Dagens bokpaket

Detta låg i brevlådan när jag kom hem:

• Katalog över bokutgivning hösten 2008 (det vill säga från och med nu). Något att drägla över för varje sann bokmal...
• Marjane Satrapis nya - Kyckling med plommon. Ser fram emot att läsa...
• No Country for Old Men av Corhan McCarthy i tjeckisk översättning, inskickad av min mamma. Man får ta till alla knep man kan när man inte är så bra på engelska och boken man vill läsa inte finns på svenska. Det är jättebra att vara flerspråkig :-)

Den som inte tar bort luddet ska dö!

Bokens omslag ser ut som framsidan på en torktumlare i en tvättstuga i ett hyreshus någonstans nära dig. Med en liten lapp ur kollegieblocket fasttejpad på luckan. Halvsneda bokstäver. Det står: Den som inte tar bort luddet ska dö! Känner du igen modellen? Klart du gör. Och om du aldrig har haft förmånen att dela tvättstuga med andra lyckligt lottade, så har du säkert hört talas om dylika lappar vars främsta mening är att inte främja grannsämjan.

David Batra, ståuppkomikern och även (lika rolig) författare, har samlat ihop (arga) lappar som (arga) människor hängt upp i tvättstugor, trapphus, kontorspentryn, på gatan eller i affärer. Boken Den som inte tar bort luddet ska dö! är exploderande rolig. Skitkul är den. (Ursäkta uttrycket, men jag tycker att det passar i sammanhanget.)

Varje lapp innehållande en oumbärlig information eller ett ilsket meddelande återges med ett svartvit foto och ett humoristiskt kommentar a´la David Batra. Hundratjugo sidor av skratt över mänsklig dumhet och människors tillkortakommanden. Sådant muntrar alltid upp, under förutsättning att man själv inte är upphovsmannen till dylika klokheter. Att bläddra sig igenom boken är rena rama roliga timmen! Jag lovar. För en knapp hundring, dessutom.

Vad sägs om följande exempel?

• Morgondagen inställt på grund av bristande intresse!


• Förbjudet att kasta saker, ting och föremål överbord!


• Lukta inte på maten!


• Hejsan! Om du undrar varför din bil inte startar så har du haft lyset på hela natten. Rätt åt dig! Det lös in i vårt sovrum. Tack för en sömnlös natt!


• Ni som röker på balkongen sluta kasta fimpar i rabatten, jag plockar upp dem!


• Du som fiser i hissen om mornarna - sluta med det! /Styrelsen


• Ta inte med hunden i tvättstugan! Vill inte ha hår i trosan.
  
  

Och slutligen min personliga favorit:

• Här kan du inte parkera, din idiot! Må lopporna från tusen kameler hemsöka ditt könsorgan!!!

Den som inte tar bort luddet ska dö! är en perfekt inflyttningspresent till sig själv eller någon annan. Eller varför inte ha högläsning på hyresgästföreningens årsmöte?

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Almapriset 2008

Jag misstänker att det är få människor som vet att det näst största litterära pris i världen är ett pris i kategorin barn- och ungdomslitteratur. Almapriset, som utmärkelsen heter, är på fem miljoner kronor och delas ut till Astrid Lindgrens minne. Det är bara Nobelpriset som är större. Men eftersom Almapriset handlar om barn- och ungdomslitteratur blir uppmärksamheten bara en liten pust i mediebruset. Det är synd, men tyvärr en verklighet. Barn och ungdomar hamnar ofta på efterkälken när det gäller kultur.

Årets pris har gått till australiskan Sonya Hartnett för att hon genom sina böcker förnyat tonårsromanen. Jag har dessvärre inte läst något av Sonya Hartnett, inte än. Men så vitt jag vet så är två av hennes böcker översatta till svenska men nu lär det snart bli fler.

Svt visar nu i dagarna ett porträtt av pristagarinnan och jag tycker att hon verkar mycket sympatisk. Äkta och jordnära på ett trevligt sätt. På frågan vilka hon skriver för svarar hon "för alla som inte gillar Harry Potter". Det tycker jag avslöjar en hel del om hennes verk.

