Litteratur för fred!

I sina böcker skildrar författaren Jamaica Kincaid människor på väg att ta sig ut ur påtvingad fattigdom och analfabetism. Just nu är hon i Stockholm för att delta i författarkongressen Waltic som har som huvudidé att litteraturen är en global kraft. I DN-intervjun berättar hon hur hon ser på litteraturen:

"Litteraturen är - och jag skojar inte - en av de krafter som kan föra oss närmare ett fredligare världssamhälle - i detta att litteraturen alltid är nyfiken på andras erfarenheter, att man med dess hjälp kommer närmare det annorlunda, det man själv inte först förstår."

Ja, ja, ja!

Elegant sågning av Läckberg

En litteraturkritikers värsta dödssynd är att vara mordlysten gentemot den författare som man recenserar. DN:s Lotta Olsson klarar sig med nöd och näppe ifrån skärselden tack vare elegansen med vilken hon sågar ner Camilla Läckbergs deckarroman nummer sex, Sjöjungfrun. Jag läser recensionen och tänker att jessus-vilken-underhållning-och-stackars-Camilla-Läckberg men kan inte låta bli att småfnissa, särskilt på slutet:

"Det kan låta som om det inte finns någon som helst anledning att läsa Camilla Läckberg. Men hon är oslagbar om man är för trött för att vilja förstå något om sig själv, eller lära sig något nytt, eller uppleva något. När man uppgivet tycker att alla är dumma omkring en och vill få stöd för sin egoism. Sådana dagar har vi alla, och då behövs Camilla Läckbergs böcker."

Om du inte heller gillar Läckbergs deckarromaner, rekommenderar jag den ovannämnda recensionen.

No Country for Old Men

Jag minns inte ens när jag senast har läst en bok lika svart och tröstlös som No Country for Old Men av Cormac McCarthy. Jag drar mig till och med från att säga att det är en bra bok, fast den i och för sig är mycket bra, men i bedömningen "en bra bok" döljer sig något positivt - i alla fall för mig.

När det gäller No Country for Old Men känner jag mig nödgad att söka ett annat uttryck - kanske att det är en ytterst välskriven och läsvärd roman som väcker tankar om hur mycket man värdesätter sitt eget liv. Bland annat. Men en-bra-bok-omdömet, nja... det fastnar i halsen. Bättre: Skickligt komponerad, intelligent, spännande, angelägen, skrämmande, hopplös, mörk, filosofisk, samhällskritisk.

Om McCarthys prosa brukar man säga att det efter varje dålig dag kommer flera som är ännu värre, vilket stämmer till punkt och pricka om No Country for Old Men. Titeln har författaren lånat från en dikt av W.B.Yeats, men genom att tillsätta en stor nypa grym ironi förvandlar McCarthy denna till synes intetsägande diktrad till en obarmhärtig anklagelse av mänsklighetens tillstånd, i synnerhet i USA: Ingen lever så länge att han hinner bli gammal, folk dör i förtid på grund av våld.

Den viktigaste frågan som han ställer sig i den här romanen är egentligen hur det kommer sig att en människa plötsligt bestämmer sig att kasta bort sitt liv. Och för vad?

Boken börjar med att en ung man vid namn Llewelyn Moss åker ut i öknen nära mexikanska gränsen för att jaga, men i stället råkar han hitta några sönderskjutna bilar, några lik, heroin och en diplomatväska med drygt två miljoner dollar. I ett enda ögonblick bestämmer han sig för att ta väskan med pengarna (och dessutom återvända till platsen!) fast han innerst inne förstår vilka konsekvenser hans agerande kommer att få för både honom och hans unga fru. Sherifen Ed Tom Bell förstår också, och därför försöker han hjälpa det unga paret. Lönmördaren Chigurg förstår bäst av de alla - och han ger sig inte, han är perfektionist. Han tänker återlämna pengarna där de hör hemma. Han är kallblodig. Isande kallblodig!

På ett annat plan handlar No Country for Old Men om resor, såväl fysiska som mentala. Människorna befinner sig hela tiden i rörelse: på vägarna, i bilar, på parkeringsplatser, på motell. De tänker, drar slutsatser. De söker, flyr och jagar varandra och allt är på liv och död.

