Kärleksbarnet

Kärleksbarnet - en berättelse om alkohol, bingo och brutna löften, så lyder den fullständiga titel på Hillevi Wahls självbiografiska och självutlämnande roman om hur det är att växa upp med föräldrar som är alkoholister. Om hur det är att vara maskrosbarn.

Det är alltså samma tema som i Susanna Alakoskis Svinalängorna från samma år (2006). Svinalängorna vann Augustpriset och all uppmärksamhet det året, men jag tycker att Kärleksbarnet är bra mycket bättre. Fast Mig äger ingen från 2007 (av Åsa Linderborg), även den med maskrosbarn som tema, är klart bäst i gänget.

Hillevi Wahl börjar sitt osminkade berättande år 1969, då hon var fyra år, och slutar så sent som 2005. Hon berättar från ett vuxenperspektiv, det är en fyrtioåring med egna småbarn som minns sin barndom och söker svar på frågor som fortfarande gör ont att ens tänka på. Det är en resa tillbaka i tiden på jakt efter sig själv. Hur formas man av att växa upp som alkoholistbarn? Finns det fler alternativ än att antingen också bli alkoholist eller i stället nykterist? Vad avgör? Hur fixar man att bli en hel människa trots alla bitar som fattas sedan man var liten? Ett sätt är att bryta kontakten med sin familj och gå sin väg så snart man är tillräckligt stor, naturligtvis med många snedsteg på färden som konsekvens.

Det som inte tar livet av en, det stärker en, även om det ibland är farligt nära. Hillevi Wahls bok är uppriktig och stark, även om andra halvan ibland är lite ojämn och på gränsen till melodramatisk. Men livet kan vara sådan. Det kan överträffa dikten, åt vilket håll som helst på lyckoskalan.

Kärleksbarnet naglar fast sin läsare, har man börjat att läsa boken slutar man inte förrän man har läst klart. Det är uppriktigheten i berättandet och det jordnära och pricksäkra språket som gynnar läslusten och nyfikenheten för hur det ska gå - fast man egentligen vet på förhand att slutet gott allting gott. Spelar ingen roll, man läser och läser ändå.

Och om man råkar vara ett maskrosbarn själv, ja, då känner man själsfrändskap. Omständigheterna kring en förälders (eller bådas) drickande kan vara olika från fall till fall, men den emotionella upplevelsen förenar barnen. Nyligen stod det i tidningen att 400 000 barn lever i en familj där en eller båda föräldrar dricker för mycket. Inget barn ska behöva bära en sådan börda. Hillevi Wahls bok Kärleksbarnet är mer än ett starkt bidrag i debatten.

Ett provläsningsavsnitt ur Kärleksbarnet finns att läsa här, så passa på.

Mina tidigare inlägg om alkoholistbarn och Hillevi Wahl kan du läsa här, här och här. Länkar i texten ovan leder till tidigare inlägg på Bokmania om Svinalängorna respektive Mig äger ingen.

Köp Kärleksbarnet på Bokus eller på AdLibris.

Känslan i morse

Av Hans Lindström, DN 080713

Tanten säger: Men herregud Niklas, sitter du här? Du skulle ju ha börjat klockan åtta - det är ju första dagen efter semestern!

Niklas svarar: Jag vill inte!

Någon mer som känner igen sig?

Sigrid & Isaac

Att läsa Anders Wahlgrens biografi Sigrid & Isaac är som att resa hundra år tillbaka i tiden, till förra sekelskiftet och ända fram till mitten av 40-talet. Det var en omtumlande tid, både historiskt, politiskt, socialt och kulturellt.

Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald har spelat en avgörande roll i den svenska modernismen, de var ett konstnärspar som levde sammanlänkade med varandra i flera decenier, i alla fall känslomässigt. De levde både i Paris och i Stockholm, ibland tillsammans och ibland var för sig, men när de inte sågs på flera månader, brevväxlade de flitigt. Nästan varje dag gick det brev mellan Frankrike och Sverige och boken innehåller ett flertal citat ur dessa brev.

Till och med när Isaac levde i äktenskap med en annan kvinna de sista åren medan Sigrid satt inspärrad på Beckomberga sinnessjukhus och inte längre kunde måla, fanns känslorna kvar. Som till exempel när Isaac och hans elever besökte på 4o-talet Svensk-franska konstgalleriet i Stockholm och han fick syn på några målningar av sin förra livs- och konstnärskamrat Sigrid: "Han tar av sig sin stora svarta hatt, böjer huvudet och brister i gråt. Han vänder sig om och går hopkurad och med skakande rygg ut genom entrédörren och försvinner utan ett ord." Trots Isaacs kärleksaffärer och ett nytt äktenskap var och förblev de "min älskade lilla Do-Do" och "min älskade lilla ros" för varandra. Och när Sigrid fick beskedet om Isaacs tragiska död, sa hon bara: "Det var inte min Isaac som dog." Hennes Isaac levde kvar i hennes hjärta, trots att han på papperet var gift med en annan kvinna.