(DN:s artikel finns här.)

Timmen mellan hund och varg

Silke Scheuermann är en ung tysk författarinna vars roman Timmen mellan hund och varg relativt nyligen kom ut på svenska. I hemlandet Tyskland blev romanen hennes stora genombrott (2007).

Trots sitt ringa omfång, endast 176 sidor, är Timmen mellan hund och varg en djupdykande berättelse som tar sin tid att läsa. Den handlar om två systrar som inte har hållit någon kontakt under flera års tid, men så en dag möts de igen och det uppstår en vilja att sätta punkt för ett destruktivt systerskap.

Sinsemellan är systrarna så olika som det bara är möjligt: Storasystern Ines är en föredetta framgångsrik konstnärrinna med aptit på livet men numera bara alkoholist, medan lillasystern - jaget - är den ordentliga, prydliga och ansvarsfulla av de två. Romanens jag har inget namn och hon är mekaniskt iakttagande som en kamera. Genom jagets blick har man möjlighet att se alla detaljer och nyanser.

Ändå ges inga klara svar på varför Ines och jaget har blivit de människor de är, om man väntar på förklaringar som ligger begravda i barndomen, väntar man förgäves. Berättelsen är som en strid ström av bilder, en mosaik att sättas ihop till ett mönster, men hur mönstret ska se ut får man inte veta.

Romanens epicentrum är scenen när jaget inleder en kärlekshistoria med Ines pojkvän, vilket får henne att tappa kontrollen och självbehärskning. Genom känslan av lust, lycka och begär hittar hon på ett märkligt sätt en väg tillbaka till sin syster, och kanske även till sig själv. Ibland kan en enda sekund förändra ett helt liv, hur banalt det än låter. Ett exempel på det är scenen i badrummet, när jaget, lillasystern, kommer till sin syster Ines lägenhet när hon ligger på sjukhus efter ett allvarligt fall på fyllan:

"Över elementet torkade Ines tvätt, svarta trosor och behåar föll ned mot det vita elementet som spindelben. Jag kände på ett särskilt vackert par underkläder, svarta, pyttesmå blommor i spets, här och där lyste det äggskalsfärgade tyget som de var fästa vid igenom. De var torra. Jag tog av mig mina grejor och satte på mig hennes. Långsamt vred jag mig fram och tillbaka framför spegeln. De passade."

Det är ett laddat ögonblick och det får sitt utbrott när Ines pojkvän Kai plötsligt kommer in genom dörren. Det slutar med att de ligger med varandra, någonstans i lägenheten där han inte gjort samma sak med Ines - det får bli på golvet. Själva akten kunde ha varit riktigt ful och patetisk och stereotyp, men i stället blir den ganska romantisk. Det uppstår en kärlek som inte följer några regler, en kärlek som blir på sitt eget sätt. Tack vare den lär sig jaget att leva mera på riktigt, vad nu det kan betyda.

Språket i romanen känns naturligt och vardagsnära, men stilen kräver uppmärksamhet. Berättelsen är dels ett avancerat bilderbygge, dels en strid ström av jagets observationer - utan styckeindelning och utan dialoger. Allt bara flyter på till synes utan avbrott. Det är det som gör att romanen tar tid att läsa, fast den är så kort.

Egentligen har jag inte alls lyckats fastna förbehållslöst för Timmen mellan hund och varg, men det är ändå en läsvärd bok.

Och titeln? På ett ställe i boken står det att vargen är det förgångna, medan hunden är framtiden. Å andra sidan säger Ines pojkvän Kai vid något tillfälle att timmen mellan hund och varg är hans benämning på tiden då Ines eufori under påverkan av alkohol sakta höll på att övergå till raseri. Båda förklaringarna är lika gångbara, tycker jag.

Timmen mellan hund och varg är en intressant roman. En annorlunda roman. Men ingen man bara slukar.

