fredag, maj 02, 2008

Champagneflickan

"När man har huvudrollen i sitt eget strippdrama är alla andra i den världen statister..."
Champagneflickan - en svensk sktrippa berättar av debutanten Caroline L Jensen (född 1978) är inte ett inlägg i prostitutionsdebatten, trots några enstaka, subjektivt hållna, resonemang kring prostitutionens moraliska och ekonomiska aspekter. I stort sett är Champagneflickan en personlig berättelse på gränsen till egotrippad. Eller egostrippad. Caroline är vackrast, smartast, mest utbildad och bäst, fast hon ibland inflikar att även hon kan bete sig korkat och göra fel. Men en sak är viktig att påpeka: Caroline ser inte på sig själv som ett offer, utan anser sig vara en kvinna som gör egna val utifrån den situation hon befinner sig i. Däri ligger en av romanens tre styrkor.

Champagneflickan är en sann berättelse om hur Caroline på grund av olyckliga, genom egen dumhet självförvållade, omständigheter hamnar i ekonomiska svårigheter som leder henne raka vägen till sexindustrin i Köpenhamn. Väl där försörjer hon sig som strippa, ett yrke som hon ser som roligt och inte särskilt ansträngande, i alla fall om hon jämför med att onanera inför publik vid privata shower. Inledningsvis räknar hon med att stanna i Köpenhamn några månader, bara tills hennes skuld på drygt trettio tusen kronor är betald. Hon stannar i ett år, helt fast under glamouren, uppmärksamheten hon får och sitt egna penningbegär. Det som sätter punkt för äventyret på köpenhamnska sexklubbar är mordet på en av hennes arbetskamrater. Ett brutalt uppvaknade ur champagneruset med permanent baksmälla som följd.

Romanens andra styrka ser jag just i det faktum att det är en osminkad jag-var-där-skildring för den som vill veta hur det är att jobba på en strippklubb och vad det är för typ av människor som rör sig i de kretsarna. Ett personligt vitnessmål, varken mer eller mindre. Intressant att läsa, men lämnar inga djupare spår utom möjligtvis lite avsmak. Champagneflickan är ingen hyllning till det manliga könet. Inte till det kvinnliga heller, för den delen.

Plus nummer tre får Caroline L Jensen för att hon aldrig sänker sig till att vara osmaklig eller porrig, trots hårdheten och råheten i tillvaron hon beskriver. Hon försöker hålla distansen och lyckas ganska bra.

Det som däremot retar mig är att berättelsen bitvis är lite seg och efter ett tag avstannar den helt, ungefär tre fjärdedelar in i boken händer det inget nytt, bara samma champagne, samma kåta gubbar som är villiga att betala tiotusentals kronor för att kunna se ett par nakna bröst och samma bakfylla dagen därpå. Tröttsamt. Bläddrar mig framåt lite snabbare än jag läser, fram till ett ställe där storyn tar någorlunda fart igen men då är det kanske bara femtio sidor kvar.

Språket är lite ojämnt, det pendlar mellan skoluppsatskvalité och skönlitteratur. Men när det är som bäst låter det så här:

"Sommaren var på väg att slå ut i full blom, men vi var för berusade för att hänga med. Knoppar brast samtliga morgnar, såväl ute som inne, och ja, det gjorde ont. När vi om morgnarna steg ut på gatan och möttes av ständigt nya prunkande färger ville vi skrika åt naturen att hålla käften."

Jag tycker att Caroline L Jensen har skrivarpotential att utveckla och att Champagneflickan kan vara en språngbräda in i ett annat, bättre, författande. Övning ger färdighet och någonstans ska man ju börja.


I vilket fall som helst måste jag erkänna att Champagneflickan var bättre än jag först utifrån min fördomsfullhet trodde.


DN:s recension kan du läsa här och Sydsvenskans här.

Boken finns att köpa på Bokus eller på AdLibris.

4 kommentarer:

Caroline sa...

:-)

"Caroline är vackrast, smartast, mest utbildad och bäst,"

Det är korrekt uppfattat. Blir lätt så när en sociopat ska skriva boken om sig själv.

Tack för en läsning som varit om än inte fördomsfri (fartguppet att folk förväntar sig att boken ska vara dåligt skriven är något andra debutanter inte behöver ta sig över i samma utsträckning) så rimligt öppensinnig.

Vore skrivandet inte ett hantverk som man ständigt kan utvecklas inom, och bli bättre på, så tror jag i ärlighetens namn inte att jag hade ägnat mig åt det.

MVH
Caroline

Ivana Eklund sa...

En sociopat som skriver? Jag lånar Montaignes ord, eftersom jag är så insnöat på honom just nu:
"En själ som modigt ser sin egen lastbarhet i ögonen kan kanske väpna sig med självsäkerhet, men den kan aldrig ge sig själv denna behagliga tillfredsställelse över sig själv."

Caroline sa...

Nej, precis.

Det var faktiskt svårare än jag trodde att skriva "litterärt välgenomfört" om sig själv, om den egna upplevelsen. Och det beror, tror jag, på att rösten om den ska vara ärlig MÅSTE fluktuera. Jag är inte ALLTID välformulerad, smart och fyndig och då kan inte en text som utger sig för att vara en representant för min egen privata röst heller vara det. Eller, det kan den förvisso, men det vore att tumma på ärligheten.

Mina kommande två romaner, som är helt och hållet fiktiva, bär den fördelen med sig att jag kunnat välja berättarröst och -perspektiv på ett helt annat sätt, vilket också gjort dem både lättare och mer njutbara att skriva. DE har varit frukten av en "behagligt tillfredsställande" skapelseprocess. Det var faktiskt inte Champagneflickan alls - där var jag tvungen att vara min egen röst, vilket är lika med att vara spretig.

Detta förtar dock inte min egen förträfflighet, naturligtvis. ;-)

Ivana Eklund sa...

Vi får se... Lycka till.