1946 omkom Isaac Grünewald och hans hustru Märta, också hon konstnär, i en flygkrasch på väg hem från Oslo. I mars 1948 dog Sigrid Hjertén på Beckomberga efter en misslyckad lobotomi. "Man opererade en diagnos och dödade ett geni", sa en gång läkaren och konstnären Björn Rosendal. Isaac blev 57 år, Sigrid 63. De hade sonen Iván tillsammans.

Det är inte bara Sigrids och Isaacs samliv som är föremålet för biografin, utan hela den politiska och kulturella bakgrunden i Europa och Sverige. Modernismens framfart och konstnärslivet i Paris, Stockholm och Göteborg när 1900-talet var ungt. Motståndet till allt det nya. Sigrids och Isaacs bilresor genom mellankrigstidens Europa på jakt efter målarmotiv. Antisemitism och direkta hatattacker som Isaac utsattes för under hela sitt liv. Nazismens framfart på 30-talet. Sigrids svårigheter att få konstnärligt erkännande på grund av sitt kön tills det nästan var för sent. Med mera.

Det är mycket fakta i boken om Sigrid och Isaac, allt kompletterad med bilder, foton, urdrag ur korrespondens och tidningsartiklar, men ibland käns det nästan som att läsa en roman när språket snuddar vid något poetiskt:

"Klockan i det stora tornet på huvudbyggnaden där Sigrid har sitt rum slår sina slag, klangen breder ut sig över den vidsträckta gården. Det stora kastanjeträdet utanför hennes fönster blommar. Sigrid är ensam igen."

Det enda som jag saknde medan jag läste biografin Sigrid & Isaac var bilder på de tavlor som omnämdes i texten, jag hade velat ha en utförlig katalog över dem. Beskrivningar i ord är inte alltid tillräckliga för att se ett konstverk framför sig. Tyvärr.

Sigrid & Isaac är trots faktarikedom en lättläst bok och en mycket intressant sådan. En bit av nutidshistoria genom två spännande människoöden. Rekommenderar varmt till alla konstintresserade.

Jag har även läst Anita Goldmans biografi över Sigrid Hjertén, I själen alltid ren, och om jag nu kort skulle jämföra de två böckerna, så måste jag säga att Anders Wahlgrens biografi är mera objektiv och mera nyanserad i bland annat framställningen av hur Isaac behandlade sin Sigrid. Anita Goldmans feministiska perspektiv har nog tagit överhanden vid skrivandet.

Läs även mitt tidigare inlägg i ämnet Sigrid Hjertén. Vad en annan bokbloggare skriver om boken Sigrid & Isaac kan du läsa här.

Min recensin av konstboken Hjertén, även den av Anders WWahlgren, finns att läsa här.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Sex

Det första som fångar ens uppmärksamhet är omslaget. Pärmar i rosabeige kanvastyg med en klöverblomma i grönt och rosa som strävar mot mitten, man kan följa fördjupningar med fingrarna. Känns mjukt. Författarens namn i rosa och ordet Sex i grönt i vacker gammaldags skrivstil, som ett broderi. Trots att boken är inbunden har den ett pocketformat. Och den är tunn, bara 135 sidor. En späd skapelse med romantisk chimär omkring sig. Men skenet bedrar.

Sara Villius roman Sex är speciell. Mångbottnad.

Flickan Myra är elva år och ett ensamt barn på sommarlov. Mamma är på kurs och någon pappa nämns inte. Hon är mörkare än andra, oskuldsfull, trygghetssökande och mammalängtande. En dag träffar hon CF, en vuxen man med problematiskt sexliv (ensamhet och/eller sexmissbruk?) och en udda relation dem emellan uppstår. Direkt börjar man som läsare dra slutsatsen att CF är en pedofil och att Myra kommer att råka illa ut, särskilt när CF tar med sig Myra på ett badsemester till Frankrike utan att någon vet om det. Mamman tror att Myra är på kollot.

En uppenbar Lolita-variant i svensk format, tänker man. När CF säger att han gillar rakade tjejer är man nästan säker på att pedofilspåret är det rätta. Men där har man fel. Det enda som finns mellan Myra och CF är ett slags vänskap, de båda hungrar efter bekräftelse och att någon annan ser dem, men CF rör aldrig Myra på Det Sättet.

Men samtidigt befinner sig Myra i sitt sexuella uppvaknande, funderar mycket kring sex och upptäcker sin kropp och CF beklagar sig över sitt totalt misslyckade sexliv. Språket är kargt och rakt på sak, mellan raderna andas det av längtan, ömhet och ångest.

Plötsligt vänder det. Myra och CF lämnar scenen, fram kommer en vuxen kvinna. Hennes äktenskap är hopplöst sönder, hon fantiserar om sex och om någon som tar hand om henne. Man undrar om Myra bara är produkt av hennes fantasier. Svaret uteblir.

Då byter författaren fokus igen och det kommer några sidor av sexchat mellan en trettonårig flicka och några vuxna män. Som en utskrift, rakt upp och ner. Vem är vem? Vad är meningen med texten? Återigen ges inga svar.