Läs även DN:s recension.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Mångubben

Mångubben av Petrus Dahlin (text) och Maria Nilsson Thore (bild) är en bok för 3-6 åringar som har svårt att förstå att det kan vara jättehärligt att ha tråkigt ibland, för då kan fantasin släppa loss.

Det är nämligen vad som händer flickan Isa. I början av boken är hon så uttråkad som bara en liten unge kan bli, ingenting är roligt. Leksakerna är dumma, böckerna trista och mamma likaså.

Och då, då börjar det hända saker. Isa plockar ner mångubben från himlen och släpper in honom i sitt rum, kläder och strumpor förvandlas till måsar och ett sängöverkast blir till ett böljande hav fullt med farliga hajar - men sen kommer mamma in och förstör den roliga leken, för vuxna är ju sådana. Isa måste gå till badrummet och låta sig klippas innan sängdags. Och mångubben följer med...

Jag tycker mycket om bilderna i Mångubben, men texten lämnar en del kvar att önska. Eftersom texten är väldigt liten och meningar ganska långa, är det ändå inte tänkt att barn som eventuellt precis lärt sig läsa skulle spänna ögonen i boken. Det är tur det. För som vuxen kan man bara strunta i texten och bara berätta fritt utifrån bilderna - det är ändå där det händer saker, det är bilderna som är berättelsebärande.

Jag undrar till och med om man har kontrollerat att text och bild hänger samman, för det verkar inte som att man har gjort det. För hur skulle det annars vara möjligt att man skriver "Isa står på sängen och tvekar" medan bilden visar att hon ligger, eller att (i slutet av boken) "Isa tar av sig kläderna" när ingenting sådant händer på bilden - Isa har samma trosor och samma linne på sig precis hela tiden. Det irriterar mig. Barn är ju inte dumma, de måste märka felaktigheterna.

Bortsett från de textuella misstagen är Mångubben är rolig bok att läsa, tack vare bilderna som bjuder på många skojiga detaljer.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Annorlunda målarböcker

Glöm alla av kommersialismen färgade målarböcker för barn, för nu finns det konstnärliga sådana. Bokförlaget Kabusa Böcker har gett ut två olika häften i A4-format med bilder att färglägga och konstnärerna bakom dem heter Steffan Herrik och Marie Falksten.

Steffan Herrik är en dansk konstnär vars bildvärld befolkas av Gumozoer, figurer med stora ögon och fantasifulla kroppar som bara skriker efter att målas i skarpa och glada färger, medan svenskan Marie Falkstens figurer är enkla, tydliga och med viss inneboende symbolik och dynamik.

Till vänster en bild av Steffan Herrik, till höger en bild av Marie Falksten

Det som direkt slår mig när jag bläddrar i målarböckerna, är hur nära ett barns fantasi- och sinnevärld de befinner sig. Det är barnens värld jag kikar in i, en värld där allt är möjligt och perspektivet är upphävt. Det är en värld där ord som "så här kan man inte rita" är totalt förbjudna.

Jag bara hoppas att få diskutera dessa verk med en specialinbjudent recensent snart. Han heter Kasper och är fem år gammal. Då ber jag att få återkomma. Hoppas att han blir lika förtjust som jag.

Jens Lapidus om recensionerna

I en videosnutt på sin hemsida berättar Jens Lapidus om recensionerna av Aldrig fucka upp som kom ut nu i maj. Ganska kul att se, faktiskt. För övrigt innehåller hemsidan en mängd information om författaren, Snabba cash, Aldrig fucka upp och annat med relevans till ämnet. Man kan även lyssna på ett utdrag ur Aldrig fucka upp - eller, för att vara mer exakt, välja att inte göra det.

Mitt intryck av Jens är att han är lätt beroende av att hela tiden ha koll på vad alla tycker, säger och skriver om honom och hans romaner. Han måste ägna åtskillig tid åt att googla på sig själv...

