Vissa böcker talar bäst för sig själva eftersom de är starka nog att bära sin egen betydelse. Åsne Seierestads reportageroman Ängelen i Groznyj - berättelser från Tjetjenien är en sådan bok. För mig personligen har den hamnat i kategorin böcker-man-ska-ha-läst-för-sin-egen-bildnings-skull, helt enkelt för att de hjälper en att förstå lite bättre något som i grunden är alldeles för komplicerat och komplext för att överhuvudtagen kunna begripa sig på det.Åsne Seierstad ger ett ansikte och en röst åt människorna bakom jobbiga nyhetsrubriker och det är inte alls så lite.
Mest värdesätter jag hennes förmåga att blanda journalistiska metoder och fakta med skönlitterära ingredienser och på så sätt skapa en levande berättelse utan att ge minsta avkall på den ofta ganska obehagliga realism som man förväntar sig, och får, av en reportagebok.
Dramaturgin är lyckad. Ett hemlöst, våldsamt barn sargat av livet och övergivet av alla, ett barn utan framtidshopp gör entré redan på första sidan och liknelsen med en blodtörstig varg är lika genial som enkel. Läsaren är fast. Och det kommer mera. Det vet man. Krig, våld, fattigdom. Krig, våld, fattigdom. Överallt. Men som tur är finns det vardagshjältar som med hjälp av kärlek och ett stort hjärta lyckas åstadkomma mirakel. Boken handlar även om goda människor. Tack och lov har Åsne Seierstad hittat dem. Dessa möten skildrar hon med mycket värme och inlevelse.
Ängelen i Groznyj bygger på anteckningar och intervjuer från Seierstads resor i Tjetjenien och hon försöker ge en bild av konflikten mellan ryssar och tjetjener. Vad är hönan och vad är ägget? Hon rör sig även tillbaka i historien på jakt efter förklaringar, letar efter samband och orsak och verkan. De delarna är mest journalistiskt styrda, medan till exempel skildringar från daghemmet i Groznyj eller möten med vanliga människor i deras hem är att betrakta som skönlitteratur. Det är en väl avvägd blandning, tycker jag, och jag gillar upplägget.
När Seierstads språk är som bäst, är det poetiskt, känslofyllt och vackert. Hon är duktig på att fånga platsens eller personens själ, hon är närvarande i det hon skriver om. När det gäller detta sätt att skriva kan jag inte låta bli att tänka på Ryczard Kapuscinski och hans Imperiet eller På resa med Herodotos (har bloggat om dem tidigare, se i arkivet) då både temat och stilen i Ängelen i Groznyj påminner om hans böcker. För mig är dock Kapuscinski mästaren i genren. Undrar om Seierstad är lärjungen?
Ängelen i Groznyj är en mycket intressant och fängslande bok, man berörs. Man lär sig något. Slutligen väljer man sida, om man inte gjort det redan innan, så att säga. På vems sida Seierstad står är för övrigt inget som är dolt i dunklet.
Översättning av Jan Stolpe.