Personligen tycker jag att det är lite jobbigt med alla fokusbyten på det lilla utrymme som boken tillhandahåller, jag hinner inte att ställa om så fort och måste backa ett par sidor ibland. (Eller är det bara värmen som råder just nu?) Ändå är jag fast i berättelsen som är stark i sin stramhet och komplexitet. Det är många icke-händelser, ögonblicksbilder och stämningar som staplas på varandra, utblandade med tystnad. Kanske är det just därför jag tänker på Myra, CF, kvinnan och Milly_Femton_Vårar även efter att jag läst ut boken.

Så efter ett tag kommer jag på vad som är poängen och budskapet med romanen Sex. Det måste vara vår fixering vid just sex. Det mesta i vårt samhälle kretsar kring det idag. Det slår mig också att Sara Villius gjorde just sexet till huvudperson, inte människorna. Och när jag förstår det, faller bitarna på plats.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att färre scen- och fokusbyten vore att föredra, det finns potential att utveckla historien (särskilt den om Myra och CF). Hade författaren svårt att bestämma sig?

Läs gärna även recensioner i GP, SvD eller i DN.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Böcker A - Ö, femte bokstaven: S

Böcker från A till Ö, femte bokstaven: ett S.


Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som man gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men man måste motivera sitt val så att andra vet om de ska hänföras eller skrämmas bort. För alla som vill finns också kategorin litterär karaktär att lägga till.

Bok på S: Sex av Sara Villius, eftersom jag jag just nu är mitt i den och har titeln på tungan, så att säga. Det är en tunn och späd bok med oväntat många skikt. Min recension av den kommer kanske redan imorgon, så kom gärna tillbaka och läs mera då.

Författare på S: Karin Stensdotter som har skrivit romanen Arnes kiosk, en mycket trevlig Stockholms- och konstnärslivsskildring. Arnes kiosk är även en kärleksroman, lite i stil med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken. Karin Stensdotter skriver lättsamt och uderhållande men inte förutsägbart. En mycket trevlig koppla-av-med-en-bok-läsning.

Litterär karaktär på S: Det här var svårt, men till slut kom jag på en figur. Hon heter Saskia och är huvudperson i romanen Syster min av Barbara Voors. Saskia är tvillingsyster till Klara som har försvunnit under tragiska omständigheter. Efter några år hittar Saskia en kartong med Klaras dagböcker och det konstiga är att de är skrivna till henne själv. Vad hände egentligen när Klara försvann? Romanen Syster min är ingen deckare, men den är mycket spännande när sanningen långsamt rullas upp, nästan lite som en psykologisk thriller.

Läskunnig?

Klart att min gamla katt, salig vare hans minne, kunde läsa. Favoriten var en liten bok av vykortsstorlek med många bilder av.... busiga små katter, naturligtvis. Men ibland somnade han med nosen på boksidorna, precis som man kunde förvänta sig av en sån gammal vis herr Katt som han var.

Extrema djur

Ännu en barnbok av duon Nicola Davies (text) och Neal Layton (illustration) och i lyckad översättning av Annika Ruth Persson har förgyllt min lästillvaro och utvidgad mina vyer. Den heter Extrema djur: de tuffaste varelserna på jorden och som titeln antyder är det fråga om en faktabok. Åldersgrupp? Tja, mellanstadiet och uppåt. Ungefär.

Det är samma stil och utformning på Extrema djur som på Bajs. Även om det finns relativt mycket text i boken, så är den inte svår att förstå. Allt förklaras dels med enkla exempel som barn har lätt att relatera till, dels med skojiga och tydliga illustrationer.

Boken berättar om djur som har anpassat sig till livet under extrema naturförhållanden såsom kyla, hetta och både och, eller som klarar för människan giftiga miljöer. Man läser om djur som klarar sig länge utan mat, vatten eller luft och som uthärdar g-krafter som skulle döda oss människor flera gånger om. Hur bär sig alla dessa djur åt? Och varför är det viktigt för forskare att kunna besvara just den frågan? Jo, för om vi kan härma dessa extrema djur, kanske kan vi förbättra hantering av donationsorgan, besöka avlägsna platser i universum och mycket annat.

Boken Extrema djur innehåller 60 faktaspäckade sidor i bläddervänlig format som en och annan ung naturvän säkert skulle uppskatta. Som vuxen är jag mycket förtjust i den och ska hålla utkik efter fler titlar av Davies & Layton.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

En halv gul sol

För tre dagar sedan läste jag ut den 700 sidor maffiga romanen En halv gul sol av nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie men befinner mig mentalt ännu kvar i berättelsen, den vill inte lämna mig. Eller är det jag som inte vill släppa taget?

Då och då uppstår det rent magiska ögonblick medan man läser en bok, ögonblick då man känner att historien man läser absorberas in genom hela kroppen och med blodet förs till hjärnans och hjärtats alla skrymslen för att slutligen bygga sig ett litet bo i minnet, för all framtid. Man blir drabbad av boken. Jag drabbades av En halv gul sol med full kraft.

