Ibland spelar saker som rätt bakgrund och sinnesstämning roll. När jag i fjol läste Berlinerpopplarna av den norska författarinnan Anne B. Ragde befann jag mig i Norge. Och när jag häromdagen förlorade mig i Eremitkräftorna som är en direkt fortsättning på Berlinerpoplarna, satt jag i en stuga vid en fjord närmare Trondheim än Oslo - ingen slump att jag sparade läsningen till ”norgeveckan”. Utanför fönstret blåste det kuling och regnet smattrade mot vindrutan. Utmärkt läsväder och en perfekt kuliss till en äkta norsk historia. Undrar hur jag gör nästa år – det finns ju ytterligare en bok i serien som snart kommer ut på svenska.Eremitkräftorna tar vid precis där Berlinerpopplarna har slutat och sträcker sig tre månader framåt. Det blir tre händelserika månader för var och en av personerna – de tre bröderna Tor, Margido och Erlend samt Tors dotter Torunn.
Tor försöker efter moderns död strax före jul hålla sin förfallna gård och grisuppfödningen i gång så gott det går och samtidigt ta hand om sin gamle far som egentligen inte är hans far, men det är omöjligt att ändra på någonting nu, efter alla år av lögner. Och så kommer motgångarna en efter en, tills de blir för tunga att bära...
Torunn dras till livet på gården och arbetet med grisarna, utan att riktigt förstå hur det kommer sig. Bondegener kanske? Trots det är beslutet att lämna Oslo för att bli grisuppfödare på en gård utanför Trondheim riktigt svårt att ta. Dessutom har morsan gått ner sig i en depression och så den där förbaskade kärleken...
Margido, den korrekta begravningsentreprenören ut i fingerspetsarna, släpper loss på nyårsafton och skickar ett uppsluppet sms till lillebrorsan Erlend, men önskar få det ogjort i samma stund. Dessutom börjar han bygga om sitt badrum för att få plats med en bastu och till slut reser han utomlands, för första gången i sitt liv...
Erlend som har levt i en mångårig homosexuell relation med sin runde Krumme får också något nytt att tänka på, inte bara sig själv, sitt flashiga dekoratörsjobb och sin samling av Swarowski figurer. Han har fått sina bröder tillbaka och en brorsdotter på köpet, vilket kräver ett ansvar. Och så vill Krumme att de skaffar barn ihop...
Romanen Eremitkräftorna handlar om familjens betydelse, om att hålla ihop, om att blod är tjockare än vatten och om hur det är att känna ansvar för sina närmaste – även om dem man knappt känner till att börja med.
Boken handlar också om lättnaden över att livslögnerna har fått ett slut och viljan att gå vidare i livet utan att tappa varandra ur sikte.
Jag tycker om stämningen i Eremitkräftorna, precis som jag gjorde i Berlinerpopplarna. Trots diverse missöden och en underliggande tragik är det en bok man blir glad av, för den är hoppfull. Det finns varken ondska eller medveten elakhet i människors relationer, tvärtom vill alla väl, även om saker och ting går snett ibland. Men sådant är ju livet, det blir inte alltid som man har tänkt sig.
När jag började läsa Eremitkräftorna var jag rädd för att jag skulle tvingas gå igenom någon sorts resumé av första delen, men så var det inte. Anne B. Ragde litar på sina läsare, att de kommer ihåg. Det är bra. Språket är lika målande och jordnära som i Berlinerpopplarna, särskilt i personbeskrivningarna som är Ragdes styrka.
De enskilda kapitlen i boken är vanligtvis vigda åt en person och dennes privata liv, men ändå finns det alltid minst en beröringspunkt med någon av de andra i familjen, vilket skapar sammanhang och flyt i berättelsen.
Eremitkräftorna är en mycket bra semesterläsning. Om det regnar önskar man lätt att regnet skulle hålla i sig ett tag till. OBS! Varning för sträckläsning!
Köp boken på Bokus
