Kärleksbarnet - en berättelse om alkohol, bingo och brutna löften, så lyder den fullständiga titel på Hillevi Wahls självbiografiska och självutlämnande roman om hur det är att växa upp med föräldrar som är alkoholister. Om hur det är att vara maskrosbarn.Det är alltså samma tema som i Susanna Alakoskis Svinalängorna från samma år (2006). Svinalängorna vann Augustpriset och all uppmärksamhet det året, men jag tycker att Kärleksbarnet är bra mycket bättre. Fast Mig äger ingen från 2007 (av Åsa Linderborg), även den med maskrosbarn som tema, är klart bäst i gänget.
Hillevi Wahl börjar sitt osminkade berättande år 1969, då hon var fyra år, och slutar så sent som 2005. Hon berättar från ett vuxenperspektiv, det är en fyrtioåring med egna småbarn som minns sin barndom och söker svar på frågor som fortfarande gör ont att ens tänka på. Det är en resa tillbaka i tiden på jakt efter sig själv. Hur formas man av att växa upp som alkoholistbarn? Finns det fler alternativ än att antingen också bli alkoholist eller i stället nykterist? Vad avgör? Hur fixar man att bli en hel människa trots alla bitar som fattas sedan man var liten? Ett sätt är att bryta kontakten med sin familj och gå sin väg så snart man är tillräckligt stor, naturligtvis med många snedsteg på färden som konsekvens.
Det som inte tar livet av en, det stärker en, även om det ibland är farligt nära. Hillevi Wahls bok är uppriktig och stark, även om andra halvan ibland är lite ojämn och på gränsen till melodramatisk. Men livet kan vara sådan. Det kan överträffa dikten, åt vilket håll som helst på lyckoskalan.
Kärleksbarnet naglar fast sin läsare, har man börjat att läsa boken slutar man inte förrän man har läst klart. Det är uppriktigheten i berättandet och det jordnära och pricksäkra språket som gynnar läslusten och nyfikenheten för hur det ska gå - fast man egentligen vet på förhand att slutet gott allting gott. Spelar ingen roll, man läser och läser ändå.
Och om man råkar vara ett maskrosbarn själv, ja, då känner man själsfrändskap. Omständigheterna kring en förälders (eller bådas) drickande kan vara olika från fall till fall, men den emotionella upplevelsen förenar barnen. Nyligen stod det i tidningen att 400 000 barn lever i en familj där en eller båda föräldrar dricker för mycket. Inget barn ska behöva bära en sådan börda. Hillevi Wahls bok Kärleksbarnet är mer än ett starkt bidrag i debatten.
Det som inte tar livet av en, det stärker en, även om det ibland är farligt nära. Hillevi Wahls bok är uppriktig och stark, även om andra halvan ibland är lite ojämn och på gränsen till melodramatisk. Men livet kan vara sådan. Det kan överträffa dikten, åt vilket håll som helst på lyckoskalan.
Kärleksbarnet naglar fast sin läsare, har man börjat att läsa boken slutar man inte förrän man har läst klart. Det är uppriktigheten i berättandet och det jordnära och pricksäkra språket som gynnar läslusten och nyfikenheten för hur det ska gå - fast man egentligen vet på förhand att slutet gott allting gott. Spelar ingen roll, man läser och läser ändå.
Och om man råkar vara ett maskrosbarn själv, ja, då känner man själsfrändskap. Omständigheterna kring en förälders (eller bådas) drickande kan vara olika från fall till fall, men den emotionella upplevelsen förenar barnen. Nyligen stod det i tidningen att 400 000 barn lever i en familj där en eller båda föräldrar dricker för mycket. Inget barn ska behöva bära en sådan börda. Hillevi Wahls bok Kärleksbarnet är mer än ett starkt bidrag i debatten.
Ett provläsningsavsnitt ur Kärleksbarnet finns att läsa här, så passa på.
