onsdag, april 09, 2008

Det femte barnet

Visst har jag haft Doris Lessing på läsagendan, en Nobelpristagare måste man läsa om man vill kalla sig bokmal och våga se folk i ögonen. Eller hur? Men att min första Lessing-bok skulle bli just Det femte barnet var bara en slump, men en lycklig sådan. Fast kanske var det mera telepati eller en högre makts välvilliga ingripande som gjorde att Det femte barnet stod i bibliotekshyllan, alldeles ensamt när jag kom. Tro det eller ej så var det just den boken jag ville läsa. Eller Martha, men hellre Det femte barnet. Och så blev det. Men det "övernaturliga" fortsätter att ha ett finger i spelet, för i eftermiddags råkade jag gå förbi biblioteket, slank in och vad stod i bokhyllan om inte Ben, ute i världen som är fortsättning på Det femte barnet. Ingen annan Lessing-bok så långt ögat nådde. Är inte det lite mystiskt?

Att läsa Det femte barnet betyder att låta sig förgiftas eftersom det inte går att slita sig ifrån boken då den är beroendeframkallande. Man blir inte glad av den. Men man blir fängslad. Det är en berättelse som kryper djupt under huden men all förtvivlan, obehag och hopp som sipprar ur texten. Och budskapet? Man överlever det mesta.

Boken handlar om en familj som är - och vill för alltid förbli - lycklig. Harriet och David älskar varandra och vill inget annat med sina liv än att fylla sitt stora hus med barn. Familjelycka är att älska och sätta barn till världen! Kanske sex stycken, eller sju, eller åtta. Men med barn nummer fem förändras allt och det blir inga fler. Hybris straffar sig, det är fel att ta lyckan för given, så tror i alla fall Harriet.

Familjelyckan och kärleken vittrar sönder och det endast på grund av detta femte barn. Ben heter han och han är inte av denna världen. Han är så annorlunda, så våldsam, så skrämmande, så motbjudande att han inte betraktas som mänsklig. Ben blir bortstött av alla utom mamman som trots fasa och obehag inte förmår att överge honom. Alla familjemedlemmar flyr hemmet en efter en och det stora huset som en gång sjöng av liv och skratt gapar till slut av tomhet.

Doris Lessings berättarstil i Det femte barnet är stram och sparsam, men desto mera kraftfull. Det är Harriet, mamman, som är huvudpersonen i romanen. Det är hennes tankar och hennes kamp vi får följa. Jag tänker ofta att det enda människan har kvar när hon förlorat så gott som allt är inte bara hoppet, utan även den förbannade plikten att gå upp varje morgon, göra det man anser är det enda rätta och gå och lägga sig igen medan man hoppas på ett under. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det går vidare. Och även om det kanske stämmer att blod är tjockare än vatten så behöver inte kärleken finnas där för det.

Vad stod det i Nobelprismotiveringen? Att Doris Lessing är "den kvinnliga -erfarenhetens-någonting"? Ja, i det här fallet är omdömet inte så långsökt.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

2 kommentarer:

Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger sa...

Den är mäktig, håller med dig!! På något vis framstår Ben som näsan inte mänsklig, alla bettraktar honom utifrån med dessa tankar medan mamman är den som ska finnas kvar, måste finnas kvar.

Ivana Eklund sa...

Jag, hon har inget val, det är sådan hon är. Fast hon många gångar önskar att Ben dog. Men att överge honom, det kan hon inte.