Huvudpersonen i romanen Sirenerna i Bagdad av Yasmina Khadra drabbas av så djup skam att livet inte längre är möjligt för honom, det enda som återstår är hat och hämdlystnad. Någon kärlek har han ännu inte upplevt, trots sina tjogoett år har han aldrig kysst en flicka. Han har nästan gjort det, men så kom det amerikanska kriget mot terrorismen i vägen. Han är beduin, född i en gudsförgäten by mitt i irakiska öknen och han bär på drömmar om sin framtid som dock är dömda att gå i kras.Mitt i natten, efter en bröllopsfest, stormas familjehuset av amerikanska soldater på jakt efter irakiska terrorister; de tror att det finns vapen i huset, men de har fel. Denna ödesdigra natt blir han vittne till hur hans far förödmjukas av några tanklösa amerikaner som inte vet någonting alls om lokalbefolkningens värderingar och familjemönster.
Förödmjukelsen av fadern sker på ett sätt som betyder att han aldrig mer kan se sin far i ansiktet. Skammen blir omöjlig att uthärda och han bestämmer sig för att omeddelbart lämna byn och åka till Bagdad. Väl där vill han ansluta sig till en terroristcell och så småningom utföra ett självmordsatentat. Tanken på hämnd fyller hans tankar till bredden och till slut får han ett uppdrag:
"Jag vet inte ens själv vad det är jag ska utföra. Allt jag vet är att det ska bli den största operationen i fiendeland, tusen gånger så kraftfull som attentaten den 11 september..."
Men åsikterna bland de inblandade i terrorcellen går isär, verkligheten uppfattas inte av alla som svart eller vit, för "det finns gränser för alla krig... att ge västvärlden en läxa är en sak, att ödelägga hela jorden är en annan" som en av männen säger. Frågan är om dramats huvudperson låter sig övertygas.
Sirenerna i Bagdad är en spännande bok. Om man väntar sig att författaren tar en klar ställning i konflikten mellan USA och Irak så blir man besviken, för att Yasmina Khadras stora förtjänst ligger just i att han lyckas skildra konflikten utan sensmoral och utan politiska paroller. Medan jag läser tänker jag ofta på de bibliska orden "du som är utan skuld skall kasta första stenen", för det är uppnebart att konfliktens båda parter har den andras blod på sina händer och hämnd bara föder hämnd. Kanske är just detta romanens budskap - önskan att hämndkarusellen skulle stanna en gång för alla.
Språket är enkelt och stilen påminner om dagboksberättande; det är jaget som är huvudpersonen. Plötsligt är jag inte ens säker på att jaget har ett namn... Märkligt.
Köp boken på Bokus