Det finns inget inget lyckligt slut. Tycker att det är lika bra att säga som det är.

Jag har läst No Country for Old Men i tjeckisk översättning, eftersom den i skrivande stund ännu inte är översatt till svenska.

Klicka här om du vill se en klipp från filmen som gjordes av bröderna Coen (2007).

Sailing to Byzantium

That is no country for old men. The young
In one another's arms, birds in the trees
- Those dying generations - at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.

An aged man is but a paltry thing,
A tattered coat upon a stick, unless
Soul clap its hands and sing, and louder sing
For every tatter in its mortal dress,
Nor is there singing school but studying
Monuments of its own magnificence;
And therefore I have sailed the seas and come
To the holy city of Byzantium.


O sages standing in God's holy fire
As in the gold mosaic of a wall,
Come from the holy fire, perne in a gyre,
And be the singing-masters of my soul.
Consume my heart away; sick with desire
And fastened to a dying animal
It knows not what it is; and gather me
Into the artifice of eternity.

Once out of nature I shall never take
My bodily form from any natural thing,
But such a form as Grecian goldsmiths make
Of hammered gold and gold enamelling
To keep a drowsy Emperor awake;
Or set upon a golden bough to sing
To lords and ladies of Byzantium
Of what is past, or passing, or to come.

(Sailing to Byzantium av W.B.Yeats)

Semester :-)

Fyra härliga semesterveckor ligger orörda framför mig, liksom en stror trave med böcker som bara skriker efter att bli lästa - förhoppningsvis mellan båtturer, trädgårdspyssel, bad och hängmatteslummer. Men om sommaren blir kort och regnar bort, ja då kommer böckerna att bli en räddare i nöden. Och bloggen? Den tänker inte ta ledigt, utan håller öppet som vanligt. Så gott som. Glad boksommar!

Dagens bokpaket

Innehåll: Fyra intressanta titlar. Genre: Barnlitteratur. Känsla: Kul!

Häger på bryggan

Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger

död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.

Jag var en kvarglömd rest, en förorening.
Hans tid var inne där han stod på vakt -
min var ett vakuum, en tågförsening...

(De första tre stroferna ur Hjalmar Gullbergs dikt Häger på bryggan)

Koord

Sitter och ströläser i Sommardikter, en antologi av Britt Dahlström, och hamnar på sidan med en dikt av Bengt Berg. Dikten heter Koord och börjar med "en ko gör ingen sommar". Nu vet jag inte var Bengt Berg bor någonstans, men där jag bor är det faktiskt så att en ko gör så att det blir sommar. Visserligen är det inte bara en ko det handlar om, utan ett helt gäng med kossor, men ändå. De brukar alltid komma och ta kohagen i besittning strax efter midsommar. Snart dags alltså! Då vet vi att sommaren är kommen på riktigt, med semester, flugor och allt. Det är trevligt när de står vid stängslet, tuggar oavbrutet och tittar på oss som går förbi. Vi brukar stanna och "småprata" lite, det gillar dem. Nickar och säger muuu. Småkalvarna är nyfiknast. Ibland rymmer de och tar en sväng i villaträdgårdarna eller på golfbanan. Då är det liv i luckan! Egentligen gör de här korna vintern också, för när de far sin kos står julen nästan för dörren.

Här kommer hela kodikten:

En ko gör ingen sommar
Det är bara som gräset påstår
Kan kor simma? Har kor tro?
Lärkan har övertro, spinner
sin ljusa silkessträng
mellan molnen och maskrostuvan
Vad har en lärka som inte en ko har?
Vingar, kanske. Och näbb. Men: Vem
har någonsin skummat grädde från lärkmjölk?
Vem far och flyr när löven faller
och virvlar? Är det kon eller lärkan?
En ko gör ingen sommar - OK - men
vintern, vintern så vit som mjölk
- vem håller den vid liv?