Undrar vad han då tycker om till exempel det här:

"Juristen Jens Lapidus är nutidens guldgosse, vars kostymbak nött de flesta tv-soffor, och som gett ut två romaner på lika många år. Men när han nu på nytt skakar liv i juggemaffian och presenterar den kriminelle förortskillen Mahmud i boken Aldrig fucka upp, har ett eller annat moln trots allt tornat upp på hans författarhimmel. Man kan säga att han fallit på eget grepp – det snabba, det forcerade." (Ur SvD)

Recensioner av Aldrig fucka upp: DN, SvD.

Yttrandefrihet är till salu

Jag trodde att yttrandefriheten var ett grundläggande demokratiskt värde som gällde alla i det här landet, men så enkelt är det tydligen inte. För att omfattas av lagskyddet på Internet måste man köpa sig det av farbror Staten för 2000 kronor. Vi bloggare verkar med andra ord i ett laglöst land, i synnerhet om vi bloggar vie en bloggportal.

Jag tror att jag även i fortsättningen förlitar mig på min egna moral för att skilja mellan förtal/personliga påhopp och saklig kritik. Med det kan man komma ganska långt.

Fler frågor och svar om hur bloggare kan skydda sig mot ett eventuellt åtal för förtal hittar du här.

Skrivarvånda

Tur att det är kallt och regningt ute för jag våndas tillräckligt utan att dessutom längta ut till friska luften. Inomhus är det behagligare. Men jag har skrivkramp. Sitter och försöker få till det med min essä om Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet och vad det beror på att det dröjde 22 år innan den officiellt gavs ut på originalspråket tjeckiska (från 1985 till 2007). Jag trodde att jag hade ordning på tankarna innan jag började skriva, men under skrivandets gång dök plötsligt en avstickartanke upp och min så kallade röda tråd fick en liten knut på sig. Det tog stopp, jag måste tänka igen. Bara jag slipper tänka om. Om ett par dagar är det deadline. Hoppas att det visar sig att jag jobbar bäst under tidspress, haha.

Litterära vandringar

Litterära vandringar ligger i tiden. Eller litterära och litterära, snarare vandringar i kända böckers fotspår. Ta bara Paris enligt Da Vinci koden, Barcelona enligt I vindens skugga eller Rom enligt Änglar och demoner. Nu har även Stockholm sina bokvandringar. Men glöm gamlingarna Strinberg och Söderberg, för de må vara klassiska men inte inne, deras Stockholm ligger och vilar mellan pärmarna på Röda rummet och Doktor Glas.

Nu är det Stig Larssons och Jens Lapidus Stockholm som lockar, det är i deras litterära fotspår man ska vandra (enligt DN På stan). Platser där påhittade brott har ägt rum och organiserad brottslighet härskar, så som de skildras i romanerna. Vad är meningen? Ska fiction göra anspråk på verkligheten? Ett pr-trick för staden och författaren?

Och Jens Lapidus ska till och med guida själv, i alla fall i början. Hur han hinner med det (också!) är en gåta för mig. Han måste verkligen besitta superkrafter - en flitigt anlitad stjärnadvokat, författare med fullbokad intervjukalender, småbarnsfar - och nu med extraknäck på Turistbyrån. Häpnadsväckande.

Strindberg - test

Så sant som det var sagt - det är kul med litterära tester. Det här testet handlar om Strindberg. Om jag hade haft bättre koll på alla hans fruar och barn så hade jag kunnat få fullträff. Nu var det 13 poäng av 16 möjliga.

Kanondebatten är tillbaka

(Bilden från DN)

Diskussionen om svensk litteraturkanon har blossat upp igen (DN, SvD) så här lagom till sommaren och det är Danmarks fel - eller förtjänst, beroende på om man ser på det hela ur ett kanonanhängar- eller kanonmotståndarperspektiv.

Oavsett var man står i frågan så står det nu klart att Sverige har fått en gemensam litteraturkanon nu och till på köpet utan att knappt veta om det eftersom de två svenska experter som blivit tillfrågade har bara mycket vaga minnen av "samarbetet".