En halv gul sol är en episk berättelse i klassisk stil (som t.ex. Borta med vinden, Utvandrarna, Boddenbrooks) som man numera ytterst sällan ser och dyker det upp någon ibland, är författaren garanterat född utanför såväl Europa som USA. Chimamanda Ngozi Adichie är född 1977 i Nigeria och En halv gul sol är hennes sätt att göra upp med sitt lands traumatiska nutidshistoria - Biafrakriget (1967-1970).

Men fel har den som tror att boken handlar om kriget, för det vore att förenkla. Boken handlar om människorna. Om en familj. Om kärlek, förlust, hopp och försoning. Om hur det är att ge bort sina drömmar för en kopp ris eller gömma sig bakom glaset med billig gin.

I centrum står tvilligsystrarna Olanna och Kainene som är varandras motpoler, och vägen till systerlig vänskap blir krokig och lång. Vid Olannas sida finns den politiskt engagerade akademikern Odenigbo och så småningom tillkommer dottern Baby. Tjänstepojken Ugwu är en vetgirig ung man med läshuvud som behandlas snarare som en i familjen än som tjänare. Kainene lever tilsammans med engelsmannen Richard och funderar inte alls på att bilda familj, hon är en affärskvinna. De är alla välutbildade och förmögna, men vad hjälper det när krigets fasor och umbäranden blir till vardag?

Kontraster mellan mjuk och hård, fattig och rik, stad och landsbyggd, det moderna och det traditionella, drömmar och verklighet och svart och vit är i bra balans i personskildringarna, karaktärerna känns mycket levande och det är lätt att tycka om dem.

Vi följer bokens fem personer under så gott som hela 60-talet, alltså både före och under Biafrakriget. När kriget i Nigeria utbryter skonas ingen inför de händelser som slår deras liv i spillror och ingenting blir sig längre likt när det enda som gäller plötsligt är att överleva till nästa dag. Mysiga pratkvällar med god mat och ett glas utsökt konjak blir till ett vagt minne.

Hungersnöd, flyganfall, flyktingläger, smuts och död kommer nära, så nära, och människors relationer sätts på prov. De glider ifrån varandra och söker tröst där de tror att de kan få den. Rädslan och förtvivlan är tunga att bära, och när allt kommer omkring måste man ändå uthärda det mesta ensam. Skildringar av Olannas livsstyrka, Odenigbos uppgivenhet och Ugwus konfrontation med våldet efter att ha blivit tillfångatagen och tvingad att delta i strid tillhör de starkaste i boken. Liksom hur Olanna och Kainene finner varandra innan allt skulle kunna bli för sent.

Men samtidigt som fokus ligger på Olanna, Odenigbo, Ugwu, Kainene och Richard så sätts deras öden och erfarenheter hela tiden i ett större historiskt och samhälleligt sammanhang, för de lever ju inga isolerade liv, utan vistas bland andra och färgas av allt som händer människor i deras omgivning. Det blir många små berättelser instuckna här och där för att ge färg och doft åt bakgrunden. Många av dem är verklighetsbaserade.

En halv gul sol har en mustighet och intensitet som är helt fantastisk, inte ett överflödigt ord någonstans. Språket har både kraft och lekfullhet. Och det gör inget om man till att börja med inte vet något om Biafrakriget, det gjorde inte jag heller (tack och lov kan jag skylla på min relativt låga ålder då jag är född 1965). Men nu vet jag desto mer. Kunskapsinhämtning, underhållning och en sällsynt vacker läsupplevelse i kombination - kan det vara bättre?

Vill du veta mera om En halv gul sol, det historiska skede den skildrar eller om afrikansk litteratur? Läs i så fall följande artiklar: recension (Expressen), Krig och kärlek i ett mänskligt Biafra (SvD) eller Afrikas röster söker sin historia (SvD). Men framför allt: LÄS BOKEN!


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Böcker A till Ö, fjärde bokstaven: B

Veckans bokstav från Malin är bokstaven B.

Det är för fjärde gången bokstavsutmaningen rullar över bokbloggarnas sidor och självklart vill även jag vara med och leka.

Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som man gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men man måste motivera sitt val så att andra vet om de ska hänföras eller skrämmas bort. För alla som vill finns också kategorin litterär karaktär att lägga till.

1. BOK på B: Det är i första hand en bok som dyker up i tanken och det är Berlinerpopplarna av Anne B Ragde. På sistone har jag skrivit massor om både bokserien och tv-serien, så det behövs inga närmare förklaringar i detta inlägg. Inte heller är det konstigt att det är just den som dykt upp. Ligger väl högt i kurs för tillfället.

2. Författare på B: Juliet Barker som har skrivit en utmärkt brevbiografi om systrarna Charlotte, Emily och Anne Bronté (börjar förresten också på B). Boken heter Familjen Bronté och man läser den som en roman, så underhållande och intressant är den. Rekommenderar varmt.