(Av Bengt Berg, ur I hundens tecken)

Vi i villa

En inbunden bok i pocketformat.
Ett lagom trist och ångestframkallande omslag.
Ett fult skrivmaskintypsnitt. Ganska smått.
Korta kapitel markerade med romerska siffror. Många. (Vad var det nu L stod för?)
Ett rappt språk. Kolon. Utelämnade ord som inte fattas, för innebörden väger tungt ändå.
Tema: en lagom deprimerad man i sina bästa år i en lagom-villa i ett ett prydligt svenssonområde. Ironi och satir.
Berättarjaget är av det ovanligare slaget, nämligen ett "du", vilket betyder: jag=läsaren. Fast egentligen heter huvudpersonen Anders, är gift och har en mobbad dotter. Taskigt sexliv, medelmåttig ekonomi och bara idioter till vänner. En älskarinna och innebandy var sin dag i veckan, hur annars. Anders - mannen som ger avundsjukan ett ansikte.

Det är meningen att man ska känna igen sig i villalivets vardagliga tristess när man läser boken, vilket man gör. Och inte gör. Alls. Beror på när, var och hur. Naturligtvis. Helt individuellt. Folk är ju olika lika.

Igenkänning och inte-igenkänning betyder att man dels skrattar glatt åt författarens vassa ironi, dels drabbas av viss missmod på grund av alla tråkigheter och problem som bokens människor genomlever (förstå: själva ställer till). Missnöje med sina egna liv, oförmåga att vara nöjda med det de har och irritation över så kallade vänner är drivkraften i Vi i villa av Hans Koppel. Roligt och sorgligt samtidigt. Ojojoj, det finns knappt någon hejd på vad figuren Anders kan hitta på för dumheter. Bara en sak i hans liv är konstant, och det är den villkorslösa kärleken till dottern Anna.

Vi i villa är en underhållande bok. Lättläst. Vem författaren Hans Koppel är i verkligheten vet jag inte, men hoppas att han själv vet det. Vi får tills vidare nöja oss med att namnet är en pseudonym - kanske kommer sanningen fram så småningom. Men han lär må bättre än Anders i boken, för det står att läsa på omslaget.

Vi i villa är en kul bok att läsa på semestern, fast den är lika kul att läsa på kvällen efter jobbet. När som helst. Skratt, skratt.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Torgny Lindgren 70 år

Ett stort grattis till Torgny Lindgren som fyller 70 år idag!

The Bloomsday i Dublin

Varje år den 16 juni firar Dublin Bloomsday för att hedra författaren James Joyce, sin stora son. Spelar ingen roll att han levde största delen av sitt liv utomlands och dessutom ligger begravd i Zurich.

Men att besöka en av litteraturens mest berömda adresser, nummer 7 på Eccles street i Dublin, är ingen större idé, för det riktiga huset som omtalas i Joyces roman Odysseus finns inte längre. Det är bara en plakett med bild och citat på det nya (sjuk)husets vägg som påminner om att författaren tänkte sig att Molly och Leopold Bloom levde där. Snopet värre alltså.

För övrigt firas Bloomsday varje år sedan 1954. Det var nämligen den 16 juni 1904 som James Joyce första gången träffade sin tillkommande, Nora Barnacle, på Nassau street i Dublin, och till minnet av den dagen lät han hela Odysseus utspela sig under den dagen. Och många sidor blev det!

Romanen Odysseus är ingen lättläst bok, det vet alla som som har försökt sig på det, vilket några utländska journalister tydligen använde som parallel när de skrev om Lissabonfördraget som irländarna röstade nej till häromdagen. "Lika svårlästa båda två", lär en polsk journalist ha skrivit. Kan tro det...

Vet du att...

... påven Benedictus XVI, eller Joseph Ratzinger som han heter i det verkliga jordiska livet, slår ett påvligt rekord när det gäller bokförsäljning och tjänar storkorvan? Jovars, han är författare också, tro det eller ej. Enligt tidningen La Republica har han tjänat sammanlagt 20 miljoner kronor på sina böcker.

För cirka två år sedan kom till exempel hans populärteologiska och öppet reflekterande bok Jesus från Nasaret ut och den har hittills sålt i över 2,5 miljoner exemplar världen över. Inte så lite imponerande, tycker jag. Men redan innan dess var Joseph Ratzinger en produktiv författare av teologiska skrifter och böcker, man räknar till sammanlagt 132 titlar, mer eller mindre begripliga för gemene kristen. Dessa är tänkta att inom snar framtid publiceras som påvens samlade verk i 13 volymer. Det är det tyska förlaget Herder som har tagit på sig uppgiften. Men den italienska utgåvan av samlingsverket kommer att ges ut på Vatikanens egna bokförlag Libreria Editrice Vaticana.