Nordens gemensamma litteraturkanon har finansierats av Nordiska ministerrådet och de svenska vinnarna är: Tomas Tranströmer, Harry Martinsson, Gustaf Fröding, Torgny Lindgren, Gunnar Ekelöf, Carl Jonas Love Almqvist, Carl michael Bellman, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Stig Dagerman, Karin Boye, Göran Sonnevi, Ivar-Lo Johansson, Kerstin Ekman och Eva Ström.

Kriterierna för urvalet var att texterna skulle ha stora litterära kvaliteter, tilltala unga människor av idag och äga historisk betydelse. Elitistiskt och konservativt? Så må det vara, för det är ju själva meningen med en litterär kanon, tycker jag. För handen på hjärtat, ingen kan väl på allvar förvänta sig att exempelvis Liza Marklund eller Jan Guillou skulle hamna på listan. Att deras böcker varit bilaga i Expressen räknas inte. Sorry.

Hur litterär är du?

Är du litterär? Hur mycket i så fall? Du kan göra ett test och ta reda på det. Ganska svåra frågor, faktiskt (säger jag som bara fick 19 rätt av 28).

Nya ord

Etnoporr, misery memoirs, inspirational lit är termer som betecknar självbiografier skrivna av människor som varit med om något riktigt hemskt och vedervärdigt och som mot alla odds "blivit, om inte glada och friska, så i alla fall starka nog att få ner det på papper, ofta uppmuntrade av miljonkontrakt och hjälpta av spökskrivare." (DN Kultur 080511, sid 6)

Typiska exempel på etnoporr är incesthistorier, historier om en grym barndom, barnsexhandel, könsstympning och hedersrelaterade problematik, bortgifte med mera. Varianter där kvinnor från tredje världen berättar om sina svåra upplevelser i barndomen är särskilt populära. Sex, våld och exotism i kombination med ett lyckligt slut säljer, folk vill ha ett elände som utmynnar i framgångssagor. Låter det sjukt? Men det är så verkligheten ser ut.

Först ut på banan när det gäller genren var somaliskan Waris Dirie med En blomma i Afrikas öken (1998) och många var vi som läste den med avskyblandad förtjusning. Och vem känner inte till Pojken som kallades Det-böckerna av David Pelzer?

En av de senaste i raden med etnoporr är De oskyldigas tystnad av kambodjandskan Somaly Mam. "Det är ett slags Guinness rekordbok i hemskheter. Språket är på en (svensk) tonårings nivå och de makabra upplevelserna kommer slag i slag - som en dekokt av tio års kvällstidningar." (DN Kultur 080511, sid 6)

Men det är oerhört viktigt att böckerna har ett lyckligt slut och att kvinnorna (för oftast är det kvinnor som skriver) kommer ut med livet och förnuftet i behåll samt har en vilja att hjälpa andra i samma situation.

Måste man påpeka att genren är jättepopulär hos kvinnor i alla åldrar? Och ännu mera hos tonårstjejer? Det är naturligtvis i sin ordning, bara man inte tror att det är en nyanserad samhällsskildring man läser, för det tvivlar jag på att det är fråga om.

I den aktuella tidningsartikeln i DN Kultur 080511 (Etnoporren lever farligt av Matilde Sköld) frågar man sig också om det är kvinnorna som först och främst vill berätta sina hemska historier, eller om det är förlagen som vill att kvinnorna ska berätta. Bra fråga, tycker jag. Hönan eller ägget?

"En jävla katastrof!"

Det är vad Doris Lessing säger om att hon fått Nobelpriset. Så var det med det. Och nu vill hon sluta att skriva. Men vore inte det en jävla katastrof?

Och Linda Skugge vill börja skriva en thriller. Varför hon också? Är inte marknaden redan proppmätt på allehanda dynga? Behövs det fler? Vad får henne att tro att hennes deckare blir bättre än alla andras?

En vill sluta, en vill börja. Synd, tycker jag.

