I sina böcker skildrar författaren Jamaica Kincaid människor på väg att ta sig ut ur påtvingad fattigdom och analfabetism. Just nu är hon i Stockholm för att delta i författarkongressen Waltic som har som huvudidé att litteraturen är en global kraft. I DN-intervjun berättar hon hur hon ser på litteraturen:
"Litteraturen är - och jag skojar inte - en av de krafter som kan föra oss närmare ett fredligare världssamhälle - i detta att litteraturen alltid är nyfiken på andras erfarenheter, att man med dess hjälp kommer närmare det annorlunda, det man själv inte först förstår."
Ja, ja, ja!
måndag, juni 30, 2008
Litteratur för fred!


Elegant sågning av Läckberg
"Det kan låta som om det inte finns någon som helst anledning att läsa Camilla Läckberg. Men hon är oslagbar om man är för trött för att vilja förstå något om sig själv, eller lära sig något nytt, eller uppleva något. När man uppgivet tycker att alla är dumma omkring en och vill få stöd för sin egoism. Sådana dagar har vi alla, och då behövs Camilla Läckbergs böcker."
Om du inte heller gillar Läckbergs deckarromaner, rekommenderar jag den ovannämnda recensionen.


söndag, juni 29, 2008
No Country for Old Men

När det gäller No Country for Old Men känner jag mig nödgad att söka ett annat uttryck - kanske att det är en ytterst välskriven och läsvärd roman som väcker tankar om hur mycket man värdesätter sitt eget liv. Bland annat. Men en-bra-bok-omdömet, nja... det fastnar i halsen. Bättre: Skickligt komponerad, intelligent, spännande, angelägen, skrämmande, hopplös, mörk, filosofisk, samhällskritisk.
Sailing to Byzantium
In one another's arms, birds in the trees
- Those dying generations - at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.
An aged man is but a paltry thing,
A tattered coat upon a stick, unless
Soul clap its hands and sing, and louder sing
For every tatter in its mortal dress,
Nor is there singing school but studying
Monuments of its own magnificence;
And therefore I have sailed the seas and come
To the holy city of Byzantium.
O sages standing in God's holy fire
As in the gold mosaic of a wall,
Come from the holy fire, perne in a gyre,
And be the singing-masters of my soul.
Consume my heart away; sick with desire
And fastened to a dying animal
It knows not what it is; and gather me
Into the artifice of eternity.
Once out of nature I shall never take
My bodily form from any natural thing,
But such a form as Grecian goldsmiths make
Of hammered gold and gold enamelling
To keep a drowsy Emperor awake;
Or set upon a golden bough to sing
To lords and ladies of Byzantium
Of what is past, or passing, or to come.
(Sailing to Byzantium av W.B.Yeats)


fredag, juni 27, 2008
Semester :-)
Fyra härliga semesterveckor ligger orörda framför mig, liksom en stror trave med böcker som bara skriker efter att bli lästa - förhoppningsvis mellan båtturer, trädgårdspyssel, bad och hängmatteslummer. Men om sommaren blir kort och regnar bort, ja då kommer böckerna att bli en räddare i nöden. Och bloggen? Den tänker inte ta ledigt, utan håller öppet som vanligt. Så gott som. Glad boksommar!


onsdag, juni 25, 2008
tisdag, juni 24, 2008
Häger på bryggan
Jag låg på bryggan naken då en häger
stod ljudlöst, kommen som från ingenstans,
bakom och lät mig på mitt hårda läger
död som en sten bli kvar i solens glans.
Landskapet hade fått en annan mening.
Jag ägde inte bryggan. Den var hans.
Jag var en kvarglömd rest, en förorening.
Hans tid var inne där han stod på vakt -
min var ett vakuum, en tågförsening...
(De första tre stroferna ur Hjalmar Gullbergs dikt Häger på bryggan)


söndag, juni 22, 2008
Koord
Här kommer hela kodikten:
En ko gör ingen sommar
Det är bara som gräset påstår
Kan kor simma? Har kor tro?
Lärkan har övertro, spinner
sin ljusa silkessträng
mellan molnen och maskrostuvan
Vad har en lärka som inte en ko har?
Vingar, kanske. Och näbb. Men: Vem
har någonsin skummat grädde från lärkmjölk?
Vem far och flyr när löven faller
och virvlar? Är det kon eller lärkan?
En ko gör ingen sommar - OK - men
vintern, vintern så vit som mjölk
- vem håller den vid liv?
(Av Bengt Berg, ur I hundens tecken)