Verkar nästan mer lönsamt än att skriva deckare...

Och pengarna? De skänker påven till välgörenhet och studiemedel för teologer i Tyskland och Italien. Tänk om deckarförfattarnas inkomster skulle gå till studiemedel för nya poliser eller, ännu bättre, till brottsförebyggande verksamhet. Vilken grej det vore!

Bibliotek vid t-banan

Bilden lånad från SvD

Det här är ett projekt som får dagens ros av mig, för det är inte självklart nu för tiden att man satsar på offentliga verksamheter typ bibliotek, det brukar snarare vara tvärtom. Men Stockholms stadsbibliotek tänker i nya banor. I tunnelbanor för att vara helt exakt. Målsättning är att finnas på de platser där människor rör sig och tillgänglighet är ledordet, enligt SvD. Lika enkelt som genialt. Om folket inte vill gå till biblioteket, får biblioteket komma till folket.

Tarzans tårar

Nu ska alla som har en minst sex timmar lång bilresa framför sig under sommaren vara extra uppmärksamma, för här kommer ett cd-boktips som lätt roar både honom och henne under färd. Inget för små barn, visserligen, men för tonåringen i bilen kan den här cd-boken också funka (om den aktuella tonåringen inte är negativ till precis allting av bara ren princip, vill säga, haha).

Tarzans tårar av Katarina Mazetti är en humoristisk roman i samma stil som Grabben i graven bredvid och enligt mitt helt subjektiva tycke minst lika rolig. I Tarzans tårar är det dock kvinnan som är den jordnära typen. Mariana är 35 år och lever ensam med sina två små barn, Bella och Billy, och de har det så knapert ekonomiskt att de lever under fattigdomens gräns, men det går ingen större nöd på dem ändå för det som fattas i den materiella världen kompenseras med kärlek och fantasi. Marianas manliga motpart heter Janne och är en nyrik it-konsult med både lyxvilla och lyxbil, men för övrigt en något verklighetsfrånvarande snorvalp som behöver lära sig en hel del om Livet innan han kan förklaras som rumsren.

De två träffas under i sanning komiskt dramatiska omständigheter och deras fortsatta väg till ett förhållande leder inte precis över en somrig sommaräng. Humorn bygger på Marianas och Jannes olikheter, men de dras till varandra, som de motpoler de är.

Till saken hör också att Mariana egentligen är gift, men ensamstående. Hennes man Micke har sedan en tid tillbaka lidit av en psykisk sjukdom och lämnat familjen utan att höra av sig särskilt ofta, en gång i halvåret på sin höjd. En sorg för Mariana som inte vill släppa taget och väntar och väntar på att han ska bli frisk och komma tillbaka. Janne har det alltså inte lätt. Dåliga odds. Tur att barnen gillar glass som han köper till dem. Glassgubben, kallar de honom.

Tarzans tårar är en rolig bok om ett udda förhållande, men även en samhällsskildring av hur svårt det är att vara fattig och ensamstående mamma i dagens Sverige och vad en svår psykisk sjukdom kan få för konsekvenser för de närstående.

Vi, det vill säga jag och min man, har lyssnat på Tarzans tårar i bilen - i ett sträck! - och skrattat ofta. Det är Katarina Mazetti själv som läser, och hon läser bra. Har förstås känsla för det komiska i sin egen berättelse.

Innan vår planerade resa till Norge har jag lånat den här cd-boken på biblioteket av en enda anledning - det fanns inget annat som var värt att plocka fram lånekortet för. Men: en skratträff!!! Under sex timmar (5 cd-skivor) förgylldes vår bilresetillvaro. Rekommenderar varmt.

Köp cd-boken på Bokus eller på AdLibris.

Snabba cash

Snabba cash är ingen sömnig dussindeckare, mest för att författaren Jens Lapidus är så rapp i käften att man håller sig allert från första till sista sidan. Spänningen suger sig fast direkt, som en igel.

