söndag, juni 29, 2008

No Country for Old Men

Jag minns inte ens när jag senast har läst en bok lika svart och tröstlös som No Country for Old Men av Cormac McCarthy. Jag drar mig till och med från att säga att det är en bra bok, fast den i och för sig är mycket bra, men i bedömningen "en bra bok" döljer sig något positivt - i alla fall för mig.

När det gäller No Country for Old Men känner jag mig nödgad att söka ett annat uttryck - kanske att det är en ytterst välskriven och läsvärd roman som väcker tankar om hur mycket man värdesätter sitt eget liv. Bland annat. Men en-bra-bok-omdömet, nja... det fastnar i halsen. Bättre: Skickligt komponerad, intelligent, spännande, angelägen, skrämmande, hopplös, mörk, filosofisk, samhällskritisk.

Om McCarthys prosa brukar man säga att det efter varje dålig dag kommer flera som är ännu värre, vilket stämmer till punkt och pricka om No Country for Old Men. Titeln har författaren lånat från en dikt av W.B.Yeats, men genom att tillsätta en stor nypa grym ironi förvandlar McCarthy denna till synes intetsägande diktrad till en obarmhärtig anklagelse av mänsklighetens tillstånd, i synnerhet i USA: Ingen lever så länge att han hinner bli gammal, folk dör i förtid på grund av våld.
Den viktigaste frågan som han ställer sig i den här romanen är egentligen hur det kommer sig att en människa plötsligt bestämmer sig att kasta bort sitt liv. Och för vad?

Boken börjar med att en ung man vid namn Llewelyn Moss åker ut i öknen nära mexikanska gränsen för att jaga, men i stället råkar han hitta några sönderskjutna bilar, några lik, heroin och en diplomatväska med drygt två miljoner dollar. I ett enda ögonblick bestämmer han sig för att ta väskan med pengarna (och dessutom återvända till platsen!) fast han innerst inne förstår vilka konsekvenser hans agerande kommer att få för både honom och hans unga fru. Sherifen Ed Tom Bell förstår också, och därför försöker han hjälpa det unga paret. Lönmördaren Chigurg förstår bäst av de alla - och han ger sig inte, han är perfektionist. Han tänker återlämna pengarna där de hör hemma. Han är kallblodig. Isande kallblodig!

På ett annat plan handlar No Country for Old Men om resor, såväl fysiska som mentala. Människorna befinner sig hela tiden i rörelse: på vägarna, i bilar, på parkeringsplatser, på motell. De tänker, drar slutsatser. De söker, flyr och jagar varandra och allt är på liv och död.
Det finns inget inget lyckligt slut. Tycker att det är lika bra att säga som det är.

Jag har läst No Country for Old Men i tjeckisk översättning, eftersom den i skrivande stund ännu inte är översatt till svenska.

Klicka här om du vill se en klipp från filmen som gjordes av bröderna Coen (2007).

2 kommentarer:

Lyran sa...

Jag har inte läst No Country for Old Men, men det verkar som om din reaktion på den här boken är samma som jag hade på Onåd av Coetzee. Så svart...

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Visst är Onåd svart, men No Country for Old Men är svartare än svart. Inte en strimma ljus någonstans. I Onåd kan man skymta ett slags hopp i alla fall.