3. Litterär karaktär på B: Gösta Berling. En närmare presentation av denna charmör och obotlig livsnjutare känns som att gå över ån efter vatten - onödig.

Torsdag kväll=Berlinerpopplarna

(Foto: Anne Liv Ekroll /NRK. Se hela Bildgalleriet på NRK)

Äntligen torsdag igen, och med den nästa avsnitt av tv-serien Berlinerpopplarna. Här hemma är vi helt fast i den, precis som vi var i böckerna, och det mest tack vare karaktär- och miljöskildringarna. Serien är lika sevärd som böckerna är läsvärda, det vill säga mycket.

På NRK:s hemsida om Berlinerpopplarna läser jag, bland en del annat intressant om serien, att inspelningen av nya avsnitt som baseras på den tredje boken Vila på gröna ängar (som kommer ut på svenska i augusti) har påbörjats. Om kanske två år är den här! Alltså: tålamod!

Förresten, min favoritfigur är Erlend. Och sen fadern. För mig är det de som är överlevarna i familjen Neshov, de som inte har tappat glimten i ögat.

Följer du serien? Vem är din favoritfigur?

Noréns dagbok för stressade

Orkar du inte med Lars Noréns 1700-eller-hur-många-sidor-det-nu -var-tegelsten? Lugn, det finns hjälp. Tack vare Henrik Lange orkar du med hela En dramatikers dagbok på två röda sekunder, så passa på. Fast jag undrar om Langes genialiska tolkning av Noréns mustiga verk är resultatet av en noggrann genomläsning.

För övrigt är Henrik Lange mannen bakom boken 80 romaner för dig som har bråttom.

Böcker för stressade - ny trend?

Henrik Lange har i Aftonbladet publicerat en lättläst - och framför allt snabbläst - version av Jens Lapidus senaste roman Aldrig fucka upp. Han verkar vara en fena på att bena ur intrigen och sätta fingret på det väsentliga. Jag gillar folk med humor.

Tack, Björn Berg!

Om Astrid Lindgren är mamma till Emil i Lönneberga, så måste tecknaren Björn Berg betraktas som hans pappa. Idag har Björn Berg avlidit, 84 år gammal. Men hans bilder kommer att förbli odödliga, precis som Astrids böcker.

Något köpt och något lånat

Jag har nästan köpt Ian McEwans On Chesil Beach som för ett tag sedan kom ut i pocket. Men så kom jag ihåg ett blogginlägg som Bodil Malmsten skrev på Finistére en gång och struntade i inköpet. Så påverkbar är jag, usch.

"Jag läser att Ian McEwan kommer ut med en ny bok, den heter On Chesil Beach. Jag har redan läst ett kapitel och det var så tråkigt att man blir tokig. Och så duktigt att man bara vill dö." (Bodil Malmsten)

Däremot kom jag hem med Flickorna från Riyadh, Kinesen och Den motvilliga resenären. Ett i sanning intressant sällskap att tillbringa tiden med, även om det inte blir på Chesil beach...

Och eftersom jag hade vägarna förbi biblioteket, blev det en riktig Invasion! Och så Sex på det. Ojojoj...

Men än så länge ligger jag i hängmattan under en hel gul sol och läser om En halv... Ha de´

Vilken bok?

Efter kvällsvattningen av trädgården idag passade jag på att plocka lite mogna hallon till efterrätten och synen påminde mig om bokomslaget till en väldigt omtyckt bok som många, vet jag, har läst.

Kan du gissa vilken bok jag tänker på?

Bokhylleexhibitionism

Visst har vi alla någon gång smygtittat i folks bokhyllor när vi var inbjudna i deras hem, för att se vilka man har att göra med, det är bara att erkänna. Kasta första stenen du som är utan skuld. Eller att man själv där hemma placerat de "fina" titlarna väl synliga i vardagsrummets bokhylla. Jovars, lite snobbig är man alltid när allt kommer omkring.

Tack vare internet kan bokhylleexhibitionismen gå vidare i utvecklingen, vilken välsignelse.

Det är inte bara bokbloggare som gärna faller för frestelsen att visa sina bokhyllor på bild på nätet, utan det har uppstått en modernare variant av "visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är" som även även allmoge lätt kan använda sig av.

Internetbokhandeln Bookrabbit, till exempel, lanserar nu en möjlighet för kunderna att lägga ut bilder på sina bokhylleklenoder och det fiffiga är att när man för muspekaren över bokryggarna på bilden, visas en tydlig bild av hela boken inlusive en faktaruta (titel, författare mm) vid sidan om. På detta sätt ligger redan mer än 900 bokhyllor till allmän beskådan. Hur många böcker det är vet jag inte. Snacka om succé! Egentligen är det inget annat än ett smart reklamtrick från onlinebutikens sida, och folk går på det.