onsdag, juni 18, 2008
Vi i villa

Ett lagom trist och ångestframkallande omslag.
Ett fult skrivmaskintypsnitt. Ganska smått.
Korta kapitel markerade med romerska siffror. Många. (Vad var det nu L stod för?)
Ett rappt språk. Kolon. Utelämnade ord som inte fattas, för innebörden väger tungt ändå.
Tema: en lagom deprimerad man i sina bästa år i en lagom-villa i ett ett prydligt svenssonområde. Ironi och satir.
Berättarjaget är av det ovanligare slaget, nämligen ett "du", vilket betyder: jag=läsaren. Fast egentligen heter huvudpersonen Anders, är gift och har en mobbad dotter. Taskigt sexliv, medelmåttig ekonomi och bara idioter till vänner. En älskarinna och innebandy var sin dag i veckan, hur annars. Anders - mannen som ger avundsjukan ett ansikte.
Det är meningen att man ska känna igen sig i villalivets vardagliga tristess när man läser boken, vilket man gör. Och inte gör. Alls. Beror på när, var och hur. Naturligtvis. Helt individuellt. Folk är ju olika lika.
Igenkänning och inte-igenkänning betyder att man dels skrattar glatt åt författarens vassa ironi, dels drabbas av viss missmod på grund av alla tråkigheter och problem som bokens människor genomlever (förstå: själva ställer till). Missnöje med sina egna liv, oförmåga att vara nöjda med det de har och irritation över så kallade vänner är drivkraften i Vi i villa av Hans Koppel. Roligt och sorgligt samtidigt. Ojojoj, det finns knappt någon hejd på vad figuren Anders kan hitta på för dumheter. Bara en sak i hans liv är konstant, och det är den villkorslösa kärleken till dottern Anna.
Vi i villa är en underhållande bok. Lättläst. Vem författaren Hans Koppel är i verkligheten vet jag inte, men hoppas att han själv vet det. Vi får tills vidare nöja oss med att namnet är en pseudonym - kanske kommer sanningen fram så småningom. Men han lär må bättre än Anders i boken, för det står att läsa på omslaget.
Vi i villa är en kul bok att läsa på semestern, fast den är lika kul att läsa på kvällen efter jobbet. När som helst. Skratt, skratt.
Köp boken på Bokus


måndag, juni 16, 2008
The Bloomsday i Dublin

Men att besöka en av litteraturens mest berömda adresser, nummer 7 på Eccles street i Dublin, är ingen större idé, för det riktiga huset som omtalas i Joyces roman Odysseus finns inte längre. Det är bara en plakett med bild och citat på det nya (sjuk)husets vägg som påminner om att författaren tänkte sig att Molly och Leopold Bloom levde där. Snopet värre alltså.
För övrigt firas Bloomsday varje år sedan 1954. Det var nämligen den 16 juni 1904 som James Joyce första gången träffade sin tillkommande, Nora Barnacle, på Nassau street i Dublin, och till minnet av den dagen lät han hela Odysseus utspela sig under den dagen. Och många sidor blev det!
Romanen Odysseus är ingen lättläst bok, det vet alla som som har försökt sig på det, vilket några utländska journalister tydligen använde som parallel när de skrev om Lissabonfördraget som irländarna röstade nej till häromdagen. "Lika svårlästa båda två", lär en polsk journalist ha skrivit. Kan tro det...


söndag, juni 15, 2008
Vet du att...



lördag, juni 14, 2008
Bibliotek vid t-banan
Det här är ett projekt som får dagens ros av mig, för det är inte självklart nu för tiden att man satsar på offentliga verksamheter typ bibliotek, det brukar snarare vara tvärtom. Men Stockholms stadsbibliotek tänker i nya banor. I tunnelbanor för att vara helt exakt. Målsättning är att finnas på de platser där människor rör sig och tillgänglighet är ledordet, enligt SvD. Lika enkelt som genialt. Om folket inte vill gå till biblioteket, får biblioteket komma till folket.