Ben, ute i världen

Fortsättningen på Doris Lessings gripande roman Det femte barnet heter Ben, ute i världen. Tyvärr håller uppföljaren inte samma klass som sin föregångare, fast därmed inte alls sagt att Ben, ute i världen är tråkig, dålig eller ointressant. Det är en läsvärd bok, men griper inte tag i en på det där förtrollande sättet, ja ni förstår säkert vad jag menar. Under hela läsningen känner jag av en törn av tvivel, Lessing lyckas inte att övertyga mig fullt ut, jag blir aldrig ett med berättelsen. Bortskämd av det mästerliga Det femte barnet?

Ben är nu 18 år och har just lämnat hemmet och den sönderfallna familjen. Han vistas en period i London där han träffar både snälla personer (samtliga kvinnor?!) och sådana som vill slå mynt av hans godtrohet, efterblivenhet och särart (bara män ?!). Så småningom hamnar Ben i franska Nice, efter att ha smugglat ut en stor mängd heroin, blir övergiven och utsatt och stötter på nya bekanta - en omtänksam och moderlig kvinna (igen) och en till synes vänlig men i verkligheten penningvädrande (igen) man till filmregissör av andra rang. Det bär av till Brasilien i syfte att göra en film med Ben i huvudrollen, men dessa planer går i kras. Hopp, besvikelser och grymheter avlöser varandra, men till slut får Ben hjälp med att lämna Rio och Brasilien och hitta ett folk som är som han och som lever högt uppe i bergen i Paraguay... Slutet gott, allting gott - tror jag när jag slår igen boken.

Ett (bara pyttelitet) citat till

Det har visserligen varit mycket citerande här på Bokmania på sistone, men det får ni stå ut med. Här kommer ytterligare några "sanningens" ord:


"Människor har inte längre tid att riktigt bekannta sig med något. De köper färdiga saker i affärerna."

(Ur Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry)

Montaigne om det kvinnliga

"Ända från barnsben uppfostrar vi kvinnorna i kärlekens medel: deras behag, deras sätt att klä sig, deras kunskaper och språk, allt de lär sig gäller enbart detta mål." (Montaigne)

Montaigne om äktenskap

"Att man ser så få goda äktenskap visar hur dyrbara och värdefulla de är. Utformas äktenskapet rätt och tas på rätt sätt, så finns det inget finare i vårt samhälle. Vi klarar oss inte utan det och håller ändå på med att dra det i smutsen. Det blir som vid fågelburarna: de som är utanför kämpar förtvivlat för att komma in, de ser inne är lika ivriga att komma ut."

"Många goda egenskaper måste förenas för att man ska kunna bygga ett äktenskap."

"Man måste vara försiktig med sin frihet, men har man tagit på sig en förpliktelse måste man hålla den och följa lagarna för det gemensamma bästa, eller åtminstone försöka. De som går in på en sådan uppgörelse bara för att sedan visa hat och förakt handlar fel och skadligt."
(Montaigne)

Montaigne om sex

"Vad har könsakten, som är så naturlig, så nödvändig och så riktig, gjort människorna eftersom de inte vågar tala om den utan att skämmas och håller den utanför allvarliga och anständiga samtal? Djärvt säger vi ´döda´, ´stjäla´, ´förråda´, men det här vågar vi bara mumla om. Betyder det att ju mindre vi andas om saken i ord, desto mera plats får vi ge den i tankarna?"
(Montaigne)

Montaigne om dumhet

"Det är alltid en tyrannisk grinighet att inte stå ut med ett annat sätt att tänka än sitt eget; dessutom hävdar jag att det inte finns någon större (och mer utbredd) dumhet än att hetsa upp sig och reta sig på andras dumheter, och inget som är mer absurt." (Montaigne)

Det här är jag

Så här ser jag ut, tecknad av konstnären Kasper som är 5 år gammal. Visst är jag fin?

Mera Montaigne på färden...

Montaigne skriver:

• "Ingen går fri från att säga dumheter. Illa går det först när man säger dem på fullt allvar."



• "Vår byggnad, både den offentliga och den privata, är full av ofullkomlighet. Men det finns inget onyttigt i naturen, inte ens onyttigheten själv."



