Jag är blott ett frö som på okändavägar
hamnat i jord.
Jag ser inget, hör inget,
jag känner inget
Det är mörkt, det är tyst,
det är kallt.
Jag är ensam med mig själv,
innesluten i ett tunt skal.
Jag längtar upp till dagen, jag längtar
upp till vinden, till regnet.
Jag vill bli sedd, jag vill bli hörd,
jag vill bli kysst.
Och i beröringen
växa till liv.
(Bengt Jacobsson, ur Eftersom min lada brunnit ner kan jag nu se månen)