Historien är en Stockholmsskildring av det mera ovanliga slaget, vågar jag gissa, och den omfattar en latinos osannolika rymning från Österåker anstallten, en pengasugen killes drömresa mot Stureplans finaste salonger - kostar det vad det kosta vill, gängkrig inom juggemaffian, prostitution, våld och knarkhandel i Stockholms undre värld.

Som läsare befinner man sig hela tiden i epicentrum, utan någon trött poliskommisarie i släptåget. Det pågår alltså ingen reguljär polisspaning efter busarna, som man kanske skulle kunna förvänta sig av en deckare. Vad polisen har för sig får man endast veta via diverse rapporter och pm skrivna på byråkratisk svenska, instuckna mellan kapitlen då och då, som på avstånd eller bakom en ridå. Vill man, är det bara att hoppa över dem.

Huvudpersonen - JW - är en universitetsstuderande småstadskille vars största ambition i livet just nu är att bli NÅGON med PENGAR. Han kör svarttaxi för att dryga ut studielånet, det kostar nämligen massor att bjuda de andra stenrika boysen på champagne och koks varje helg. En Dior kostym är inte heller gratis. När det efter ett tag uppstår möjlighet att börja langa kokain och skapa sig en egen marknad, säger han inte nej. Målet: en flott bil (först) och en miljon cash inom ett år. Minst. Han blir expert på att tvätta svarta pengar vita, en naturbegåvning. Sedan: problem. Så klart.

Samtidigt bedriver JW en egen privat "polisspaning" efter sin sedan fyra år försvunna syster Camilla, som också hade velat skapa sig ett liv i Stockholms finare kretsar, men uppenbarligen hamnat i de smutsigaste. Systerns försvinnande har förblivit ett oläkt sår och förvandlats till en bessathet efter sanningen. Ett hett spår för JW: en gul Ferrari.

Utöver JW stiftar man bekantskap med latinokillen Jorge, juggegrabbarna Mrado och Nenad, bossarna Ratko och Radovan, knarklangaren Abdulkarim samt några fler inte så rumsrena typer. Ett färgsprakande persongalleri!

Det är framför allt två saker som jag gillar med Snabba cash: det rappa och sparsamma språket och intrigen som skickligt sys ihop på slutet - som ringarna på vattnet som går tillbaka mot sin mitt. Upplösningen.

Kuriosa: Jag börjar förstå varför man inte vill att de intagna på landets fängelser får tillgång till Snabba cash. Bra manual i pengatvätt. Min tanke: Vad folk är kreativa!

Nyligen har Jens Lapidus andra roman Aldrig fucka upp kommit ut och jag ska absolut läsa den. Snabba cash väckte mersmak.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Eremitkräftorna

Ibland spelar saker som rätt bakgrund och sinnesstämning roll. När jag i fjol läste Berlinerpopplarna av den norska författarinnan Anne B. Ragde befann jag mig i Norge. Och när jag häromdagen förlorade mig i Eremitkräftorna som är en direkt fortsättning på Berlinerpoplarna, satt jag i en stuga vid en fjord närmare Trondheim än Oslo - ingen slump att jag sparade läsningen till ”norgeveckan”. Utanför fönstret blåste det kuling och regnet smattrade mot vindrutan. Utmärkt läsväder och en perfekt kuliss till en äkta norsk historia. Undrar hur jag gör nästa år – det finns ju ytterligare en bok i serien som snart kommer ut på svenska.

Eremitkräftorna tar vid precis där Berlinerpopplarna har slutat och sträcker sig tre månader framåt. Det blir tre händelserika månader för var och en av personerna – de tre bröderna Tor, Margido och Erlend samt Tors dotter Torunn.

Tor försöker efter moderns död strax före jul hålla sin förfallna gård och grisuppfödningen i gång så gott det går och samtidigt ta hand om sin gamle far som egentligen inte är hans far, men det är omöjligt att ändra på någonting nu, efter alla år av lögner. Och så kommer motgångarna en efter en, tills de blir för tunga att bära...