• "Öppet tal öppnar en annan människas tal och lockar fram det, på samma sätt som vin och kärlek gör det."



• "Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider - de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning."



• "Om en person är platt i samtal och hans skrifter är lysande så betyder det att hans förmåga finns där han lånar den, inte inom honom själv. En kunnig person är inte kunnig på alla områden, men den talangfulle är talangfull på alla områden, till och med på att vara okunnig.
  
  
• "Jag undervisar inte, jag berättar."

• "En själ som modigt ser sin egen lastbarhet i ögonen kan kanske väpna sig med självsäkerhet, men den kan aldrig ge sig själv denna behagliga tillfredsställelse över sig själv."

• "Vi föreställer oss mycket lättare en hantverkare på nattstolen och ovanpå sin fru än en rättspresident med sin vördnadsvärda hållning och sitt kunnande. Från sådana höga troner tror vi inte att de sänker sig ens för att leva."

• "Jag kan knappast klandra någon annan än mig själv för mina misstag och motgångar. Ty det är faktiskt sällan som jag utnyttjar andras råd annat än av rent formell artighet. /.../ Jag sätter inget vidare värde på mina åsikter, men värderar andras lika lågt. Slumpen lönar mig efter förtjänst. Tar jag inte emot råd, ger jag ännu färre. Det är mycket sällan man ber mig om råd, och det är ännu mer sällan någon lyssnar på mig; jag känner inte till något offentligt eller enskilt företag som fått stadga eller förts in på den rätta vägen tack vare ett råd från mig."

Champagneflickan

"När man har huvudrollen i sitt eget strippdrama är alla andra i den världen statister..."

Champagneflickan - en svensk sktrippa berättar av debutanten Caroline L Jensen (född 1978) är inte ett inlägg i prostitutionsdebatten, trots några enstaka, subjektivt hållna, resonemang kring prostitutionens moraliska och ekonomiska aspekter. I stort sett är Champagneflickan en personlig berättelse på gränsen till egotrippad. Eller egostrippad. Caroline är vackrast, smartast, mest utbildad och bäst, fast hon ibland inflikar att även hon kan bete sig korkat och göra fel. Men en sak är viktig att påpeka: Caroline ser inte på sig själv som ett offer, utan anser sig vara en kvinna som gör egna val utifrån den situation hon befinner sig i. Däri ligger en av romanens tre styrkor.

Champagneflickan är en sann berättelse om hur Caroline på grund av olyckliga, genom egen dumhet självförvållade, omständigheter hamnar i ekonomiska svårigheter som leder henne raka vägen till sexindustrin i Köpenhamn. Väl där försörjer hon sig som strippa, ett yrke som hon ser som roligt och inte särskilt ansträngande, i alla fall om hon jämför med att onanera inför publik vid privata shower. Inledningsvis räknar hon med att stanna i Köpenhamn några månader, bara tills hennes skuld på drygt trettio tusen kronor är betald. Hon stannar i ett år, helt fast under glamouren, uppmärksamheten hon får och sitt egna penningbegär. Det som sätter punkt för äventyret på köpenhamnska sexklubbar är mordet på en av hennes arbetskamrater. Ett brutalt uppvaknade ur champagneruset med permanent baksmälla som följd.

Romanens andra styrka ser jag just i det faktum att det är en osminkad jag-var-där-skildring för den som vill veta hur det är att jobba på en strippklubb och vad det är för typ av människor som rör sig i de kretsarna. Ett personligt vitnessmål, varken mer eller mindre. Intressant att läsa, men lämnar inga djupare spår utom möjligtvis lite avsmak. Champagneflickan är ingen hyllning till det manliga könet. Inte till det kvinnliga heller, för den delen.

Plus nummer tre får Caroline L Jensen för att hon aldrig sänker sig till att vara osmaklig eller porrig, trots hårdheten och råheten i tillvaron hon beskriver. Hon försöker hålla distansen och lyckas ganska bra.