Tarzans tårar

Innan vår planerade resa till Norge har jag lånat den här cd-boken på biblioteket av en enda anledning - det fanns inget annat som var värt att plocka fram lånekortet för. Men: en skratträff!!! Under sex timmar (5 cd-skivor) förgylldes vår bilresetillvaro. Rekommenderar varmt.
Köp cd-boken på Bokus


fredag, juni 13, 2008
Snabba cash

Som läsare befinner man sig hela tiden i epicentrum, utan någon trött poliskommisarie i släptåget. Det pågår alltså ingen reguljär polisspaning efter busarna, som man kanske skulle kunna förvänta sig av en deckare. Vad polisen har för sig får man endast veta via diverse rapporter och pm skrivna på byråkratisk svenska, instuckna mellan kapitlen då och då, som på avstånd eller bakom en ridå. Vill man, är det bara att hoppa över dem.
Kuriosa: Jag börjar förstå varför man inte vill att de intagna på landets fängelser får tillgång till Snabba cash. Bra manual i pengatvätt. Min tanke: Vad folk är kreativa!
Nyligen har Jens Lapidus andra roman Aldrig fucka upp kommit ut och jag ska absolut läsa den. Snabba cash väckte mersmak.
Köp boken på Bokus
torsdag, juni 12, 2008
Eremitkräftorna

Eremitkräftorna tar vid precis där Berlinerpopplarna har slutat och sträcker sig tre månader framåt. Det blir tre händelserika månader för var och en av personerna – de tre bröderna Tor, Margido och Erlend samt Tors dotter Torunn.
Tor försöker efter moderns död strax före jul hålla sin förfallna gård och grisuppfödningen i gång så gott det går och samtidigt ta hand om sin gamle far som egentligen inte är hans far, men det är omöjligt att ändra på någonting nu, efter alla år av lögner. Och så kommer motgångarna en efter en, tills de blir för tunga att bära...
Torunn dras till livet på gården och arbetet med grisarna, utan att riktigt förstå hur det kommer sig. Bondegener kanske? Trots det är beslutet att lämna Oslo för att bli grisuppfödare på en gård utanför Trondheim riktigt svårt att ta. Dessutom har morsan gått ner sig i en depression och så den där förbaskade kärleken...
Margido, den korrekta begravningsentreprenören ut i fingerspetsarna, släpper loss på nyårsafton och skickar ett uppsluppet sms till lillebrorsan Erlend, men önskar få det ogjort i samma stund. Dessutom börjar han bygga om sitt badrum för att få plats med en bastu och till slut reser han utomlands, för första gången i sitt liv...
Erlend som har levt i en mångårig homosexuell relation med sin runde Krumme får också något nytt att tänka på, inte bara sig själv, sitt flashiga dekoratörsjobb och sin samling av Swarowski figurer. Han har fått sina bröder tillbaka och en brorsdotter på köpet, vilket kräver ett ansvar. Och så vill Krumme att de skaffar barn ihop...
Romanen Eremitkräftorna handlar om familjens betydelse, om att hålla ihop, om att blod är tjockare än vatten och om hur det är att känna ansvar för sina närmaste – även om dem man knappt känner till att börja med.
Boken handlar också om lättnaden över att livslögnerna har fått ett slut och viljan att gå vidare i livet utan att tappa varandra ur sikte.
Jag tycker om stämningen i Eremitkräftorna, precis som jag gjorde i Berlinerpopplarna. Trots diverse missöden och en underliggande tragik är det en bok man blir glad av, för den är hoppfull. Det finns varken ondska eller medveten elakhet i människors relationer, tvärtom vill alla väl, även om saker och ting går snett ibland. Men sådant är ju livet, det blir inte alltid som man har tänkt sig.
När jag började läsa Eremitkräftorna var jag rädd för att jag skulle tvingas gå igenom någon sorts resumé av första delen, men så var det inte. Anne B. Ragde litar på sina läsare, att de kommer ihåg. Det är bra. Språket är lika målande och jordnära som i Berlinerpopplarna, särskilt i personbeskrivningarna som är Ragdes styrka.
De enskilda kapitlen i boken är vanligtvis vigda åt en person och dennes privata liv, men ändå finns det alltid minst en beröringspunkt med någon av de andra i familjen, vilket skapar sammanhang och flyt i berättelsen.
Eremitkräftorna är en mycket bra semesterläsning. Om det regnar önskar man lätt att regnet skulle hålla i sig ett tag till. OBS! Varning för sträckläsning!
Köp boken på Bokus
onsdag, juni 11, 2008
The Man Booker Prize
Bilden är lånad från SvD
Bookerpriset firar 40-års jubileum och i samband med det ska en Tidernas Bookervinnare utses. Bland de sex nominerade är Pat Barkers The Ghost Road, Peter Careys Oscar & Lucinda, JM Coetzees Onåd, JG Farrells The Siege of Krishnapur, Nadine Gordimers The Conservationist och Salman Rushdies Midnattsbarn. Man kan rösta på The Man Booker Prize hemsida, på biblioteken och i bokhandlar.
Jag skulle gärna vilja rösta, men har tyvärr bara läst en enda av de nominerade böckerna - JM Coetzees Onåd. Men å andra sidan är Onåd en i alla avseenden mästärlig roman, så jag kanske röstar på den fast jag inte kan jämföra den med de andra.
Men oss emellan: Jag saknar Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den skulle jag personligen vilja nominera. Den fick Bookerpriset 2002.
Vilken Bookervinnare saknar du bland de nominerade?