Och på internetsidan Bokhyllan.com kan man skapa ett klickbart register över samtliga titlar i sin bokhylla, inklusive betygsättning och kommentarer. Som sagt: visa mig din bokhylla och jag ska säga vem du är... Mest är jag imponerad över att någon orkar att lägga ner tid och energi på dylika listor, för att inte tala om om att hålla listan uppdaterad! Själv tvivlar jag på att jag skulle orka. Och till vilken nytta?

Har du en liten bokhylleexhibitionist i dig?

En av Bokmanias tre bokhyllor...

När prinsessor tar semester

Alla vet att det är rätt jobbigt att vara prinsessa - bara inviga nya vägar hela tiden och gå på baler, dela ut priser och ha mottagningar. I boken När prinsessor tar semester av Per Gustavsson får man veta hur prinsessor brukar göra när de vill koppla av.

Det är klart som korvspad att även prinsessor behöver ta semester åtminstone en gång om året! Och när prinsessor tar semester, vad gör de då? Jo, de åker gärna iväg tillsammans med andra prinsessor och tältar i skogen. Sen äter de tårta (om någon råkar hitta en i sin packning), leker kurragömma, jonglerar, fiskar och grillar. Och när de blir anfallna av en flock hyenor - ja, då tar de fram sina svärd och börjar slåss mot dem. Arga prinsessor anfaller nämligen också i flock och de är jättebra på att slåss och jaga iväg alla dumskallar. Men till slut blir hyenorna och prinsessorna kompisar och hyenorna hjälper flickorna att ta sig hem när deras buss visar sig vara köroduglig på grund av soppatorsk. (Kan det möjligtvis vara ett kvinligt drag att glömma att tanka fordonet?)

När prinsessorna tar semester är en otroligt charmig bok för barn i 2- till 6-års åldern och den passar både flickor och pojkar. Det finns ingenting som prinsessorna inte kan fixa när det kniper. Härliga, färgglada girl-power-teckningar och fantasirika texter där allt är möjligt.

En riktig höjdare för de små. Tidigare böcker i serien heter Så gör prinsessor och När prinsessor fyller år.

Köp boken på Bokus, AdLibris eller gå direkt till butiken för modiga prinsessor där det utöver böckerna finns affischer, kalaskort, målarböcker och mycket annat skojigt med alla prinsesskaraktärerna på.

"Berlinerpopplarna" del 3 är på gång :-)

Här kommer ett glädjande besked till alla Berlinerpopplarna-fantaster, mig själv inräknad:

Den tredje boken i serien (Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna) heter Vila på gröna ängar och kommer ut inom några veckor på Bokförlaget Forum.

Förhandsboka redan nu på Bokus eller på AdLibris.

Från bok till blogg och tillbaka

Under ett år (maj 2007-maj 2008) följde Inga-Lina Lindqvist, kulturskribent på Aftonbladet, sju svenska författare genom att läsa deras bloggar. De utvalda sju var Marcus Birro, Malte Persson, Johanna Nilsson, Bodil Malmsten, Andreas Roman, Camilla Läckberg och Peter Englund.

Sina intryck från bloggläsandet sammanfattar hon nu i en läsvärd och intressant artikel med titeln Från bok till blogg - och tillbaka och bland annat frågar hon sig (något uppgivet och ångestfyllt):

" Tusentals sidor författarbloggar – vad har jag lärt mig? Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan."

Stackars Inga-Lina, hon måste ha fått en rejäl släng av minderhetskomplexet. Kanske skulle hon ha låtit bli då?

Länkar till samtliga sju författares bloggar finns publicerade i anslutning till artikeln.

Läsfest

Nu ska jag ÄNTLIGEN ta och läsa En halv gul sol av av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag har länge sparat boken till ett tillfälle då jag skulle kunna njuta lite extra av denna fantastiska roman och nu har jag bestämt mig att tiden är inne. Misstänker att jag kommer att bli associal ett tag framöver, haha. Men vi är säkert många som har boken som sommarläsning, så jag hoppas att jag hamnar i gott sällskap. Har du läst den?

Hundhuvud

Jag är lite bekymrad över hur jag ska tackla den här recensionen. Att recensera en bra bok är lätt. Att recensera en dålig bok är också lätt. Men att recensera en bok som är varken eller, som har lämnat mig i princip oberörd, är svårt. Jag tycks mig ha blivit lämnat i sticket. Förbaskade Hundhuvud!

Romanen Hundhuvud av Morten Ramsland har blivit en stor succé i hemlandet Danmark då den kom ut 2005, men i Sverige har den av någon anledning inte fungerat lika bra (en känsla jag har, men kan ha fel).

I grova drag kan man säga att Hundhuvud skildrar en kamp mot mänskilg dumhet och livets paradoxer och när Morten Ramsland bestämde sig för att skriva romanen som är en släktkrönika på 368 sidor lät han sig inspireras av sin norska farmors berättelser. Ändå är han noga med att påpeka att det inte är hans egen släkt han skriver om.

"Någonstans i östra Tyskland springer min farfar tvärs över en slätt. Tyskarna är efter honom, och han har tappat sin ena sko; det är minusgrader."

