Det tar ungefär en kafferast att läsa Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år - om kafferasten är ungefär en och en halv timme lång (räcker med en kortare för den som läser fort), så att säga. Mer än så behövs inte, då texterna är korta, bilderna många och formatet på boken litet. Mys- och njutningsfaktorn är däremot hög. Och jag stannar gärna upp en liten stund och funderar över det jag nyss läst. Tar mig tid för en och annan tankeställare.Kom och hälsa på mig om tusen år är en slags fristående uppföljare till Hör hur ditt hjärta bultar i mig och bygger även den på Bodils blogg Finistére, denna gång från perioden mellan mars 2006 och april 2007.
Jag har som god (o)vana att regelbundet läsa Bodils blogg, så jag trodde att det mesta skulle vara en repris för mig, men det var det inte. Eller så var det det ändå, fast jag inte märkte det. Man glömmer ju så fort... Som tur är ibland.
I kom och hälsa på mig om tusen år beklagar sig Bodil, som vanligt, över sina mullvadar, sitt eviga resande mellan Finistére och Stockholm, mänsklig dumhet, orättvisor i världen, bilen, badkarsproppar och sommartorkan. Man skulle lätt kunna tro att hon bara är arg och gnäller hela tiden, men det gör hon inte. Hon är en mycket förnöjsam människa som vet att njuta av livet, en god bok eller en bra film. Hon har humor och glimten i ögat, men även ett tilltalande allvar. Att sätta fingrarna i mullen i franska Finistére eller se på Atlanten är det bästa hon vet. Hon är som hon är, både med stor integritet och en evig oro och ångest över än det ena, än det andra. Och det ena behöver inte utesluta det andra.
Att läsa Bodil Malmstens texter är en energikick för mig som heter duga, jag har läst det mesta hon har skrivit. Hon är min lilla husgud och jag har länge beundrat hennes sätt att skriva, skulle vilja skriva som hon. Jag bara älskar hennes filosoferande och avundas hennes förmåga att se samband mellan saker och ting som verkar så självklara när hon påvisar dem, men själv skulle jag aldrig för mitt liv komma på något liknande.
Hela utformningen av boken signalerar att detta är en må-bra-och-bli-inspirerad-bok. Allt från stämningshöjande fotografier till det fiffiga gummibandet och fickan på pärmens insida tyder på det. Men eftersom jag plöjde igenom boken på ett andetag (vilket säkert de flesta gör) hade jag inget behov av vare sig bokmärke, gummiband eller några fickor. Förresten - vad ska man stoppa i pappersfickan? Vilka hemligheter?
PS: Titeln Kom och hälsa på mig om tusen år är ett citat av Majakovskij. Typiskt Bodil Malmsten, citat hit och citat dit. Något jag uppskattar.
Köp boken på Bokus