Torunn dras till livet på gården och arbetet med grisarna, utan att riktigt förstå hur det kommer sig. Bondegener kanske? Trots det är beslutet att lämna Oslo för att bli grisuppfödare på en gård utanför Trondheim riktigt svårt att ta. Dessutom har morsan gått ner sig i en depression och så den där förbaskade kärleken...

Margido, den korrekta begravningsentreprenören ut i fingerspetsarna, släpper loss på nyårsafton och skickar ett uppsluppet sms till lillebrorsan Erlend, men önskar få det ogjort i samma stund. Dessutom börjar han bygga om sitt badrum för att få plats med en bastu och till slut reser han utomlands, för första gången i sitt liv...

Erlend som har levt i en mångårig homosexuell relation med sin runde Krumme får också något nytt att tänka på, inte bara sig själv, sitt flashiga dekoratörsjobb och sin samling av Swarowski figurer. Han har fått sina bröder tillbaka och en brorsdotter på köpet, vilket kräver ett ansvar. Och så vill Krumme att de skaffar barn ihop...

Romanen Eremitkräftorna handlar om familjens betydelse, om att hålla ihop, om att blod är tjockare än vatten och om hur det är att känna ansvar för sina närmaste – även om dem man knappt känner till att börja med.

Boken handlar också om lättnaden över att livslögnerna har fått ett slut och viljan att gå vidare i livet utan att tappa varandra ur sikte.

Jag tycker om stämningen i Eremitkräftorna, precis som jag gjorde i Berlinerpopplarna. Trots diverse missöden och en underliggande tragik är det en bok man blir glad av, för den är hoppfull. Det finns varken ondska eller medveten elakhet i människors relationer, tvärtom vill alla väl, även om saker och ting går snett ibland. Men sådant är ju livet, det blir inte alltid som man har tänkt sig.

När jag började läsa Eremitkräftorna var jag rädd för att jag skulle tvingas gå igenom någon sorts resumé av första delen, men så var det inte. Anne B. Ragde litar på sina läsare, att de kommer ihåg. Det är bra. Språket är lika målande och jordnära som i Berlinerpopplarna, särskilt i personbeskrivningarna som är Ragdes styrka.

De enskilda kapitlen i boken är vanligtvis vigda åt en person och dennes privata liv, men ändå finns det alltid minst en beröringspunkt med någon av de andra i familjen, vilket skapar sammanhang och flyt i berättelsen.

Eremitkräftorna är en mycket bra semesterläsning. Om det regnar önskar man lätt att regnet skulle hålla i sig ett tag till. OBS! Varning för sträckläsning!

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

The Man Booker Prize

Bilden är lånad från SvD

Bookerpriset firar 40-års jubileum och i samband med det ska en Tidernas Bookervinnare utses. Bland de sex nominerade är Pat Barkers The Ghost Road, Peter Careys Oscar & Lucinda, JM Coetzees Onåd, JG Farrells The Siege of Krishnapur, Nadine Gordimers The Conservationist och Salman Rushdies Midnattsbarn. Man kan rösta på The Man Booker Prize hemsida, på biblioteken och i bokhandlar.

Jag skulle gärna vilja rösta, men har tyvärr bara läst en enda av de nominerade böckerna - JM Coetzees Onåd. Men å andra sidan är Onåd en i alla avseenden mästärlig roman, så jag kanske röstar på den fast jag inte kan jämföra den med de andra.

Men oss emellan: Jag saknar Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den skulle jag personligen vilja nominera. Den fick Bookerpriset 2002.
Vilken Bookervinnare saknar du bland de nominerade?

Fjärilen i min hjärna

Jag slår upp Anders Paulruds sista bok, just på sidan med det inledande citatet av Douglas Adams: ”Jag älskar deadlines. Jag gillar det svischande ljudet de gör när de flyger förbi.”

Vanligtvis har jag svårt att förstå författarens val av citat. Inte nu. Anders Paulrud kunde inte ha valt tydligare ord - inte med tanke på att han var sjuk i lugncancer, kräftan, när han bestämde sig för att skriva Fjärilen i min hjärna och inte heller med tanke på att han dog strax innan boken publicerades. Han valde citatet för att han visste. Men helt säker var han ändå inte:

”Tänk om jag skriver färdigt den här lilla boken, som ju mest handlar om den självupptagna sorgen över mig själv, och jag inte dör vid lämpligt tillfälle. Så att säga. Att jag överlever längre än väntat. Då blir det lite konstigt, om jag bara fortsätter med livet.”

