
Romanen Hundhuvud av Morten Ramsland har blivit en stor succé i hemlandet Danmark då den kom ut 2005, men i Sverige har den av någon anledning inte fungerat lika bra (en känsla jag har, men kan ha fel).
I grova drag kan man säga att Hundhuvud skildrar en kamp mot mänskilg dumhet och livets paradoxer och när Morten Ramsland bestämde sig för att skriva romanen som är en släktkrönika på 368 sidor lät han sig inspireras av sin norska farmors berättelser. Ändå är han noga med att påpeka att det inte är hans egen släkt han skriver om.
"Någonstans i östra Tyskland springer min farfar tvärs över en slätt. Tyskarna är efter honom, och han har tappat sin ena sko; det är minusgrader."
Så här storslaget episkt börjar romanen som alltså handlar om tre generationer i en familj. Om Askild, smugglare och skeppsingenjör med konstnärliga ambitioner inom kubism och med en svaghet för alkohol. Om redardottern Björk som håller liv i familjens historier och mot slutet håller sig själv uppe med hjälp av frisk luft från Bergen. Och om deras barn och barnbarn. Berättarrösten tillhör ett barnbarn som samlar ihop trådarna i familjens berättelser från Norge till Danmark. Historien börjar på 30-talet med farfar och slutar i nutid.
Handlingen är svår att greppa, det är mest skrönor på skrönor på skrönor, ibland ganska udda och farsartade och familjemedlemmarna är också ganska udda typer. Dessutom är det många namn och öknamn att hålla reda på. Det blir ganska segt efter ett tag, men ändå inte riktigt så tråkigt att man skulle vilja ge upp läsningen.
Nu i efterhand känns det som att det är just blandningen av den ofta överdrivet muntra tonen och det faktiskt tragiska i berättelsen som jag hade svårt att ta till mig. Kanske.
Hundhuvud är en bok som man läser för att sedan glömma. Bra som tidsfördriv, men ingen bladvändare. Underhållande för stunden, men inte mycket mer. Helt enkelt bara så där.
Köp boken på Bokus