onsdag, juni 11, 2008

Fjärilen i min hjärna

Jag slår upp Anders Paulruds sista bok, just på sidan med det inledande citatet av Douglas Adams: ”Jag älskar deadlines. Jag gillar det svischande ljudet de gör när de flyger förbi.”

Vanligtvis har jag svårt att förstå författarens val av citat. Inte nu. Anders Paulrud kunde inte ha valt tydligare ord - inte med tanke på att han var sjuk i lugncancer, kräftan, när han bestämde sig för att skriva Fjärilen i min hjärna och inte heller med tanke på att han dog strax innan boken publicerades. Han valde citatet för att han visste. Men helt säker var han ändå inte:

”Tänk om jag skriver färdigt den här lilla boken, som ju mest handlar om den självupptagna sorgen över mig själv, och jag inte dör vid lämpligt tillfälle. Så att säga. Att jag överlever längre än väntat. Då blir det lite konstigt, om jag bara fortsätter med livet.”

Mitt i sorgen finns plats för galghumorn också. Rätt ofta.

Genom Adams citat kommer Anders Paulruds insikt om sin snara döds oundviklighet till mig med all naken tydlighet, citatet förebådar hans egna ord. Raka och okonstlade. Boken är som ett själens fönster. Fjärilen smattrar förtvivlat mot glasrutan, vill ta sig ut. Han lyckas, men ute är det minusgrader. En annan död lurar där.

Fjärilen i min hjärna är en stor liten bok om döden. Liten för att den är på knappa 130 sidor. Stor i allt det andra. Först trodde jag att jag skulle läsa om dödsångest, paniken, rädslan för att dö. I stället fick jag ta emot en livslevande människas sorg över att livet nalkas sitt slut:

”Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.”

Men det finns tröst, kanske är det som T.S. Eliot skriver, att ”mitt slut är min början”, kanske kan man klara sig, bara man dog först, tänker Anders Paulrud.

Fjärilen i min hjärna är en hyllning till livet, vänskapen och kärleken, hur schablonartat en sådan beteckning än låter. Det är en berättelse om vad det kan innebära att ge ett löfte och sedan verkligen uppfylla det, även om det är ett egendomligt löfte. Anders Paulrud och hans livskamrat Solveig, de som ”inte längre kysser varandra” gav varandra egendomliga löften. Om liv och död och bortom de båda.

Sen kommer jag plötsligt till de sista sidorna i boken och tårarna kommer. Anders Paulrud ”är i förberedelserna” och rensar sin garderob. Vad ska han göra med sina fjorton, nu alldeles för stora, märkeskostymer? Till Myrorna kanske? Och skorna. Alla skorna... Han minns Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion där hon sparar sin döde makes skor så att han kan ta de på sig när han kommit tillbaka. Anders Paulrud stjäl idén från henne och putsar några av extra bekväma favoriter, stoppar ett paket cigaretter i varje sko – de kan ju också vara bra att ha när han kommer tillbaka – och på lädersulorna skriver han: LÅT STÅ! Så att Solveig vet.

Sen skriver han olika små lappar till Solveig och gömmer dem lite varstans i lägenheten, liksom fotografierna. De också. Han vill försäkra sig om att han har funnits, liksom i förväg. Fast egentligen först efteråt... Är det så sorgen över sig själv känns?

”Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.”

Världen har inte upphört med dig, Anders, men vi vet att du har funnits. Och genom din bok har du lärt oss lite mera om hur det är att leva och hur det är att dö. Tack.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

1 kommentar:

Jenny sa...

Läs också en av enligt mig Anders Paulruds bästa böcker; Ett ögonblicks verk. En mycket sorglig gripande och vacker roman (där Köpenhamn, Tyskland och Karlskrona under krigets upptakt på 1930-talet utgör miljön).Rekommenderas varmt.