Mitt i sorgen finns plats för galghumorn också. Rätt ofta.

Genom Adams citat kommer Anders Paulruds insikt om sin snara döds oundviklighet till mig med all naken tydlighet, citatet förebådar hans egna ord. Raka och okonstlade. Boken är som ett själens fönster. Fjärilen smattrar förtvivlat mot glasrutan, vill ta sig ut. Han lyckas, men ute är det minusgrader. En annan död lurar där.

Fjärilen i min hjärna är en stor liten bok om döden. Liten för att den är på knappa 130 sidor. Stor i allt det andra. Först trodde jag att jag skulle läsa om dödsångest, paniken, rädslan för att dö. I stället fick jag ta emot en livslevande människas sorg över att livet nalkas sitt slut:

”Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.”

Men det finns tröst, kanske är det som T.S. Eliot skriver, att ”mitt slut är min början”, kanske kan man klara sig, bara man dog först, tänker Anders Paulrud.

Fjärilen i min hjärna är en hyllning till livet, vänskapen och kärleken, hur schablonartat en sådan beteckning än låter. Det är en berättelse om vad det kan innebära att ge ett löfte och sedan verkligen uppfylla det, även om det är ett egendomligt löfte. Anders Paulrud och hans livskamrat Solveig, de som ”inte längre kysser varandra” gav varandra egendomliga löften. Om liv och död och bortom de båda.

Sen kommer jag plötsligt till de sista sidorna i boken och tårarna kommer. Anders Paulrud ”är i förberedelserna” och rensar sin garderob. Vad ska han göra med sina fjorton, nu alldeles för stora, märkeskostymer? Till Myrorna kanske? Och skorna. Alla skorna... Han minns Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion där hon sparar sin döde makes skor så att han kan ta de på sig när han kommit tillbaka. Anders Paulrud stjäl idén från henne och putsar några av extra bekväma favoriter, stoppar ett paket cigaretter i varje sko – de kan ju också vara bra att ha när han kommer tillbaka – och på lädersulorna skriver han: LÅT STÅ! Så att Solveig vet.

Sen skriver han olika små lappar till Solveig och gömmer dem lite varstans i lägenheten, liksom fotografierna. De också. Han vill försäkra sig om att han har funnits, liksom i förväg. Fast egentligen först efteråt... Är det så sorgen över sig själv känns?

”Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.”

Världen har inte upphört med dig, Anders, men vi vet att du har funnits. Och genom din bok har du lärt oss lite mera om hur det är att leva och hur det är att dö. Tack.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

BonnierVideo & BokVideo

Författare och deras förlag - eller förlag och deras författare kanske man borde säga - har förstått internets genomslagskraft till fullo eftersom man numera lanserar videoklipp där författare pratar om 1) sig själva 2) sina nyutgivna böcker 3) både och. Smart marknadsföring, ytterligare en plåga i reklamregnet eller ett stolpskott? Framtiden uppvisar. Jag gissar att trenden kommer att sprida sig som en löpeld.

För närvarande finns det två platser där man kan se författarvideor - Bonniervideo, där bland annat Leif GW Persson pratar om Den som dödar draken, och BokVideo, där till exempel Henning Mankell berättar om sin nya roman Kinesen. Fler författare finns att se och höra på båda ställena. Naturligtvis är samtliga videoklipp sökbara på YouTube.

Läs gärna mera i SvD.

Kallocain

Det är en mörk och dyster vision som Karin Boye målar upp i framtidsromanen Kallocain, roman från 2000-talet.

Huvudpersonen Leo Kall är en framstående kemiforskare i Världsstaten, ett millitärt och diktatoriskt samhälle som uppstod efter att vår samtida värld utplånades i de stora krigen, så vitt vi förstår för flera hundra år sedan. Det är i alla fall så länge sedan att ingen längre minns hur det "dåtida" livet såg ut, inte minst för att Propagandaministeriet har gjort stora ansträngningar för att frisera historien.

