Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger
död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.
Jag var en kvarglömd rest, en förorening.
Hans tid var inne där han stod på vakt -
min var ett vakuum, en tågförsening...
(De första tre stroferna ur Hjalmar Gullbergs dikt Häger på bryggan)