Fjärilen i min hjärna

Vanligtvis har jag svårt att förstå författarens val av citat. Inte nu. Anders Paulrud kunde inte ha valt tydligare ord - inte med tanke på att han var sjuk i lugncancer, kräftan, när han bestämde sig för att skriva Fjärilen i min hjärna och inte heller med tanke på att han dog strax innan boken publicerades. Han valde citatet för att han visste. Men helt säker var han ändå inte:
”Tänk om jag skriver färdigt den här lilla boken, som ju mest handlar om den självupptagna sorgen över mig själv, och jag inte dör vid lämpligt tillfälle. Så att säga. Att jag överlever längre än väntat. Då blir det lite konstigt, om jag bara fortsätter med livet.”
Mitt i sorgen finns plats för galghumorn också. Rätt ofta.
Genom Adams citat kommer Anders Paulruds insikt om sin snara döds oundviklighet till mig med all naken tydlighet, citatet förebådar hans egna ord. Raka och okonstlade. Boken är som ett själens fönster. Fjärilen smattrar förtvivlat mot glasrutan, vill ta sig ut. Han lyckas, men ute är det minusgrader. En annan död lurar där.
Fjärilen i min hjärna är en stor liten bok om döden. Liten för att den är på knappa 130 sidor. Stor i allt det andra. Först trodde jag att jag skulle läsa om dödsångest, paniken, rädslan för att dö. I stället fick jag ta emot en livslevande människas sorg över att livet nalkas sitt slut:
”Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.”
Men det finns tröst, kanske är det som T.S. Eliot skriver, att ”mitt slut är min början”, kanske kan man klara sig, bara man dog först, tänker Anders Paulrud.
Fjärilen i min hjärna är en hyllning till livet, vänskapen och kärleken, hur schablonartat en sådan beteckning än låter. Det är en berättelse om vad det kan innebära att ge ett löfte och sedan verkligen uppfylla det, även om det är ett egendomligt löfte. Anders Paulrud och hans livskamrat Solveig, de som ”inte längre kysser varandra” gav varandra egendomliga löften. Om liv och död och bortom de båda.
Sen kommer jag plötsligt till de sista sidorna i boken och tårarna kommer. Anders Paulrud ”är i förberedelserna” och rensar sin garderob. Vad ska han göra med sina fjorton, nu alldeles för stora, märkeskostymer? Till Myrorna kanske? Och skorna. Alla skorna... Han minns Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion där hon sparar sin döde makes skor så att han kan ta de på sig när han kommit tillbaka. Anders Paulrud stjäl idén från henne och putsar några av extra bekväma favoriter, stoppar ett paket cigaretter i varje sko – de kan ju också vara bra att ha när han kommer tillbaka – och på lädersulorna skriver han: LÅT STÅ! Så att Solveig vet.
Sen skriver han olika små lappar till Solveig och gömmer dem lite varstans i lägenheten, liksom fotografierna. De också. Han vill försäkra sig om att han har funnits, liksom i förväg. Fast egentligen först efteråt... Är det så sorgen över sig själv känns?
”Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.”
Världen har inte upphört med dig, Anders, men vi vet att du har funnits. Och genom din bok har du lärt oss lite mera om hur det är att leva och hur det är att dö. Tack.
Köp boken på Bokus
tisdag, juni 03, 2008
BonnierVideo & BokVideo
För närvarande finns det två platser där man kan se författarvideor - Bonniervideo, där bland annat Leif GW Persson pratar om Den som dödar draken, och BokVideo, där till exempel Henning Mankell berättar om sin nya roman Kinesen. Fler författare finns att se och höra på båda ställena. Naturligtvis är samtliga videoklipp sökbara på YouTube.
Läs gärna mera i SvD.


måndag, juni 02, 2008
Kallocain

söndag, juni 01, 2008
Kyckling med plommon

Nassers son Mozaffar var en inkarnation av allt det han själv föraktade. Dessutom såg han inte alls ut som sin far.
DN:s recension finns här.

