Fortsättningen på Doris Lessings gripande roman Det femte barnet heter Ben, ute i världen. Tyvärr håller uppföljaren inte samma klass som sin föregångare, fast därmed inte alls sagt att Ben, ute i världen är tråkig, dålig eller ointressant. Det är en läsvärd bok, men griper inte tag i en på det där förtrollande sättet, ja ni förstår säkert vad jag menar. Under hela läsningen känner jag av en törn av tvivel, Lessing lyckas inte att övertyga mig fullt ut, jag blir aldrig ett med berättelsen. Bortskämd av det mästerliga Det femte barnet?Ben är nu 18 år och har just lämnat hemmet och den sönderfallna familjen. Han vistas en period i London där han träffar både snälla personer (samtliga kvinnor?!) och sådana som vill slå mynt av hans godtrohet, efterblivenhet och särart (bara män ?!). Så småningom hamnar Ben i franska Nice, efter att ha smugglat ut en stor mängd heroin, blir övergiven och utsatt och stötter på nya bekanta - en omtänksam och moderlig kvinna (igen) och en till synes vänlig men i verkligheten penningvädrande (igen) man till filmregissör av andra rang. Det bär av till Brasilien i syfte att göra en film med Ben i huvudrollen, men dessa planer går i kras. Hopp, besvikelser och grymheter avlöser varandra, men till slut får Ben hjälp med att lämna Rio och Brasilien och hitta ett folk som är som han och som lever högt uppe i bergen i Paraguay... Slutet gott, allting gott - tror jag när jag slår igen boken.