Så här storslaget episkt börjar romanen som alltså handlar om tre generationer i en familj. Om Askild, smugglare och skeppsingenjör med konstnärliga ambitioner inom kubism och med en svaghet för alkohol. Om redardottern Björk som håller liv i familjens historier och mot slutet håller sig själv uppe med hjälp av frisk luft från Bergen. Och om deras barn och barnbarn. Berättarrösten tillhör ett barnbarn som samlar ihop trådarna i familjens berättelser från Norge till Danmark. Historien börjar på 30-talet med farfar och slutar i nutid.

Handlingen är svår att greppa, det är mest skrönor på skrönor på skrönor, ibland ganska udda och farsartade och familjemedlemmarna är också ganska udda typer. Dessutom är det många namn och öknamn att hålla reda på. Det blir ganska segt efter ett tag, men ändå inte riktigt så tråkigt att man skulle vilja ge upp läsningen.

Nu i efterhand känns det som att det är just blandningen av den ofta överdrivet muntra tonen och det faktiskt tragiska i berättelsen som jag hade svårt att ta till mig. Kanske.

Hundhuvud är en bok som man läser för att sedan glömma. Bra som tidsfördriv, men ingen bladvändare. Underhållande för stunden, men inte mycket mer. Helt enkelt bara så där.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Kom och hälsa på mig om tusen år

Det tar ungefär en kafferast att läsa Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år - om kafferasten är ungefär en och en halv timme lång (räcker med en kortare för den som läser fort), så att säga. Mer än så behövs inte, då texterna är korta, bilderna många och formatet på boken litet. Mys- och njutningsfaktorn är däremot hög. Och jag stannar gärna upp en liten stund och funderar över det jag nyss läst. Tar mig tid för en och annan tankeställare.

Kom och hälsa på mig om tusen år är en slags fristående uppföljare till Hör hur ditt hjärta bultar i mig och bygger även den på Bodils blogg Finistére, denna gång från perioden mellan mars 2006 och april 2007.

Jag har som god (o)vana att regelbundet läsa Bodils blogg, så jag trodde att det mesta skulle vara en repris för mig, men det var det inte. Eller så var det det ändå, fast jag inte märkte det. Man glömmer ju så fort... Som tur är ibland.

I kom och hälsa på mig om tusen år beklagar sig Bodil, som vanligt, över sina mullvadar, sitt eviga resande mellan Finistére och Stockholm, mänsklig dumhet, orättvisor i världen, bilen, badkarsproppar och sommartorkan. Man skulle lätt kunna tro att hon bara är arg och gnäller hela tiden, men det gör hon inte. Hon är en mycket förnöjsam människa som vet att njuta av livet, en god bok eller en bra film. Hon har humor och glimten i ögat, men även ett tilltalande allvar. Att sätta fingrarna i mullen i franska Finistére eller se på Atlanten är det bästa hon vet. Hon är som hon är, både med stor integritet och en evig oro och ångest över än det ena, än det andra. Och det ena behöver inte utesluta det andra.

Att läsa Bodil Malmstens texter är en energikick för mig som heter duga, jag har läst det mesta hon har skrivit. Hon är min lilla husgud och jag har länge beundrat hennes sätt att skriva, skulle vilja skriva som hon. Jag bara älskar hennes filosoferande och avundas hennes förmåga att se samband mellan saker och ting som verkar så självklara när hon påvisar dem, men själv skulle jag aldrig för mitt liv komma på något liknande.

Hela utformningen av boken signalerar att detta är en må-bra-och-bli-inspirerad-bok. Allt från stämningshöjande fotografier till det fiffiga gummibandet och fickan på pärmens insida tyder på det. Men eftersom jag plöjde igenom boken på ett andetag (vilket säkert de flesta gör) hade jag inget behov av vare sig bokmärke, gummiband eller några fickor. Förresten - vad ska man stoppa i pappersfickan? Vilka hemligheter?

PS: Titeln Kom och hälsa på mig om tusen år är ett citat av Majakovskij. Typiskt Bodil Malmsten, citat hit och citat dit. Något jag uppskattar.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Bodil, blommorna & jag

Sitter i skuggan på min balkong, med blommorna så nära att jag hela tiden kan se dem i ögonvrån, och läser Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år. En mysbok. Jag sitter där, läser, lyssnar på fåglarna och ingenting fattas mig. Utom kaffe. Innan jag reser mig för att göra mig en kopp läser jag att Bodil inte har tid att dö. Det har inte jag heller. Finns det någon som har det?

Äta middag med en litterär figur?

Bokbloggaren Malin hade idén redan i höstas, så DN är inte så originella som de kanske tror. Men likväl. Nu startar en ny artikelserie i DN där kända personer ska berätta om vilken litterär figur de skulle vilja bjuda på middag och varför. Först ut är Maria Schottenius och hennes middagsgäst är den osjälviska mrs Ramsay i Virginia Woolfs roman Mot fyren (finns i pocket).

