhållande som boken, tycker jag. Mycket av humorn och värmen verkar ha försvunnit på vägen mellan boken och filmen och kvar blev mest allvaret, så jag blev besviken. Om du möjligtvis är i valet och kvalet mellan att läsa Marjane Satrapis tecknade roman Persepolis eller se filmen - läs hellre boken (min recension av den finner du här).

Bokmania föredrar bokversionen

Stuff white people like

Den 138:e saken som vita medelklassmänniskor gillar är Böcker:

"Böckernas roll i vit kultur är kanske lika viktig som ekologisk mat - nödvändig för överlevnad. Betänk dock att detta inte handlar om belästhet eller läsning, utan om boken som fysisk objekt. Vita människor måste visa upp böckerna de har läst. Precis som jägare monterar sina troféer, behöver vita människor bevisa för andra att de har tagit sig igenom hundratals, kanske tusentals böcker. Vad skulle annars vara poängen med att läsa om ingen vet om det? Det skulle vara som ett träd som ensamt faller i skogen."

Citatet kommer ur Stuff white people like av Christian Lander, en nyutkommen bok som ursprungligen varit blogg med samma namn. I bloggen har Christian Lander drivit med välutbildade, liberala medelklassmänniskor. Varför han tycker att vi medelklasstyper är tacksamma att häckla förklarar han i en stor artikel i DN.

Om man bestämmer sig för att läsa Stuff white people like måste man nog vara säker på att man har humor och ett stort mått självdistans, annars kanske man riskerar att mest bli förbannad.

Någon som har följt Landers blogg eller läst boken och vill kort dela med sig av upplevelsen? Själv kände jag inte till dess existens förrän nu, men den verkar kul.

(Och handen på hjärtat - visst är bokbloggandet lite av en troféuppvisning? Fast det tar emot att erkänna det fullt ut.)

Solzjenitsyn död

Aleksandr Solzjenitsyn blev 89 år gammal. Bokmania lägger en symbolisk blomma på hans kista.

Vad är detta?

Nyligen har det kommit ett raggningsbrev från Bonniers Bokklubb, kanske har du också fått ett. Vanligtvis brukar jag kasta dylika brev, utan att ägna försändelsen en tanke (är nämligen redan med i en bokklubb och tänker inte byta, så det så), men denna gång är jag förbryllad. Vad i helv... är det för en pryl de skickat med i brevet? Var är blyertsen eller det gamla hederliga suddet? Grejen ser ut som en sexleksak, haha, men tvivlar på att det är det. Nån sorts skalare? Till vad? Någon som vet? Snälla, ge mig ett svar så jag kan sluta grubbla.

Hey Dolly

"Nu har jag en pojkvän. Inte har jag roligare för det. Att ligga här i hans sunkiga badrum. Det föder en mängd negativa tankar. Jag skulle vilja drista mig till att säja att hela fenomenet med pojkvänner är ganska överskattat. För att inte tala om badkarssex. Överskattat är bara förnamnet. /.../ Ja, jag är jävligt otillfredsställd och det är ett begär mycket större än vad som kan släckas av två fingrar i framstjärten. Förlåt, fittan."

Tjejen bakom orden heter Dolly är en ganska normal flicka i övre tonåren med en förkärlek för snabba bilar och män med cigarettetuier i silver. Hennes pojkvän heter Mårten, som i Mårten gås, och är inte ens i närheten av någotdera. Med Mårten är allt fel, men han är gullig och hon gillar att somna mot hans rygg. Dolly har även en förkärlek för fula ord, vilket ibland orsakar "dålig stämning på släktkalas". Hon har bara två nära tjejkompisar och de är så neurotiska och fulla med ångest att det nästan är lite norénskt. Själv är Dolly övertygad om att hon "föddes för att stå rakryggad i cocktailklänning med de största diamanterna runt halsen. Inte för att stå naken med skrynkliga fingrar och tår i ett badrum som luktar kattbajs." Dolly trevar efter en mening med livet lika frenetiskt som Mårten brukar treva mellan hennes ben. Hon är huvudperson i Amanda Svenssons strålande debutroman Hey Dolly.