I Världsstaten har individen reducerats till ett kugghjul i statens maskineri, människor ser sig själva och andra endast som medsoldater drillade till absolut lojalitet mot systemet och stöpta i samma form. Man lever och arbetar likt mullvadar i underjordiska städer, utan rätt att röra sig fritt och med millitär tjänstgöring på sin lediga tid. Samtliga bostäder är identiska, hembiträdet är skyldigt att rapportera eventuella missförhållanden i familjen, maten lagas centralt och levereras till samtliga hem vid ett visst klockslag. Alkohol, musik, film och teater är förbjudna.

Barnen tas hemifrån vid tidig ålder för att kollektivuppfostras till duktiga medsoldater och kvinnor har existensberättigande endast tack vare förmågan att föda nya soldater åt staten. Känslor och medmänsklighet har inte längre någon plats.

Att tänka statsfientliga tankar är naturligtvis det allvarligaste brottet och att tillhandahålla eller sprida geografiska kartor över Världsstaten är lika med förräderi och straffas med döden. Angiveri blomstrar.

Det är mot denna bakgrund som Leo Kall arbetar på sin uppfinning - och till slut lyckas utveckla ett sanningsserum. Varje individ som får medlet injicerat avslöjar sina innersta tankar, drömmar och hemligheter. Medlet får namnet Kallocain och innebär nya möjligheter för staten att kontrollera sina medborgare - det vill säga medsoldater. Vilka besparingar åt polis- och domstolsväsendet!

Leo Kall själv är till en början mycket hängiven och entusiastisk, men allteftersom de mänskliga laboratorieförsöken fortskrider blir han allt mer tvecksam till hela projektet. För vad skulle hända om han själv utsattes för verkningarna av Kallocainet? Han inser också att flera i hans närmaste omgivning innnerst inne inte alls är så lojala som de förefaller vara. Hans fru och närmaste chef, för att nämna några. Han drabbas av rädsla.

Kallocain är en dagboksroman och det är Leo Kall som berättar sitt livs historia genom att i hemlighet skriva dagbok medan han sitter i fängelset. Varför han sitter fängslad och av vem får man veta i slutet av boken.

Kallocain är en spännande, intressant och mycket tänkvärd och tidlös bok. Nu när jag har läst den hoppas jag verkligen att vårt mänskliga släkte inte kommer att drabbas av en så mörk framtid. Karin Boye skrev romanen 1940 och gav den den idag skrämmande undertiteln Roman från 2000-talet. Där är vi ju nu...

Kyckling med plommon

Kyckling med plommon är en ny tecknad roman av iranskan Marjane Satrapi - ni vet, hon som skrivit och tecknad Persepolis som blivit film som ... som jag tyvärr inte har sett (ännu), men som kanske du har sett. Men boken har jag läst; och bloggat om.

I Kyckling med plommon berättar Marjane Satrapi om sin mammas farbror vid namn Nasser Ali Khan, en superbegåvad musiker i 50-talets Teheran. Satrapi tecknar - bokstavligen - ett annorlunda porträtt av en släkting som hon aldrig fick lära känna annat än genom familjeberättelser.

Historien utspelar sig under några novemberdagar år 1958 då Nasser Ali Khan bestämmer sig för att dö, till synes för att hans fru efter ett häftigt gräl slagit sönder hans tar. En tar är en iransk luta. Och den som Nasser hade i sin ägo var både dyr och dyrbar! Livet är inte längre värt att leva. Marjane Satrapis farbror lägger sig i förtvivlan i sängen och väntar på döden. På åttonde dagen kommer dödsängeln, men innan dess hinner Nasser tänka på sitt eget förflutna, sin nuvarande tillvaro och sina barns framtid. Och läsaren hinner få den riktiga förklaringen till varför Nasser tappat livsgnistan, egentligen.

Marjane Satrapi visar ännu en gång hur skicklig hon är på att väva samman familjens historia och Irans historia och att genom människors agerande presentera iransk folktro och kultur. Och det är inte bara skickligt gjort, det är roligt också. Åttiofem sidor med djup och humor.

Nassers son Mozaffar var en inkarnation av allt det han själv föraktade. Dessutom såg han inte alls ut som sin far.

DN:s recension finns här.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.