Det som däremot retar mig är att berättelsen bitvis är lite seg och efter ett tag avstannar den helt, ungefär tre fjärdedelar in i boken händer det inget nytt, bara samma champagne, samma kåta gubbar som är villiga att betala tiotusentals kronor för att kunna se ett par nakna bröst och samma bakfylla dagen därpå. Tröttsamt. Bläddrar mig framåt lite snabbare än jag läser, fram till ett ställe där storyn tar någorlunda fart igen men då är det kanske bara femtio sidor kvar.

Språket är lite ojämnt, det pendlar mellan skoluppsatskvalité och skönlitteratur. Men när det är som bäst låter det så här:

"Sommaren var på väg att slå ut i full blom, men vi var för berusade för att hänga med. Knoppar brast samtliga morgnar, såväl ute som inne, och ja, det gjorde ont. När vi om morgnarna steg ut på gatan och möttes av ständigt nya prunkande färger ville vi skrika åt naturen att hålla käften."

Jag tycker att Caroline L Jensen har skrivarpotential att utveckla och att Champagneflickan kan vara en språngbräda in i ett annat, bättre, författande. Övning ger färdighet och någonstans ska man ju börja.

I vilket fall som helst måste jag erkänna att Champagneflickan var bättre än jag först utifrån min fördomsfullhet trodde.

DN:s recension kan du läsa här och Sydsvenskans här.

Boken finns att köpa på Bokus eller på AdLibris.

Mera Montaigne

Jag säger det rakt ut: Nu är jag riktigt förtjust i Michel de Montaigne (1533-1592) och hans Essayer. Jag gillar VAD han skriver och HUR han skriver. Hans skarpsinnhet, underfundighet och självkritiska humor. Essäerna är samlade i tre supertjocka volymer och Jan Stolpes översättningsinsats är inte mindre än mästerlig, för språket känns otroligt fräscht och lättillgängligt.

Jag upplever så stor grad av igenkänning vid läsningen så det inte är klokt. Jag skrattar då och då åt hur lite som har förändrats sedan 1580-talet då Essayer gavs ut för första gången.

Jag läser noggrannt och jag ströläser. Slår upp på måfå. Går efter innehållsförteckningen. Varje gång fastnar jag vid någon rad eller stycke som är värd att anteckna - och som ibland någon läsare före mig redan strukit under. Montaignes essayer (bok 1, 2 och 3) som jag har hemma är från biblioteket, men jag ska köpa egna, de finns nämligen i pocket (bokförlaget Atlantis). Kan vara bra att ha när man är i behov av själslig uppmuntran.

Tänk att Montaigne skriver om bl a stressens ohälsosamma effekter, om hur dumt det är att stressa sig genom livet i stället för att njuta av det. Då var ju ordet "livskvalité" inte ens uppfunnet, antar jag. Han berättar till exempel om en man som var så stressad att han inte kunde stanna för att kissa när han var kissnödig utan kände sig tvungen att göra det gående för att inte slösa bort dyrbar tid. Hans tjänare gick bredvid med pottan i ständig beredskap. Och då undrar Montaigne: "Vad blir nästa steg, ska vi skita medan vi springer?" Är inte det kul så säg.

Fler citat av Montaigne:

* "Det viktigaste av allt i världen är att veta hur man tillhör sig själv. Ty det är sällsynt att man respekterar sig själv tillräckligt.”

* ”Jag tror inte att det är lika mycket elände som fåfänga i oss, inte lika mycket illvilja som dumhet.”

* ”Man bör ha hustru, barn, egendomar och framför allt god hälsa om möjligt, men man bör aldrig fästa sig därvid så att ens lycka blir beroende av dem.”

Dagens kärleksdikt

Jag älskar dina ögon, min vän,

med deras underbart eldiga lek,

när du helt plötsligt höjer dem

och liksom en himmelens blixt

i en blick omfattar hela synranden.

Men det finns en starkare förtrollning:

dina ögon sänkta nedåt,

i ett ögonblick av passionerad kyss,

och den dystra, matta åtråns eld

som skymtar genom sänkta ögonfransar.


(Av Fjodor Tiuttjev)