Övriga personer i Dollys lilla värld är en lätt disträ gynekolog på ungdomsmottagningen, en fiktiv rockstjärna (vars förekomst jag inte riktigt förstår mig på), Scarlet Johanson i filmen Lost in Translation och, sist men inte minst, en mycket nära vän vid namn Marvin. Marvin är i trettioårsåldern och det finns inget sexuellt över huvud taget i deras relation. Bara en vänskap rakt igenom. Han är som Dollys bollplank inför vuxenlivet.

Det är just det där vuxenlivet som otåligt trampar i farsun och som Dolly inte har en aning om hur hon ska hantera, som är romanens roliga kärna. Än så länge har Dolly inte lyckats få en enda vuxenpoäng på sitt livs konto och är inte särskilt intresserad av att få några heller. Hon har fullt upp med sig själv och sina neurotiska vänninor och huvudet är mest fullt av tankar på sex. Vuxenlivet lockar och skrämmer samtidigt. Illusioner brister.

Ofta skrattar jag hejdlöst för språket är så roligt, det är en mix av ungdomspladder, fula ord och ren poesi. Det är associationer, tankevurpor och banaliteter blandade med djupa existentiella funderingar. Och sådant gillar jag.

"Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler."

Jag måste erkänna att jag är såld på Hey Dolly, bra samtidsromaner för tonåringar och unga vuxna växer inte på träd. Några ojämnheter i berättandet - som till exempel närvaron av en fiktiv rockstjärna - är lätta att bortse ifrån. Hey Dolly är en mycket sympatisk bok. Den är kort, bara 157 sidor, och uppdelad i korta eller ännu kortare kapitel.

Avslutningsvis väljer jag att citera ett helt kapitel ur boken. Det heter Karin Boye:

"Så här tänker jag om verkligheten: Ja, visst gör det ont när illussioner brister."

Undrar hur det kommer att gå för Dolly i livet... Kanske kommer hon tillbaka nångång. Det vore trevligt, tycker jag.

Läs gärna även recensioner i DN och SvD eller en intervju med Amanda Svensson i Aftonbladet.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Svarta vykort

Svarta vykort har undertiteln En bok om tröst och den tröstsökande är författaren Marcus Birro. Svarta vykort är en mycket tunn bok, som en cd-bok upptar den bara två cd-skivor. Det är ingen roman. Det är, som Birro själv säger, en bok om sorg, tröst, värdighet, heder och tolerans. Det är en bok om att överleva."

Det som hände Marcus Birro och hans Jonna är en stor personlig tragedi - gånger två. Två gånger lämnar barn de väntar sin mammas mage alldeles för tidigt och dör i samma stund. Först en pojke och efter ett tag en flicka. Han vet hur det känns att betrakta sin för tidigt födda och döda sons ansikte och tycka att det liknar hans. Han vet hur det känns att i ena handflatan hålla sin öfödda dotters pyttelilla kropp och tänka att detta är inget foster, det är redan ett barn. Han vet hur det känns att strö ut aska efter sina döda barn. Han är en far, men har inga barn att hålla om. I det finns oändligt mycket sorg.

Hur går man vidare utan att bli galen?

Förutom att skriva sig ut ur sorgen letar Birro efter svar på vissa grundläggande frågor: När blir ett barn ett barn? Vad handlar abortmotståndarnas och abortförespråkarnas argument om, egentligen? Vart har sjukvårdens empati tagit vägen?

Det är en otroligt stark text, uppriktig och sorglig men samtidigt hoppfull. Språket är kraftfullt, lite rått och poetiskt samtidigt, Birro är ju metaforernas och spydigheternas mästare. När jag lyssnade på Svarta vykort på cd, var det som att sitta i ett rum med Marcus Birro och direkt lyssna på honom, se tårarna i hans ögon. Ilskan. Kärleken. Hans ord gick direkt från honom till mig. Rakt in i hjärtat. Eftersom det är han själv som är uppläsaren, var närvarokänslan total.

Svarta vykort även en kraftig kritik av den svenska sjukvården.

Marcus Birro hoppas nog att boken kan vara till nytta för medmänniskor i samma eller liknande situation, och det tror jag absolut att den kan vara. Litteratur har förmågan att ge tröst och styrka, det är det som är så fantastisk.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.