"När man har huvudrollen i sitt eget strippdrama är alla andra i den världen statister..."Champagneflickan - en svensk sktrippa berättar av debutanten Caroline L Jensen (född 1978) är inte ett inlägg i prostitutionsdebatten, trots några enstaka, subjektivt hållna, resonemang kring prostitutionens moraliska och ekonomiska aspekter. I stort sett är Champagneflickan en personlig berättelse på gränsen till egotrippad. Eller egostrippad. Caroline är vackrast, smartast, mest utbildad och bäst, fast hon ibland inflikar att även hon kan bete sig korkat och göra fel. Men en sak är viktig att påpeka: Caroline ser inte på sig själv som ett offer, utan anser sig vara en kvinna som gör egna val utifrån den situation hon befinner sig i. Däri ligger en av romanens tre styrkor.
Champagneflickan är en sann berättelse om hur Caroline på grund av olyckliga, genom egen dumhet självförvållade, omständigheter hamnar i ekonomiska svårigheter som leder henne raka vägen till sexindustrin i Köpenhamn. Väl där försörjer hon sig som strippa, ett yrke som hon ser som roligt och inte särskilt ansträngande, i alla fall om hon jämför med att onanera inför publik vid privata shower. Inledningsvis räknar hon med att stanna i Köpenhamn några månader, bara tills hennes skuld på drygt trettio tusen kronor är betald. Hon stannar i ett år, helt fast under glamouren, uppmärksamheten hon får och sitt egna penningbegär. Det som sätter punkt för äventyret på köpenhamnska sexklubbar är mordet på en av hennes arbetskamrater. Ett brutalt uppvaknade ur champagneruset med permanent baksmälla som följd.
Romanens andra styrka ser jag just i det faktum att det är en osminkad jag-var-där-skildring för den som vill veta hur det är att jobba på en strippklubb och vad det är för typ av människor som rör sig i de kretsarna. Ett personligt vitnessmål, varken mer eller mindre. Intressant att läsa, men lämnar inga djupare spår utom möjligtvis lite avsmak. Champagneflickan är ingen hyllning till det manliga könet. Inte till det kvinnliga heller, för den delen.
Plus nummer tre får Caroline L Jensen för att hon aldrig sänker sig till att vara osmaklig eller porrig, trots hårdheten och råheten i tillvaron hon beskriver. Hon försöker hålla distansen och lyckas ganska bra.
Det som däremot retar mig är att berättelsen bitvis är lite seg och efter ett tag avstannar den helt, ungefär tre fjärdedelar in i boken händer det inget nytt, bara samma champagne, samma kåta gubbar som är villiga att betala tiotusentals kronor för att kunna se ett par nakna bröst och samma bakfylla dagen därpå. Tröttsamt. Bläddrar mig framåt lite snabbare än jag läser, fram till ett ställe där storyn tar någorlunda fart igen men då är det kanske bara femtio sidor kvar.
Språket är lite ojämnt, det pendlar mellan skoluppsatskvalité och skönlitteratur. Men när det är som bäst låter det så här:
"Sommaren var på väg att slå ut i full blom, men vi var för berusade för att hänga med. Knoppar brast samtliga morgnar, såväl ute som inne, och ja, det gjorde ont. När vi om morgnarna steg ut på gatan och möttes av ständigt nya prunkande färger ville vi skrika åt naturen att hålla käften."
Jag tycker att Caroline L Jensen har skrivarpotential att utveckla och att Champagneflickan kan vara en språngbräda in i ett annat, bättre, författande. Övning ger färdighet och någonstans ska man ju börja.
I vilket fall som helst måste jag erkänna att Champagneflickan var bättre än jag först utifrån min fördomsfullhet trodde.
Boken finns att köpa på Bokus