Som nummer två i serien kommer Nina Björk: " Jag vill absolut inte älska den man som jaget i Stina Aronsons "Feberboken" från 1931 älskar, författaren Hugo, den självklare, den stränge - mannen som alltid håller sig sysselsatt med att omgärda sig. Honom har jag redan älskat så många gånger. Det är jag trött på nu. Nej, inte älska men vara honom. Det vill jag. Jag vill uppleva en kärlekshistoria i hans position."

BookCrossing

Den numera många länder omspännande företeelsen BookCrossing vilar på tanken att skapa en hemsida som skulle ge människor något som inte fanns förut - lusten och viljan att dela med sig av sina favoritböcker till andra människor. Helt gratis. BookCrossing startade 2001 och bara växt och växt sedan dess.

Jag har hört talas om det svenska nätverket för något år sedan, men glömt snart namnet på det och någon bok med ett BookCrossing-klistermärke har jag inte heller hittat, tyvärr. Fast jag vet att det finns ett par BookCrossing-entusiaster i Eskilstuna där jag bor. Men nu har namnet BookCrossing dykt upp lite varstans på bokbloggarna och Bokmania måste, självklart, också sprida det goda budskapet vidare.

BookCrossing fungerar så att man märker en bok med ett BCID-nummer (boken registreras på BookCrossing-hemsidan), bifogar lite information och lägger sedan boken på en parkbänk, på ett café, i ett väntrum, på tåget eller på bussen. Var som helst, bara den har chans att bli hittad och "adopterad". Den som hittar boken och vill läsa den får ta den med sig, det enda som man ber om är att upphittaren går in på hemsidan och berättar var och när han/hon hittade den aktuella boken och var den hamnade sen. På så sätt kan man följa bokens vandring från läsare till läsare. Både enkelt och genialt, tycker jag.

För den som vill veta mera rekommenderar jag att gå in på http://www.bookcrossing.com/ eller på http://www.bookcrossing.se/ för att surfa runt där och kika. OBS! Man fastnar lätt kvar där en god stund :-)

Bland bokbloggare är Lyrans noblesser redan igång, läs om hennes första boksläpp.

Bajs - det onämnbaras naturhistoria

Vad vet du om bajs, skit, avföring, exkrementer eller stora A? Säkert ganska mycket, men knappast allt. Det finns nämligen mycket bajsnyttigt att gräva i. Trots att faktaboken Bajs, det onämnbaras naturhistoria är avsedd för barn någonstans i mellanstadieåldern, så innehåller den fakta som är intressanta nog att vidga även den vuxnes vyer, vågar jag påstå. Och lugn, bajsboken är helt luktfri! Passar alltså även för känsliga näsor.

Bajs, det onämnbaras naturhistoria är fängslande och underfundigt skriven av Nicola Davies, läckert och lustigt illustrerad av Neal Layton och skickligt översatt av Annika Ruth Persson. Det är en fascinerande och underhållande bok om det mest naturliga och (påstår de) mest användbara som finns i världen, fast vi människor brukar skämmas för det så fort vi lämnat kiss- och bajsåldern. För vetenskapsmän inom skilda områden är dock bajs en ovärderlig källa till ny kunskap - kapitlet som handlar om detta heter Bajsdetektiver.

För många djur, insekter och fåglar är bajskunskap livsviktig då det kan användas till allt från kommunikation individer emellan, navigation och revirmarkering till mat och husbygge. Kapitlen om till exempel professionella bajsätare (dyngbaggarna) eller om vad som händer med allt bajs är sannerligen faktaspäckade, lärorika och - dessutom - roliga (särskilt bilderna!)

Och varför finns det så många olika bajssorter? Tydliga diagram visar.

Var kommer den bajsbruna färgen ifrån och varför är valens bajs rosa? Boken avslöjar hemligheten.

Avslutningsvis innehåller boken några visste-du-att-bajsfakta av typen störst, minst, stinkigast, högst och konstigast.

Varje faktabok värd namnet måste naturligtvis ha ett index på slutet, så även Bajs, det onämnbaras naturhistoria. Lätt att slå upp information, vilket kan behövas eftersom boken introducerar även ett antal vetenskapliga begrepp som till exempel herbivor, koprofager och koproliter. Undrar du vad det är för något? Innan jag började läsa bajsboken hade jag ingen aning om vad dessa ord betydde, men nu vet jag det - kul att lära sig något nytt genom att läsa en barnbok. Förklaringarna är emellertid så enkla och tydliga som det bara är möjligt. Inget krångel. Massor av bilder.

Jag tycker att Bajs, det onämnbaras naturhistoria är ett bra exempel på hur faktaböcker brukar se ut och hur de ska användas, så unga vetgiriga läsare kan bekannta sig med populärvetenskaplig litteratur och ha nytta av färdigheten i sin fortsatta jakt efter kunskap livet igenom. För övrigt har boken ett väldigt behändigt och tilltalande format.

En skitbra bok!

Läs mer om olika bajsböcker på SvD:s hemsida, där finns även en recension av Bajs, det onämnbaras historia.

Köp bajsboken på Bokus eller på AdLibris.